Foto: Moa Hoff

Horace Engdahl: Ok vara mest impopulär i landet

Många ger honom skulden för krisen i Akademien, men själv verkar Horace Engdahl obrydd. Han har ju upplevt sig som mobbad och ifrågasatt hela livet. SvD:s Malena Rydell och Sam Sundberg tecknar ett porträtt av en machointellektuell som ogillar gruppmentalitet och svaghet.

Uppdaterad
Publicerad

Den Horace Engdahl som för tillfället manas fram i den svenska pressen är en fantom, en mardrömsbild som inte har något med verklighetens Engdahl att göra, menar Marianne Stidsen. Medan bilden av mannen på stol nummer 17 blivit allt mörkare i svenska medier har den danska litteraturforskaren och lektorn vid Köpenhamns universitet gång på gång försvarat Horace Engdahls heder i en serie kommentarer i Expressen.

– Han har hamnat i en skitstorm. Det finns alltid skitstormar, och just nu är han mitt i en sådan, säger hon.

I ett mejl till SvD skriver Horace själv att den aktuella mediebilden inte bekommer honom. ”Det är helt ok att vara landets mest impopuläre person, det betyder ingenting särskilt. Jag förstod att jag retade gallfeber på folk redan när jag var elva år.”

Även när Horace Engdahl valdes in i Akademien stormade det. Under hans tid på Stockholms universitet stormade det. När han var dagstidningskritiker stormade det. När han skilde sig stormade det. Men frågan är om någon storm kring Horace Engdahl någonsin hotat att orsaka så mycket ödeläggelse som denna.

Jag förstod att jag retade gallfeber på folk redan när jag var elva år.

Det som står på spel den här gången är inget mindre än Svenska Akademiens beslutsmässighet. Samt Nobelpriset i litteratur.

Annons

Hur hamnade Horace Engdahl här? Och varför spelar han så högt?

Efter reklamen visas:
Här är turerna kring Svenska Akademien

Författaren Stig Larsson, som känt Horace Engdahl i 40 år och är gudfar till sonen Marcel, menar att Engdahl i dag är folkets hjälte mer än någonsin:

– Han har ett väldigt starkt stöd hos det man kallar för vanligt folk. Han är populär i breda folklager. Det är många som sympatiserar med honom nu, och inte med dumma journalister, säger Stig Larsson.

Författaren, översättaren och kritikern Jesper Högström fruktar tvärtom att Horace Engdahl är på väg att bevisa samma sak som Donald Trump och Vladimir Putin.

Annons

– Fräckhet lönar sig. Skamlöshet lönar sig. Backa aldrig, be aldrig om ursäkt, erkänn ingenting.

Enligt den trumpistiska logiken, menar Högström, tröttnar människor till slut på att ifrågasätta. Motståndarna börjar bråka inbördes av ren frustration. Andra beundrar den stridande eftersom människor – med George Orwells ord – beundrar makt i den form de förstår den.

En gång blev han så svårt misshandlad att han fick köras till sjukhus, berättade han när journalisten Ulrika Knutson intervjuade honom för Månadsjournalen.

Annons

– Men jag hoppas jag har fel, säger Jesper Högström.

Horace Engdahl föddes i Stockholm, med en officer till far och en hemmafru till mor. De tidiga skolåren tillbringade han i Stockholm och Karlskrona.

Han har beskrivit sig själv som ett mycket ensamt barn. I mellanstadieåldern fick han stryk varenda rast och han drog sig undan. Läste. Byggde inre världar. Han plöjde äventyrsböcker, och som nioåring uppslukades han av en illustrerad utgåva av Homeros storverk ”Iliaden” och ”Odysséen”.

En gång blev han så svårt misshandlad att han fick köras till sjukhus, berättade han när journalisten Ulrika Knutson intervjuade honom för Månadsjournalen långt senare, när han var 49. Men i samma andetag sade han att han hade en lycklig barndom:

– Jag avskydde gruppverksamhet. Jag ansåg mig inte lik någon annan. Jag var förstås mobbad. Grovt och hänsynslöst mobbad. Det var massan… därför känner jag genast igen minsta vittring av den!

Annons
Horace Engdahl anländer till Börshuset för sammanträde med Svenska Akademien i april i år.
Horace Engdahl anländer till Börshuset för sammanträde med Svenska Akademien i april i år. Foto: Janerik Henriksson/TT

I Månadsjournalen sade Engdahl många saker som sedan kommit att citeras återkommande, och som nog påverkat den offentliga bilden av honom.

– Jag uppskattar inte jagsvaga människor. De gör mig illamående. Jag går genast. Det är inte styrkan som är farlig, utan svagheten, slog han fast.

Efter Vasa Real gjorde Horace Engdahl lumpen vid Försvarets tolkskola, en ökänt hård utbildning där han framförallt tillägnade sig ryska och stresstålighet. Men också en beundran för och identifikation med det militära.

Annons

Stig Larsson minns ett telefonsamtal från Horace Endgahls nyinskaffade ungkarlslägenhet på Rörstrandsgatan, strax efter skilsmässan från Ebba Witt-Brattström.

Jag uppskattar inte jagsvaga människor. De gör mig illamående. Jag går genast. Det är inte styrkan som är farlig, utan svagheten.

– Han höll på att flytta. Han hade ryggskott, med otroliga smärtor. Allt var nerpackat i kartonger, till och med sängkläderna. Då sade jag ”jag kommer och hjälper dig, jag tar en taxi”. ”Nej, jag är militär, jag ska stå ut med smärta!”, svarade han då. Han klagar aldrig på att han har ont eller så. Det är macho.

Efter tolkskolan vidtog litteraturstudier vid Stockholms universitet. Men Horace Engdahl kunde aldrig nöja sig med att låta kursplanen diktera studierna. Han lade märke till att många diskussioner bland kurskamraterna kretsade kring marxistisk teori, ett ämne han inte behärskade. Därför begav han sig en januarimorgon 1974 till VPK:s bokhandel och frågade om de hade några böcker av Karl Marx. Det hade de, och han köpte samtliga.

Annons

Med tiden växte projektet, han bättrade på sin tyska, djupdök i Hegel och den logiska positivismen, och fem år senare var han, med egna ord, ”fullärd i marxistisk teori”.

Ännu brydde sig Horace Engdahl inte nämnvärt om frågor som rörde kön och jämställdhet. Han har sagt att innan han träffade Ebba Witt-Brattström visste han inte att det över huvud taget gick att samtala med kvinnor. Men en kväll gick han och såg föreställningen ”Jösses flickor – Befrielsen är nära!” av Margareta Garpe och Suzanne Osten. Han har beskrivit pjäsen som det konstnärliga verk som haft starkast politiskt inflytande på hans världsbild. Horace Engdahl lämnade föreställningen som, i sina egna ögon, övertygad feminist.

Det plötsliga uppvaknandet tycks emellertid inte ha lämnat permanenta spår. När Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström intervjuades i radio många år senare frågade Ulf Elfving om han blivit en tvättäkta feminist. Horace Engdahl hann bara börja på ett tveksamt njaaa innan hans fru avbröt honom:

– Absolut inte. En antifeminist har han utvecklats till, tycker jag.

Annons
I krogmiljön som blev en sorts förlängning av arbetet med tidskriften Kris kom Jean-Claude Arnault in i Horace Engdahls liv.
I krogmiljön som blev en sorts förlängning av arbetet med tidskriften Kris kom Jean-Claude Arnault in i Horace Engdahls liv. Foto: Malin Hoelstad

Litteraturvetaren Arne Melberg lade tidigt märke till den brådmogne studenten Horace Engdahl, som också sökte sig till Nordiska Sommaruniversitetet, NSU, och Arne Melbergs studiegrupp ”Estetik och utopi”.

Det var på en eftersittning hemma hos Arne och Enel Melberg som Stig Larsson för första gången träffade Horace Engdahl och förstod att han var rätt person att starta en kulturtidskrift med.

Snart föddes Kris, som blev ett forum för djupdykningar i kontinental filosofi och hermeneutik.

Han kunde förklara Hegels dialektik på 45 minuter, helt oförberedd, men så att allting blev klart för en.

Arne Melberg beskriver både NSU och Kris som viktiga institutioner utanför universitetet. Han upplevde aldrig någon snobbism eller arrogans från Horace Engdahl eller från andra medlemmar. Tvärtom blev han nära vän med Horace och såg honom som charmerande och festlig.

– Det var en intellektuellt stimulerande miljö, och det var väl så att vi skrev främst för varandra. Det var ingen annan som brydde sig. Men det praktiska arbetet med tidningen gjorde att det var viktigt att vara inkluderande och generösa inom den lilla kretsen.

Horace Engdahls bild är en annan.

– Folk trodde att vi var en klubb för inbördes beundran. Tvärtom. Vi var skoningslösa mot varandra. Om någon sa något dumt blev det isande tyst, sade han i Månadsjournalen 1998.

Stig Larsson minns att han frågade vem Cicero var på ett möte en gång.

Annons

– Då stirrade alla bara på mig. Och så höll Horace en halvtimmeslång föreläsning om honom. Han kunde hålla tal så att folk nästan svimmade. Han kunde förklara Hegels dialektik på 45 minuter, helt oförberedd, men så att allting blev klart för en.

Jag blev handplockad på just det snuskiga sätt som feministerna karikerar. Jag var den där bleke unge mannen som professorerna känner igen sig i.

I Kris-redaktionen odlade Horace Engdahl vänskaper som varat i decennier, med bland andra Stig Larsson, Anders Olsson och Jan Håfström. I krogmiljön som blev en sorts förlängning av Krisarbetet, på restaurang Prinsen och andra tillhåll, kom Jean-Claude Arnault in i Horace Engdahls liv. Det var också på en Krisfest som Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström på allvar möttes, även om de umgåtts i samma kretsar ett tag. De munhöggs om kvinnoskildringen i operan ”Rigoletto” och Ebba Witt-Brattström, operafantasten som kunde de flesta av replikerna utantill, gick segrande ur striden.

Snart hade de kontor tillsammans. Och hem. Vid skrivbordet i Gamla stan hängde ett porträtt av Ebba Witt-Brattström bredvid Horace Engdahls idol Friedrich Schlegel.

1980 skrev Horace Engdahl sin första kulturartikel för Expressen, om Beethoven. Kort därefter började han frilansa för Dagens Nyheter, där han så småningom blev anställd. Karriären som kritiker gick bra, och 1987 fick han äntligen disputera vid Stockholms universitet, efter att akademiledamoten Kjell Espmark krattat manegen åt honom.

Annons

– Jag blev handplockad på just det snuskiga sätt som feministerna karikerar. Jag var den där bleke unge mannen som professorerna känner igen sig i, sade han i Månadsjournalen.

Horace Engdahls senaste bok är ”Den sista grisen” (2016). SvD:s recensent Therese Eriksson väckte frågan om Engdahl leker med bilden av svinet: ”boken kan antingen vara en grandios uppvisning i avsaknad av självkritik eller en riktigt svidande uppgörelse med jaget och mansrollen”.
Horace Engdahls senaste bok är ”Den sista grisen” (2016). SvD:s recensent Therese Eriksson väckte frågan om Engdahl leker med bilden av svinet: ”boken kan antingen vara en grandios uppvisning i avsaknad av självkritik eller en riktigt svidande uppgörelse med jaget och mansrollen”. Foto: Moa Hoff

1997 kom till slut den upphöjelse som Horace Engdahl hade eftertraktat. Under lång tid hade han cirkulerat i Svenska Akademiens närhet. Han hade just, i egenskap av juryns ordförande, varit med och delat ut Pilotpriset till akademiledamoten Ulf Linde. Familjen bodde bara ett stenkast från Börshuset, och han hade nyligen fått en skaplig summa pengar från Akademien för att producera skriften !Beröringens ABC” om berättarrösten i litteraturen. Efter att Birgitta Trotzig och Per Wästberg valts in före honom anade Horace emellertid att loppet var kört för hans del. Men så en dag, då han var ensam hemma i sjurummaren, ringde portklockan.

Vi pratar inte om sex och inte heller om vad man hoppas och drömmer om i karriären. Det är lite tabu, man vill inte framstå som löjlig.

Annons

När Horace Engdahl kikade ut genom fönstret såg han Katarina Frostenson, Kjell Espmark, Sture Allén och Birgitta Trotzig. Hans tid var äntligen kommen.

Det här var ett år efter att konstnären Anna-Karin Bylund skrivit ett brev till Svenska Akademien och berättat att Horace Engdahls vän och Katarina Frostensons make Jean-Claude Arnault utsatt henne för sexuella övergrepp, varpå Horace Engdahl tog strid för sin vän. Arnault blev kvar i Akademiens närhet, som inbjuden på högtidssammankomster, som ekonomisk bidragstagare och som avlönad för att sköta Akademiens våning i Paris.

Horace Engdahl var disputerad litteraturvetare och omstridd kulturskribent, på intet sätt omeriterad. Men han ansågs vid invalet inte vara någon mäktig litterär auktoritet. Enligt Arne Melberg var han mer betydelsefull som danskritiker än som litteraturkritiker, något som återspeglas i Horace Engdahls kommentar vid invalet i Akademien:

– Nu blir det mitt jobb att orientera mig. I dag vet jag nog mer om internationell koreografi än om internationell litteratur.

Stig Larsson vet inte om det var en dröm för Engdahl att bli invald i Akademien.

– Vi pratar inte om sånt där, säger han och låter som ett eko av Horace Engdahls berömda uttalande i P1, ”vi grabbar pratar inte om sådant”.

Är jag så förblindad av min vänskap? Det kan jag inte svara på.

Annons

– Alltså, alla tyckte det var så komiskt att Horace sa att vi inte pratar om sex. Men jag har gått ut med Jean Claude Arnault på krogen, och det är inte vår stil. Vi pratade aldrig om vi hade legat med någon. Vi är väldigt korrekta och gentlemannamässiga.

Det ordet har fått en annan klang det senaste halvåret, tycker många.

– Ja, haha. Men vi pratar inte om sex och inte heller om vad man hoppas och drömmer om i karriären. Det är lite tabu, man vill inte framstå som löjlig.

Hur kommer det sig att du och Horace Engdahl aldrig har sett Jean-Claude Arnault göra något av det han anklagas för?

Annons

– Jag har snackat med Horace om det här och vi har sagt att teoretiskt sett kan det vara så att Jean-Claude har sådan respekt för oss att han helt enkelt avhåller sig från det när han umgås med oss. Är jag så förblindad av min vänskap? Det kan jag inte svara på. Visst, det kan hända.

”Vi pratade aldrig om vi hade legat med någon. Vi är väldigt korrekta och gentlemannamässiga”, säger Stig Larsson om sig själv, Horace Engdahl och Jean-Claude Arnault.
”Vi pratade aldrig om vi hade legat med någon. Vi är väldigt korrekta och gentlemannamässiga”, säger Stig Larsson om sig själv, Horace Engdahl och Jean-Claude Arnault. Foto: Staffan Löwstedt

I slutet av 90-talet var Månadsjournalens omslag de mest glamourösa kvadratdecimetrarna i medievärlden. Horace Engdahl hade noterat att kollegor i Akademien poserat där, och nu var det hans egen tur att förevigas.

”Kulturens kungapar” löd rubriken på omslaget, när Ulrika Knutsons stora intervju publicerades. Smickrande, kan tyckas. Problemet var att Horace Engdahl på omslagsbilden stod kind mot kind med sin fru – trots att han ansåg sig ha lovats att få trona i ensam majestät.

”Jag ska vara ensam på omslaget! Jag vill inte intimiseras med min fru”, ska han ha sagt. Och tillagt: ”Ni har rövknullat mig era jävlar”.

Redan innan numret kom ut kunde Expressen rapportera att Horace Engdahl stormat in på Månadsjournalens redaktion och skällt.

Annons

”Jag ska vara ensam på omslaget! Jag vill inte intimiseras med min fru”, ska han ha sagt. Och tillagt: ”Ni har rövknullat mig era jävlar”.

– Jag baxnade, för inte i min vildaste fantasi trodde jag att en akademiledamot kunde använda så många fula och grova ord, sade en medarbetare på Månadsjournalen till Expressen.

En annan berättade att Horace Engdahl hotat att förstöra en medarbetares karriär.

Själva porträttet minns Ulrika Knutson som en text skriven med gott humör.

Annons

– Varken Horace Engdahl eller Ebba Witt-Brattström är några dussinmänniskor. De är intelligenta, frispråkiga och omstridda. Att de inte vill framstå som mjäkiga helgon gör ju texten roligare. De var varma och humoristiska mot varandra, säger hon.

Men under ytan började förhållandet snart att storma. Ebba Witt-Brattström har beskrivit det som att äktenskapet förändrades efter att Horace valts in i Akademien, men än mer efter att han blev ständig sekreterare 1999.

Annons

– Han tjänade dubbelt så mycket som mig och man kunde lätt tro att han var den i världen som stod närmast Gud, har hon sagt.

Vintern 1997, när han precis hade blivit invald, lät det annorlunda.

– I tusen år har männen delat upp kvinnorna i madonnor och horor. Låt oss göra samma sak, peka ut dem som kulturmän och gorillor, sade Ebba-Witt Brattström i Månadsjournalen.

Annons

Han tjänade dubbelt så mycket som mig och man kunde lätt tro att han var den i världen som stod närmast Gud.

Med kulturman syftade hon då på en man som var bildad i levnadsvett. En man som hennes. Det kändes bra, menade hon, att han nu satt i Akademien, för sådana behövdes där.

Den senaste tidens bataljer mellan akademiledamöter kan te sig sensationella för en lekman, men för Horace Engdahl är de inget nytt. Redan vid invalet angreps han med hetta från flera håll. Det angrepp som torde ha svidit mest kom från den välkänt koleriske akademiledamoten Knut Ahnlund, som även stred mot Sture Allén, lämnade Akademien, kom tillbaka och till slut i praktiken portförbjöds.

”Med det nätverk av beroenden, tacksamhetsskulder, ömsesidiga hyllningar och vänskaper som på senare tid spunnits mellan Engdahl och Akademien var det väl oundvikligt att han förr eller senare skulle nå den stol han så målmedvetet eftersträvat”, skrev Ahnlund i Svenska Dagbladet.

Rubriken var ”Fel val vid fel tidpunkt”. Knut Ahnlund var djupt missnöjd med Horace Engdahl på stol nummer 17. Men inte bara med det. Han var också uppbragd över att Engdahl redan flera år tidigare hade bjudits in till middagen efter Akademiens högtidssammankomst och suttit på hedersgästens plats, trots de feodala reglerna för bordsplacering och trots de magra essäsamlingar han dittills hade gett ut.

Det första stora utrotningskriget mot mig startade för femton år sedan.

Annons

Knut Ahnlund förkastade den postmodernistiska litteratursyn han ansåg att Horace Engdahl företrädde som en ”anspråksfull luftteori” som relativiserade all kunskap.

I Dagens Nyheter försvarade kulturskribenten Stefan Jonsson (tidigare gift med Sara Danius) den nyinvalde och förklarade Knut Ahnlunds angrepp som en ”sociologiskt betingad reaktion från företrädare av ett äldre humanistiskt paradigm som jämfört med Engdahls och andras arbeten framstår som teoretiskt ohållbart”.

– Knut Ahnlunds kritik av Horace Engdahl betraktades allmänt i samtiden som ogin och gnällig, minns Ulrika Knutson.

Horace Engdahl själv svarade med upphöjt lugn.

– Sådant biter inte på mig längre. Det första stora utrotningskriget mot mig startade för femton år sedan. Det finns något futtigt i detta spalternas mannavåld, sade han till Knutson 1997.

1/2

”Varken Horace Engdahl eller Ebba Witt-Brattström är några dussinmänniskor. De är intelligenta, frispråkiga och omstridda”, säger Ulrika Knutson.

Foto: Jonas Ekströmer/TT
2/2

”I ett genompolitiserat samhälle som Sverige blir Horace kontroversiell för att han vill att konsten ska stå fri från politiken”, säger Marianne Stidsen.

Annons

Somliga vänner såg Horace Engdahl förändras av inträdet i Akademien. Arne Melberg säger att Engdahl förlorade sitt brinnande intresse för att diskutera litteratur med kamraterna.

– I stället fällde han domar över den. Diskutera litteratur ville han inte göra med människor utanför Akademien.

Annons

Arne Melberg var då litteraturprofessor vid Oslos universitet, men såg Horace Engdahl glida iväg mot en annan sfär.

Arne Melberg säger att Engdahl förlorade sitt brinnande intresse för att diskutera litteratur med kamraterna.

– Jag var inte längre intressant för Horace, men det hängde ju också ihop med att han och Akademien inte längre var intressanta för mig. Vi gick skilda vägar.

Horace Engdahl har beskrivit posten som ständig sekreterare i en intervju i Dagens Nyheter med orden ”alla dörrar öppnades”.

– Man kommer i kontakt med den svenska eliten. Man hamnar högst upp, i den där våningen som man inte ens anar om man inte känner till den.

Annons

Samtidigt lade han till en brasklapp:

– Du blir mallig och stupid om du låter akademistatusen stiga dig åt huvudet.

Jag ser honom som motsatsen till en snobb. Mitt intryck är för övrigt att han haft samma betydelse för många andra, även om de inte vågar stå upp för honom i det klimat som nu råder.

Annons

Om Arne Melberg såg intresset för litterära diskussioner tyna bort så är Marianne Stidsens upplevelse en annan.

– Horace har varit ett trofast intellektuellt stöd sedan vi började korrespondera, 1992. Även när jag inte hade någon position utan var en arbetslös litteraturkritiker. Han har alltid satt intellektuell substans framför makt och inflytande, så vi har haft en likvärdig och intellektuell relation. Det har betytt allt för mig. Jag ser honom som motsatsen till en snobb. Mitt intryck är för övrigt att han haft samma betydelse för många andra, även om de inte vågar stå upp för honom i det klimat som nu råder, säger hon.

Vännen Stig Larsson drar sig till minnes sin 50-årsfest, som Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström insisterade på att hålla i parets våning i Gamla Stan.

– Då bjöd jag folk härifrån Lilla Essingen, folk från LO-kollektivet. De tyckte att Horace var så jävla trevlig och normal. För att vara akademiker så har han stor social talang som gör att han passar in i många sammanhang.

Per Wästberg, Kristina Lugn och Kjell Espmark vid Svenska Akademiens  årliga högtidssammankomst december 2017.
Per Wästberg, Kristina Lugn och Kjell Espmark vid Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst december 2017. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Oavsett om Stig Larsson introducerade Horace Engdahl för förhärdade värdetransportrånare eller om Engdahl bestämde sig för att bli accepterad i båtklubben, uppvisade han häpnadsväckande social smidighet, tycker Larsson.

Annons

Just båtklubben vid Pålsundet tror han har varit mycket betydelsefull.

– Det var första gången han fick ett kompisgäng som inte har någon som helst akademisk bakgrund, det gjorde att han blev mer avslappnad och cool. Han tycker det är så intressant sociologiskt, att det är en speciell värld, hierarkisk på samma sätt som akademier. Det är en värld där du måste visa att du kan, det funkar inte att vara rik och hyra in folk som gör saker åt dig. Så han gick en båtmotorkurs och pluggade in sig på det man måste kunna. Han tar ansvar och går båtvakt. Han blev uppskattad.

I ett genompolitiserat samhälle som Sverige blir Horace kontroversiell för att han vill att konsten ska stå fri från politiken.

Uppskattad har han också varit i Akademien, och han är det ännu av många ledamöter. Men i maj krävde Sara Danius, Kjell Espmark och Peter Englund uttryckligen att Horace Engdahl – som de kallade ”kulturprofilens outtröttlige förespråkare” – skulle lämna Svenska Akademien.

”Han har varit drivande i den process som fört institutionen in i en allt djupare kris. Vi förutsätter att han tar sitt ansvar och nu sätter Akademiens bästa före varje enskilt intresse”, skrev de tre ledamöterna i ett öppet brev.

När Horace Engdahl kölhalas i svenska medier ser Marianne Stidsen det emellertid inte som ett utslag av vrede över att han skyddat sin gamle vän, som anklagas för att ha våldtagit och ofredat kvinnor. Vad hon ser är en attack mot en man som representerar en modern upplysningstanke.

– I ett genompolitiserat samhälle som Sverige blir Horace kontroversiell för att han vill att konsten ska stå fri från politiken, säger hon.

Annons

Horace Engdahl har själv avböjt att bli intervjuad för den här artikeln med motiveringen att han inte vill ställa sig i fokus.

”Det finns ett verklighetsfrämmande drag i den koncentration på min person som har uppstått till följd av att pressen i sitt sätt att arbeta tenderar att vara ’förövarorienterad’, om jag får pröva en neologism, det vill säga att den till varje pris vill ringa in någon ’ansvarig’ vars handlingar skall förklara det fenomen man undersöker”, skriver han i ett mejl till SvD.

Han slår fast att hans egen del i Akademiens kris är så perifer att den inte är mycket att diskutera. I stället pekar han ut en annan ansvarig.

”Sara Danius körde Akademien in i väggen. Svårare än så är det inte, och det är mystiskt att folk inte kan förstå denna enkla sanning.”

Illustration av Guje Engström som bildsatte Knut Ahnlunds text i SvD 1997, ”Fel val vid fel tidpunkt”.
Illustration av Guje Engström som bildsatte Knut Ahnlunds text i SvD 1997, ”Fel val vid fel tidpunkt”.

Sara Danius har avböjt att kommentera anklagelsen.

En person nära Akademien som känner Horace Engdahl väl sedan många år tillbaka men som inte vill skylta med sitt namn, berättar att hen uppskattat Horace Engdahl mycket ända fram till november förra året.

Han är verkligen ingen psykolog, utan ganska fyrkantig. Han har svårt att förstå människors känsloliv, inklusive sitt eget.

– Han har en enorm beläsenhet, oerhörd kunskap och fantastisk kapacitet att sätta sig in i nya sammanhang. Han har en stor humor och är kort sagt rolig att umgås med. Få kan improvisera ett tal eller en skarp formulering som han kan. Men, och det upptäckte jag ganska tidigt, det är en intelligens med en beklaglig lucka. Det är en skarp, men bitvis ytlig intelligens. Vad som fattas är människokännedom. Han är verkligen ingen psykolog, utan ganska fyrkantig. Han har svårt att förstå människors känsloliv, inklusive sitt eget. Han är kolossalt fåfäng. Han älskar att stå i centrum. Det är i och för sig en bra egenskap om man är ständig sekreterare för Akademien.

I sin senaste bok, ”Den sista grisen”, beskriver Engdahl vreden som en svaghet och dödssynd.

Flera akademiledamöter har vittnat om att Horace Engdahl är en koleriker och känslosvallningarna har ibland fått sitt utlopp i offentligheten, som när han kallade Sara Danius för den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786.

Man kan undra vad salig Knut Ahnlund skulle säga om nuvarande akademistrid. Horace Engdahl är inte längre den unga personen vars idéer riskerar att störa traditionerna, utan den som iklätt sig rollen som Akademiens obstinate försvarare mot förändringens vindar. Hur blev det så?

– Tja, åren går. Svenska Akademien har alltid skapat etablissemang av rabulister. Den är en evighetsmaskin, säger Ulrika Knutson.

Kjell Espmark har varit den kanske allra viktigaste tillskyndaren av Horace Engdahl under decennierna. Det var han som på 80-talet lockade Horace Engdahl att disputera i litteraturvetenskap, och fick hans avhandling godkänd. Det var han som på 90-talet kom gående längs Trädgårdsgatan i Gamla Stan och meddelade att Horace hade blivit utvald.

Horace lider av total brist på självkritik och en hypertrof självidentifikation med Akademien. Han är övertygad om att om han själv faller så faller Akademien.

Nu, två decennier senare, är det Kjell Espmark som fäller de hårdaste orden om den forne adepten.

”Sedan 1786 är han den ledamot som skadat Gustav III:s skapelse ojämförligt mest”, skrev Espmark i ett mejl till morgontidningarna den 23 maj.

Inget tyder i dag på att Horace Engdahl kommer att lämna sin stol. Hans kommentar till akademiledamöterna Danius, Englund och Espmarks krav på hans avgång var helt kort att han är “ointresserad av deras hobbyverksamhet”.

En källa nära Akademien menar att anledningen till att Horace Engdahl envetet biter sig fast i sin stol i slutändan bottnar i omsorg om Akademien.

– Horace lider av total brist på självkritik och en hypertrof självidentifikation med Akademien. Han är övertygad om att om han själv faller så faller Akademien.

Till SvD skriver Horace Engdahl att han ser sig som en närmast obetydlig bricka i det pågående spelet, varken mer eller mindre ansvarig än övriga ledamöter som ännu är aktiva i Akademien:

”Oavsättbara ledamöter – för Akademiens ledamöter är i realiteten oavsättbara – tar inte kommandon, har ingen ’ledare’. Jag medger att detta kan vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk underordning, ibland kallad ’demokrati’, men så är det.”

Han är övertygad om att stormarna kommer att mojna. Och blåsa upp igen.

”Ibland slår det om, och jag blir nästan folkkär. Så slår det om igen osv. Det finns ingen djupare mening i allt detta.”

Horace Engdahl anländer till Börshuset för sammanträde med Svenska Akademien i april i år.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 8

I krogmiljön som blev en sorts förlängning av arbetet med tidskriften Kris kom Jean-Claude Arnault in i Horace Engdahls liv.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 8

Horace Engdahls senaste bok är ”Den sista grisen” (2016). SvD:s recensent Therese Eriksson väckte frågan om Engdahl leker med bilden av svinet: ”boken kan antingen vara en grandios uppvisning i avsaknad av självkritik eller en riktigt svidande uppgörelse med jaget och mansrollen”.

Foto: Moa Hoff Bild 3 av 8

”Vi pratade aldrig om vi hade legat med någon. Vi är väldigt korrekta och gentlemannamässiga”, säger Stig Larsson om sig själv, Horace Engdahl och Jean-Claude Arnault.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 8

”Varken Horace Engdahl eller Ebba Witt-Brattström är några dussinmänniskor. De är intelligenta, frispråkiga och omstridda”, säger Ulrika Knutson.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 5 av 8

”I ett genompolitiserat samhälle som Sverige blir Horace kontroversiell för att han vill att konsten ska stå fri från politiken”, säger Marianne Stidsen.

Bild 6 av 8

Per Wästberg, Kristina Lugn och Kjell Espmark vid Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst december 2017.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 7 av 8

Illustration av Guje Engström som bildsatte Knut Ahnlunds text i SvD 1997, ”Fel val vid fel tidpunkt”.

Bild 8 av 8