Annons

Norrlandsoperans symfoniorkesterEnergiska impulser från Norrland i udda kombination

Den amerikanska dirigenten JoAnn Falletta på Musikaliska.
Den amerikanska dirigenten JoAnn Falletta på Musikaliska. Foto: Musikaliska

I lördags gästspelade Norrlandsoperans symfoniorkester på Musikaliska i Stockholm. En välfylld salong fick möta sällan hörda violinkonserten av Walton och en väl framförd Stenhammarsymfoni.

Under strecket
Publicerad

Norrlandsoperans symfoniorkester.

Foto: Andreas Nilsson Bild 1 av 1

Norrlandsoperans symfoniorkester

Genre
Konsert
Medverkande
Alexander Kagan, violin. JoAnn Falletta, dirigent. Norrlandsoperans symfoniorkester
Var
Musikaliska, Nybrokajen

Musik av Tarrodi, Walton och Stenhammar

I en mening tycks Norrlandsoperans symfoniorkester gärna komma med traditionella program på sina gästspel i Stockholm. Först en konsertöppnare, därefter en solokonsert och till sist en bastant symfoni. I en helt annan mening finns inom dessa strikta ramar både fantasi och vågspel.

På Musikaliska vid Nybrokajen såg det ut så 2017 och så såg det ut också i lördags. Nu var det knappast inledande ”Camelopardalis” av Andrea Tarrodi som utgjorde vågspelet, för hennes rätt magiska musikaliska giraff på vandring dyker ofta upp i konsertprogrammen. Här fanns svikten, men däremot luckrades den Sibeliuslika klangbotten upp i skarpa insatser – kanske beroende på den något hårda akustiken, som inte parerats.

William Waltons violinkonsert, skriven på 1930-talet för Jascha Haifetz, är däremot ett kort som sällan spelas ut i Sverige. Den sugande melankolin i inledningssatsen har mycket av Edward Elgar över sig, det vill säga en äldre generations estetik. Därefter följer två snabba satser som hinner ta sig från pigg mellankrigsmodernism till napoletansk smörsång på dubbelgreppsfiol och tillbaka igen. Ryskfödde Alexander Kagan, till vardags konsertmästare i operaorkestern, var briljant i den kniviga solostämman – både patos och häftiga passager satt på plats.

Annons
Annons

Norrlandsoperans symfoniorkester.

Foto: Andreas Nilsson Bild 1 av 1
Norrlandsoperans symfoniorkester.
Norrlandsoperans symfoniorkester. Foto: Andreas Nilsson

Till solokonserten hade amerikanska dirigenten JoAnn Falletta, som gärna gör Walton, funnit klangbalansen igen. Som chefdirigent för ett par mindre men framstående amerikanska orkestrar (Buffalo och Virginia) och som tungt namn på skivbolaget Naxos inom den amerikanska repertoaren tillhör hon USA:s egenproducerade profiler.

Det något långsamma tempot i andantet får nog skrivas på kontot för Ingmar Bergmans internationella inflytande på hur svensk kultur anses vara beskaffad.

Men det är en bra bit från Gershwin till Stenhammars andra symfoni, konsertens slutnummer. Några försök att få Stenhammars ofta kärva klangytor att blänka blev det befriande nog inte, däremot skapade Falletta fina konturer i tematiken, fann de dramatiska höjdpunkterna utan att pressa på. Det något långsamma tempot i andantet får nog skrivas på kontot för Ingmar Bergmans internationella inflytande på hur svensk kultur anses vara beskaffad.

Ofta blir finalens dubbelfuga ett problem. På den har ingen mindre än Neeme Järvi gått bet, medan Herbert Blomstedt lyckats hitta lekfullhet i kontrapunkten där andra mest hittar konstruktioner. Falletta och operaorkestern gjorde ett mycket habilt jobb, men det var snarare i de tidigare satserna de fann egenart i tolkningen. I vilket fall: med besöket har Stockholms musikliv åter fått energiska impulser från Norrland.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons