X
Annons
X
Krönika

Andres Lokko: England fast i myten om sin förträfflighet – fulländat, Albarn

Damon Albarn har med "Merrie Land" hittat precis den ton som han verkar ha letat efter i hela sitt vuxna liv. Med albumet tillsammans med bandet The Good, The Bad & The Queen har han åstadkommit sitt mest fulländande verk.

Läs mer om Musikveckan med SvD
Damon Albarn arbetar i en obegriplig hastighet, skriver Andres Lokko.
Damon Albarn arbetar i en obegriplig hastighet, skriver Andres Lokko. Foto: Marco Ugarte/TT

Ingen annan röst i modern tid fångar med en sådan exakthet det milt fuktiga novembervädret utanför mitt fönster som Damon Albarn. Den är så färglöst gråbrun och smådimmig att Gullmarsplan framstår precis som en tidig mellandagsmorgon på Ladbroke Grove.

Jag vet faktiskt inte när popmusik med en sådan effektivitet senast rörde mig till tårar genom sin blotta perfektion som The Good, The Bad & The Queens nya album "Merrie Land" gör. Ja, jag vet att det är sådant kritiker säger när vi liksom inte orkar formulera oss mer subtilt men "Merrie Land" uppnår verkligen just det. Om och om igen, dessutom.

"Merrie Land" släpps – eller publiceras snarare – nästa fredag. Albarn arbetar i en nästan obegriplig hastighet. När han inte leder sitt animerade Gorillaz-projekt, producerar Bobby Womacks sista fina inspelningar, skriver utmärkta jazzfunkballader till Kali Uchis och komponerar kinesiska operor eller musikaler om döda alkemister återförenar han sitt band Blur lite när det passar musiken han hör i sitt huvud.

Annons
X

Men senhösten 2018 utgör orkestern The Good, The Band & The Queen juvelen i hans musikaliska krona. Flankerad av afrobeat-batteristen Tony Allen, The Clashs Paul Simonon på bas och The Verves gitarrist Simon Tong är "Merrie land" Albarns passionerade kommentar till vad som händer med hans hemland. Ett konceptalbum om Brexit, Theresa May, Grenfell Tower och en liten västeuropeisk ö bedövad av alkohol.

Albarn berättar om detta, smått mardrömslikt och ofta i ett nästan maniskt ordflöde, till vimsiga karusellsånger, music hall, citat ur Chaucers Canterburysägner, medeltids-tintade blockflöjter, en walesisk manskör och ömt råbarkade sjörövarmelodier.

Måsar svävar motvilligt över den smutsigt trånga Regent’s Canal och blir en del av musiken och, någonstans i fjärran, några försiktigt ackompanjerande oljefat.

Och just Bowie är en oundviklig referens för vad Albarn vill göra.

Fela Kutis batterist-kollega Tony Allens funktrummor skapar västlondonskt brusten rytmik som tillsammans med Paul Simonons jamaikanskt utmejslade basspel uppnår någon form av världsmusik som bara kunde utspela sig just i trakten kring Portobello Market.

Och så Damons röst i fokus – han överdriver hela tiden sin engelskhet en smula för att poängtera vad han egentligen sjunger om.

Tony Visconti – för evigt förknippad med David Bowie – är producent. Och just Bowie är en oundviklig referens för vad Albarn vill göra. I ena stunden rör han sig i domäner där Bowies "Sons of the silent age" övergår i "Fantastic voyage" och – utan att någon då riktigt såg kopplingen – kulminerade i hans Brecht-tolkningar på "Baal". Och inspirationen från Bowies mest dystopiska stunder på "Diamond dogs" och "Five years" är uppenbara.

Albarn besjunger ett England – snarare än ett Storbritannien – som är fångat i myten om sin egen förträfflighet och, i Albarns mening, är det en katastrof. Det hörs i varenda sorgsen textrad, för att inte tala om uppgivenheten i själva musiken. "Merrie Land" är ett oerhört ledset album.

Han återkommer flera gånger till Brecht & Weills "Tolvskillingsoperan".

Han återkommer flera gånger till Brecht & Weills "Tolvskillingsoperan" (i sig en bearbetning av den brittiska 1700-talskompositören John Gays "Beggar’s opera"), men det är teatral svit som bryts av med balladen "Ribbons", som är det sorgligaste jag har hört i år – och avslutande "The poison tree" är tveklöst det vackraste.

Med "Merrie land" har Albarn hittat precis den ton han verkar ha letat efter i hela sitt vuxna liv; en sorglig skepnad någonstans mittemellan The Kinks "Waterloo sunset" och The Specials "Ghost town", ett skelettartat musikaliskt spökskepp som inte hade kunnat sätta segel i någon annan tid än just den vi genomlider precis just nu.

Det är ett renodlat politiskt album men det är så musikaliskt bländande – och så referenstyngt av historielektioner – att man knappt förstår det förrän musiken i sig får en att inse att det bara måste vara så. Man behöver inte ens läsa lyriken för att känna hur den vibrerar av politisk besvikelse.

Jag tror att det här är Albarns mest fulländade verk, det är i alla fall tveklöst det mest ögonblickligt drabbande i kraft av sin nästan egendomligt genomförda sorgsenhet.

"Merrie land" är den krävande och livsnödvändiga uppföljaren som ingen, absolut ingen, bad om.

Det är förträffligt både på alldeles egna ben, men också, om man så önskar, som en intellektuellt provokativ appendix till hans egna och så söndersjungna "Park life".

"Merrie land" är den krävande och livsnödvändiga uppföljaren som ingen, absolut ingen, bad om.

Fotnot: The Good, The Bad & The Queens "Merrie Land" släpps fredagen 16 november

Annons
X
Annons
X

Damon Albarn arbetar i en obegriplig hastighet, skriver Andres Lokko.

Foto: Marco Ugarte/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X