Platschef Fred Grönwall ser på skorstenen som släpper ut fem procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp.
Platschef Fred Grönwall ser på skorstenen som släpper ut fem procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Skorstenen står för 5 procent av Sveriges utsläpp

En svensk industri som bygger välfärd, men spyr ut koldioxid. Danska innovatörer som ser framtiden i en hög betong. Och norrmän som tjänar pengar både på att ställa till det och att städa upp. Det är långt till ett klimartsmart byggande, men allt handlar om att göra rätt från början.

Uppdaterad
Publicerad

På östra Gotland når vinden överallt. River upp stora sår i havet. Regnet blandas med vågorna och alltsammans piskar på och kryper in. Senhöst i all sin kallsinniga prakt.

Men landskapet ändras drastiskt när skorstenar och en karaktäristisk industribyggnad utan början och utan slut plötsligt tornar upp sig mot horisonten. Cementfabriken är öns största industri och numera även en antikvitet – en stolt hundraåring med framtida möjligheter och stora utmaningar.

– Vi bygger framtiden och den moderna infrastrukturen, säger Fred Grönwall, fabrikschef på Cementa i Slite.

Efter reklamen visas:
Hur ska vi lyckas göra cementen klimatneutral? – Del 1

Han vill börja prata om det som är bra. För själv andas och lever han cement. Född och delvis uppvuxen så att han såg fabriken. Här hade han sitt första jobb för att sedan utbilda sig till civilingenjör och ta över hela rasket. Nu sitter han i chefsrummet med en inglasad karta framför sig och berättar om att de producerar mer än två tredjedelar av den cement som används i Sverige och att fabriken är en av Europas mest miljöanpassade cementindustrier, med utsläpp som är 15 procent lägre än det globala snittet för cementtillverkning. Och senast 2030 ska produktionen vara helt koldioxidneutral.

Dit är det dock en bra bit kvar.

Fred Grönwall är platschef på Cementa i Slite.
Fred Grönwall är platschef på Cementa i Slite. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Cementa besitter i nuläget en pallplats bland landets största utsläppsbovar. Tillsammans med ståltillverkaren SSAB och oljeraffineringsföretaget Preem står de för nästan lika stora utsläpp som alla personbilar i Sverige. Och kurvan har dessutom pekat åt fel håll för Cementa.

Annons

Men de har en plan.

Vi återkommer till den och börjar istället med att zooma ut för att förstå varför också betonghäckarna måste få arslet ur vagnen och skynda på i klimatomställningen.

Världen står inför en numera lika välkänd som avgörande utmaning – att härbärgera en befolkning som 2050 förväntas vara tio miljarder människor.

Dubbelt så många som i dag förväntas dessutom bo i städer. Inte bara i jätteländer som Kina och Indien, utan samma trend syns även här på hemmaplan. Boverket har bedömt att vi behöver bygga 67 000 nya bostäder per år till 2025. Till det kommer betydande infrastruktursatsningar. Vägar, broar, tunnlar. Eller för den delen – alla de vindkraftverk som behöver rejäla fundament av betong (cement som blandats med vatten, grus och sand) för att stå stadigt.

1/5

En bobcat tömmer ut slagg ur ugnen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/5

Inuti den stora ugnen är det normalt 2000 grader varmt.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
3/5

Kylfläktar som kyler ner den varma trumman där cementen bildas. 

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
4/5

Sopor används som bränsle till ugnen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
5/5

Cementas fabrik i Slite på Gotland.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Men samtidigt som armerad betong är väldens mest använda konstruktionsmaterial orsakar bindemedlet – cementen – åtta procent av världens totala koldioxidutsläpp. Så även om hela världens cement skulle ha samma relativt lägre klimatpåverkan som den gotländska, skulle det ändå vara otillräckligt. Lägg därtill att bygg- och fastighetssektorn i Sverige står för mer än 20 procent av våra totala utsläpp av växthusgaser. Inrikesflyget orsakar drygt en procent.

Annons

Kort sagt: utan ett klimatskifte i byggbranschen blir det extremt utmanande att nå både Sveriges och Parisavtalets utsläppsmål.

I ett själlöst konferensrum på Liljeholmskajen förklarar Cementas hållbarhetschef Karin Comstedt Webb att de har stora utmaningar framför sig vad gäller att få ned koldioxidutsläppen – främst all koldioxid som kommer av att kalksten hettas upp. Men att hon ändå känner stor tillförsikt inför framtiden.

Och hur mycket koldioxid släpper ni ut?

– Cirka två miljoner ton varje år.

Det är – rejält. Totalt står bara cement och betongindustrin för sex procent av Sveriges utsläpp. Och från Fred Grönvalls skorsten i Slite kommer alltså nästan fem procent.

Dessa insikter sliter tankarna åt flera håll. Jordens resurser är som bekant ändliga. De senaste åren har det förutom den ökande mängden koldioxid, rapporterats om att sand och grus – viktiga delar i betongtillverkningen – håller på att ta slut i vissa delar av världen. Slit och släng i byggsektorn är alltså hopplöst passé, medan återanvändning ligger helt i linje med det cirkulära tänkandet.

Annons

Samtidigt vore det banalt att tro att exempelvis cementtillverkningen skulle upphöra, särskilt när betong är ett av de byggnadsmaterial som används allra mest i hela världen. Därför gäller det för betong- och cementindustrin att vara innovativa. Att hitta nya lösningar för att hindra utsläppen redan vid källan.

Betong är ett av de material som används allra mest för att bygga nytt.
Betong är ett av de material som används allra mest för att bygga nytt. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

I Klimatskiftet har vi tidigare rapporterat att SSAB satsar på att bygga en världsunik pilotanläggning – Hybrit – som med innovativ teknik ska skapa stål utan kol. Har Cementa ett liknande ess i rockärmen?

– Vi har tittat på andra mer omvälvande processer, men i nuläget finns inget som inom några års sikt skulle kunna revolutionera branschen, mer än CCS, säger Karin Comstedt Webb.

”Carbon Capture and Storage” – Cementa planerar att fånga in koldioxiden direkt vid skorstenen, för att sedan komprimera och transportera den för geologisk lagring under Nordsjön. En dyr metod (prislappen för CCS sägs ligga kring 100 euro per ton koldioxid) men som sannolikt ändå kommer att göra jobbet. Norges statsminister Jens Stoltenberg kallade redan 2007 tekniken för ”vår tids månlandning”.

Annons

Så kan koldioxiden lagras

Innovativt, visst. Inte minst för våra oljerika grannar i väst, som kommer att kunna tjäna pengar två gånger – först på att sumpa upp olja och gas och sedan genom att ta hand om koldioxiden. Får de igång affären finns mycket att hämta. Det internationella energiorganet IEA har uppskattat att det år 2050 kommer att behöva avskiljas och lagras uppemot 6 000 miljarder ton koldioxid årligen för att uppnå klimatmålen. Och då förväntas CCS stå för cirka tolv procent.

Men ännu är inte den norska lagringsanläggningen klar, utan snarare på provborrningsstadiet.

– Vi står inför ett politiskt beslut i Stortinget nästa år och om det faller väl ut så har vi en fullskalig etablerad anläggning 2024, säger Karin Comstedt Webb.

Karin Comstedt Webb, hållbarhetschef på Cementa.
Karin Comstedt Webb, hållbarhetschef på Cementa. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Det finns dock redan flera anläggningar i Norge som lagrar koldioxid från naturgas, så tekniken är beprövad. Men det har hittills inte varit tillräckligt kostsamt att släppa ut växthusgaser för att processen ska skyndas på – industrin har helt enkelt inte kunnat räkna hem lagringen – ännu.

Karin Comstedt Webb igen:

– Det är svårt gå före på ett sätt som inte är konkurrensmässigt sunt. För att lyckas måste vi hitta samverkansmodeller med det offentliga så att fler följer efter. Samtidigt, ska vi bo i en stad som byggs på ett koldioxidneutralt sätt så måste alla vara med och betala, säger hon.

En fråga hänger kvar i luften efter mötet med Karin Comstedt Webb. Är norsk koldioxidlagring det enda rimliga svaret? Eller kommer byggindustrins klimatskifte från något helt annat håll?

Det finns förstås grönare byggnadsmaterial än stål (ståltillverkning är i nuläget den största enskilda utsläppskällan) och betong. Träförespråkarna är många och ivriga. De kan luta sig mot en mängd forskningsstudier som visar att hus med en massiv trästomme har en tydligt lägre klimatpåverkan än betong. Och trä är fint, förnybart, en del av ett naturligt kretslopp, en kolsänka – helt enkelt ofta det mest klimatsmarta materialet.

Annons

Men allt kan inte byggas av trä, inte ens i ett land som till 70 procent täcks av skog. Men om det inte behöver vara trä från senaste säsongens avverkning, utan virke som redan för länge sedan stagat hus och legat till grund för samhällsutvecklingen, hamnar allt i en ny dager då?

Efter reklamen visas:
Han byggde sitt nya hus av en gammal lada – Del 3

Claes Baud var långt före både innovationsmagnater och klimatvurmare. Han hade en lika storslagen idé, som skral budget och då ”tager man vad man haver” eller sätter ut en annons med texten: Uttjänt lada köpes. Claes Baud valde det senare.

Nu följer vi stigen som för länge sedan tagits över av naturen, upp över berget. Just där torkan är som tydligast och tallarna som störst ligger hans skapelse. Ett återuppståndet hus på en bergsknalle på Ljusterö, i Stockholms skärgård.

– För 12 000 kronor fick jag tre ton högkvalitativt material med historia, förklarar han samtidigt som han försöker hindra hunden Miles från en oombedd kärleksyttring.

Hunden Miles vid det innovativa bygget på Ljusterö.
Hunden Miles vid det innovativa bygget på Ljusterö. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Huset är enkelt till sin konstruktion och materialet för dess talan. Hundraårig ytterfasad har nu blivit en rå innervägg. Grova tiljor med historia ger sovrummet liv. Halminnertaket, en enastående akustik. Gränsen mellan inne och ute har suddats ut, för alla inklusive hunden Miles som gläfser oavsett på vilken sida av det stora glaspartiet han hamnar.

Claes Baud klappar hunden samtidigt som han stryker med den lediga handen över väggar och dörrposter. Han berättar att det tog honom en månad att plocka ned ladan, men att det var mödan värt. Han jobbade till vardags i it-branschen. Stressade och hann inte med familjen. Vaknade på nätterna, rädd för allt han glömt eller inte hunnit med. Skrev kom i håg-lappar och längtade bort. Men visste inte till vad.

– Jag har nog aldrig arbetat så hårt som när jag ensam byggde huset, men jag var lycklig.

Blicken letar sig ut över trädäck och vindpinade tallar.

1/3

”Återbruk är klimatsmart och det skapar historia och en trivsel som inte finns i nyproducerade hus” säger Claes Baud.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/3
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
3/3
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Under tiden det egenritade huset tog form föddes även idén om det egna företaget som blev Baud Barnwood, som i dag erbjuder matsalsmöbler tillverkade av material från gamla lador. Och som med sitt nya värde ompositioneras från uttjänt till extraordinär.

Annons

Han förklarar vikten av att saker får ta tid. Att svaret på varför jordgubbar är så goda är för att vi får vänta på dem. Att ha tillgång till allt hela tiden skapar istället frustration och ett slags otillfredsställd, övermätt känsla. Claes Baud menar att många svar på vår tids frågor finns i historien.

Vi sätter oss vid det egensnickrade matsalsbordet, äter trattkantarellsoppa, tittar på havet och känner oss som hemma. Men hur ser han på framtiden, klimatet, känslan för återbruk och gamla saker?

– Det blir ett krig för klimatet, men inte nödvändigtvis genom att skära ner, utan vi måste skaffa oss nya energisystem, nya bostäder, nya beteenden.

– Vi är i ett krig där det krävs undantagstillstånd för att vinna och få alla med. Men det kommer också – som efter alla krig – att uppstå nya marknader där nya verksamheter och företag får fäste. Och som kommer att tjäna stora pengar, säger Claes Baud.

När vi frågar om det är återanvända lador som är framtiden skrattar han och förklarar att han önskar bättre lönsamhet i det lilla. Men att tankesättet är viktigt. Liksom kretsloppet.

Annons

– Återbruk är klimatsmart och det skapar historia och en trivsel som inte finns i nyproducerade hus.

Men frågan hänger kvar när vi lämnar Ljusterö: kan återbruk vara svaret på frågan hur vi ska skapa framtidens hållbara städer? Tänk om avfolkningsbygdens tomma bostäder rent fysiskt kan flytta in i de växande städerna och samtidigt jorda de stressade storstadsmänniskorna?

På en annan ö, i ett annat land, finns en person som är övertygad om att så är fallet.

Efter reklamen visas:
De återvinner gammal betong – och bygger nya hus – Del 2

Gustaf Lilliehöök, hållbarhetsansvarig på fastighetsbolaget NREP:s Köpenhamnskontor, möter upp med en bil med ”chaufför”. Han berättar om bostadsområdet Upcycle studios, ritat av arkitektkontoret Lendager group, där man återanvänt material från Köpenhamns gamla tunnelbana. Fönsterväggar från förr och stora betongblock med hög kvalitet, som fått en andra chans.

Han ska ta oss dit, visa oss värdet av restprodukter som annars hade hamnat på tippen. Vi talar om hur den framtida staden ska kunna växa på ett hållbart sätt? Och vem som ska definiera staden – invånarna, politikerna, bilisterna, kapitalisterna, ingenjörerna eller arkitekterna? Men min fråga, varför danskarna kommit längre med storskaligt återbruk, blir hängande i luften?

Annons
Området Upcycle studios i Köpenhamn är byggt av återvunnen betong.
Området Upcycle studios i Köpenhamn är byggt av återvunnen betong. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Inte heller Thomas Martinsen, som bor i Upcycle studios har något svar på det, utan menar bara att det är bra att danskarna är bra på något så viktigt. Han jobbar med programmering, artificiell intelligens och den binära framtiden bestående av ettor och nollor, men älskar samtidigt material från förr. Som gammal cement som får ett nytt liv. Och han är stolt över hemmet, som andas modernism och brutalestetik. Men det var inte därför han och familjen flyttade hit.

– Vi vill visa för våra barn att vi bryr oss om klimatet och att återbruk är något fint. Det är ett ”statement”, säger han.

Han förklarar att solcellerna på taket gör att de inte har några kostnader för el och att betongkroppen både håller kyla och bevarar värme. Och vi konstaterar tillsammans att det ser ut som en bunker, men känns som ett slott. Av Köpenhamns gamla tunnelbana märks bara grova hål som vittnar om dess gamla ”liv”.

Annons
1/3

Thomas Martinsen bor i ett hus byggt av återvunnen betong i Köpenhamn.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/3
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
3/3
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Huset är snyggt och smart, men mer en arkitektonisk juvel än ett projekt med direkt påverkan på klimatet. Annat är det med den 8000 kvadratmeter stora, men oansenliga betongkolossen märkt med Pelican self storage, Amager.

– Det här är den första byggnad som är tillverkad av återanvänt material från huset som stod här innan. Allt maldes ned och gick igenom en betongproduktion på plats, med betydligt mindre miljöpåverkan än om vi använt ny betong och cement, försäkrar Gustaf Lilliehöök.

Men vägen dit har inte varit enkel. Heller inte det danska regelverket var anpassat för återbruk och få samarbetspartners har varit villiga att testa något nytt.

Hur stora klimatmässiga vinster har ett cirkulärt återbruk?

– Den här byggnaden kommer inte att rädda världen. Inte ens om vi i Norden skulle bestämma oss för att bygga mer av existerande avfall. Men det här projektet visar att det går att göra och det med samma resultat som om vi använt en traditionell metod. Det är ekonomiskt hållbart med en koldioxidvinst på 15–20 procent, säger Gustaf Lilliehöök.

Annons
Gustaf Lilliehöök, NREP.
Gustaf Lilliehöök, NREP. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Ytterligare byggnader med återvunna fasader av aluminiumburkar och gamla tegelväggar svischar förbi utanför bilfönstret. Målet är att uppnå koldioxidreduceringar utan att kompromissa med kvalitet eller pris. Även om bostadsköparna ännu inte är beredda att betala för klimatsmart byggande, så tror Gustaf Lilliehöök och hans kollegor att det snart är en hygienfaktor.

– Kostnaderna för att bygga med återbrukat material är i nuläget 3–4 procent högre. Men vi är säkra på att det är rätt väg att gå och framöver så hoppas vi på att kunna hitta möjligheter att göra liknande byggprojekt även i Sverige, säger han.

Att återanvända det gamla ett varv till är förstås ett nödvändigt steg för att klara utmaningarna en ökande befolkning och lägre klimatavtryck på våra nybyggen, men det kommer inte att ta oss hela vägen. Till klimatneutralitet. Kanske finna svaret på vad byggbranschen behöver på Stockholmsbaserade Sweden Green Building Council – Sveriges ledande organisation för hållbart samhällsbyggande.

Annons

Enligt VD Lotta Werner Flyborg är återbruk ännu i sin linda i Sverige. De sysslar själva med certifieringar av byggnader och hon visar stolt upp ett helt kartotek av olika märkningar. En djungel för den oinvigde. Men ett system som hon ändå tror kan göra skillnaden när Sverige bygger vidare.

– Vi får branschen att stretcha sig i jakt på ytterligare en märkning och på så sätt göra lite mer än de tänkt från början. Med exempelvis certifieringen NollCO2 kan vi utmana branschen och bidra till utvecklandet av byggnader med netto-noll klimatpåverkan, säger hon.

Lotta Werner Flyborg, vd för Sweden Green Building Council.
Lotta Werner Flyborg, vd för Sweden Green Building Council. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Staden, den som kan bli tyst med elbilar och fler cyklister, som hyser de flesta av oss – medan dess expansion fortsatt har en hel del övrigt att önska.

Vi återvänder till Fred Grönwall på Cementa på Gotland. För nu har vi tagit oss upp genom hela fabriken och ut på en hisnande utkiksplats där skorstenen som bolmar i ögonhöjd släpper ut fem procent av Sveriges totala utsläpp.

Hur känns det när du tittar på den där?

Vi ser ut över kanten, över hav och ett uppbrutet gotländskt landskap. Och så skorstenen.

– Det känns... Eller med vetskapen om att vi lyckades sänka utsläppen med 200 000 ton 2018 och vilka förbättringar vi gör år från år, så tycker jag att det känns väldigt bra.

Men sen ska koldioxiden bort helt och...

Han avbryter:

– Hela vår industri kan på sikt bli en koldioxidsänka. När vi inte längre släpper ut någon koldioxid och befintliga betongkonstruktioner tar upp och binder koldioxid ur luften, då blir det mindre koldioxid i atmosfären ju mer vi bygger. Det säger jag med glimten i ögat, men det skulle kunna bli så i framtiden, säger Fred Grönwall.

Det blåser dock ännu snålt. Ett djupt andetag med doft av upprört hav.

Fred Grönwall är platschef på Cementa i Slite.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 18

En bobcat tömmer ut slagg ur ugnen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 2 av 18

Inuti den stora ugnen är det normalt 2000 grader varmt.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 3 av 18

Kylfläktar som kyler ner den varma trumman där cementen bildas. 

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 4 av 18

Sopor används som bränsle till ugnen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 5 av 18

Cementas fabrik i Slite på Gotland.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 6 av 18

Betong är ett av de material som används allra mest för att bygga nytt.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 7 av 18

Karin Comstedt Webb, hållbarhetschef på Cementa.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 8 av 18

Hunden Miles vid det innovativa bygget på Ljusterö.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 9 av 18

”Återbruk är klimatsmart och det skapar historia och en trivsel som inte finns i nyproducerade hus” säger Claes Baud.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 10 av 18
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 11 av 18
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 12 av 18

Området Upcycle studios i Köpenhamn är byggt av återvunnen betong.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 13 av 18

Thomas Martinsen bor i ett hus byggt av återvunnen betong i Köpenhamn.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 14 av 18
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 15 av 18
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 16 av 18

Gustaf Lilliehöök, NREP.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 17 av 18

Lotta Werner Flyborg, vd för Sweden Green Building Council.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 18 av 18