”Jag hade det såklart enklare som redan från början kunde språket och kom till en svensk familj”, säger Gunvor Karén till Nawroz Mumbariz.
”Jag hade det såklart enklare som redan från början kunde språket och kom till en svensk familj”, säger Gunvor Karén till Nawroz Mumbariz. Foto: Staffan Löwstedt

Ensamkommande barn – med 72 års mellanrum

Hon kom hit som 7-åring 1942. Han kom som 16-åring 2014. Från olika länder i olika tider har minderåriga skickats ensamma till Sverige för att undkomma krig. SvD:s chefredaktör Fredric Karén har två av dem i sin närhet.

Uppdaterad
Publicerad

Att solen lyser ovanför det regntunga molntäcket är svårt att förstå för den som aldrig flugit. I dag gör Nawroz Mumbariz just det, flyger för första gången. Han är entusiastisk och upprymd.

– Jag vill ta bilder av molnen ovanifrån, skrattar han och tar fram sin mobil.

Han och tiotusentals andra ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan har de senaste åren hamnat mitt i den politiska debatten. Men situationen är inte unik. För 70 år sedan fördes en liknande debatt – om de finska krigsbarn som evakuerats till Sverige. Många av dem återvände aldrig till Finland.

Historien upprepar sig. En ny generation krigsbarn ersätter en annan.

Vi är alla lite spända och nervösa inför mötet. Kommer de alls att förstå varandra?

Annons

Det är om detta vår resa handlar. Om en 83-årig kvinna som sattes på tåget till Sverige 1942 och en 19-årig pojke som flydde genom sju länder 2014. De bär båda på erfarenheten av att komma ensamma till ett helt nytt land, att lämna sin familj och ge sig av mot en oviss framtid.

Det är en gråmulen decemberdag när Nawroz för första gången kommer till Eskilstorps gård i Östra Karup på gränsen mellan Skåne och Halland. Jag, min fru och våra barn är hans svenska stödfamilj och här på gården bor min faster, Gunvor Karén.

Vi är alla lite spända och nervösa inför mötet. Kommer de alls att förstå varandra? Hittar de fram till sina gemensamma nämnare trots skillnader i språk, kultur, sociala koder?

Gunvor ser oss från köksfönstret när vi rullar in på gården. När vi möts i dörren tittar hon länge på Nawroz innan hon säger:

Annons

– Vi har mycket att prata om, du och jag.

 För 75 år sedan, på tåget mellan Vasa och Åbo, satt hon precis så här, med den lilla svarta väskan i knäet. Gunvor Karén kom som finskt krigsbarn till gården Eskilstorp på gränsen mellan Skåne och Halland.
För 75 år sedan, på tåget mellan Vasa och Åbo, satt hon precis så här, med den lilla svarta väskan i knäet. Gunvor Karén kom som finskt krigsbarn till gården Eskilstorp på gränsen mellan Skåne och Halland. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Allt hon hade var en liten svart resväska. I den rymdes bara ett ombyte kläder till henne själv och till hennes två år yngre bror, Lars, som satt bredvid. Tåget tuffade fram genom det österbottniska landskapet på väg till Åbo hamn. Lars grät, han var hungrig och saknade mamma.

– Jag kommer så väl ihåg att mor Agnes hade packat ner varsin smörgås med stekt ägg på. Det var vår enda färdkost. Jag sade till Lars: ”Gråt inte mer, vi är på väg till Sverige. Där finns hur mycket mat som helst och vi ska äntligen få äta oss mätta”, berättar Gunvor, 75 år senare.

Vad rörde sig i huvudet på dessa båda barn, sju och fem år, som bara några timmar tidigare vinkat farväl till sina föräldrar och sin mormor på stationen i Vasa? Vad trodde de om framtiden?

Annons

– Ingenting. Inte mer än att vi skulle få äta oss mätta och att Sverige var bra. Vår storasyster Ulla hade rest dit några månader tidigare och bodde på en gård i södra Halland.

Den som drabbats av svält vet att allt annat minskar i betydelse. Allt kretsar kring att få äta sig mätt, och det var nog så vi tänkte.

– Hemma i Finland var det fattigt och ont om mat. Även om mor gjorde så gott hon kunde fanns inte tillräckligt att föda fem barn.

Familjen bodde i en liten stuga i byn Sundom, söder om Vasa. Dit hade de flyttat strax efter att Vinterkriget brutit ut två år tidigare. De tillhörde den svenskspråkiga minoriteten i Finland.

– Jag tror att mor och far tyckte det var för farligt att bo kvar inne i Vasa. Ryssarna kunde komma och vi var säkrare på landsbygden, trodde de.

De var tio personer i två rum och kök. Våren 1942 bestämde sig föräldrarna Agnes och Georg för att skicka ytterligare två av sina barn till Sverige.

– Jag minns bara att de en dag sade att vi skulle resa till Sverige och att vi skulle få träffa storasyster Ulla, berättar Gunvor.

En drygt sjuårig flicka som får veta att hon ska resa till ett annat land. Förstår hon att det ska dröja många år innan hon får träffa sina föräldrar igen? Att syskonskaran ska splittras? Och att en oviss framtid möter i Sverige? I dag minns inte Gunvor mycket av samtalet. Varken var det skedde eller hur hon reagerade.

– Den som drabbats av svält vet att allt annat minskar i betydelse. Allt kretsar kring att få äta sig mätt, och det var nog så vi tänkte. Säkert var vi ledsna för att behöva skiljas från föräldrar och syskon, men vi trodde nog inte att det skulle vara för så lång tid.

Annons
En av de första skoldagarna i Sverige. Ganska snart efter att hon kom till Sverige började hon om i första klass i Östra Karups skola.
En av de första skoldagarna i Sverige. Ganska snart efter att hon kom till Sverige började hon om i första klass i Östra Karups skola. Foto: Privat

Somliga människor har en nästan sagolik förmåga att lägga saker bakom sig, att se framåt och att undvika att älta. Gunvor är en sådan person. När hon nu letar i minnet kan hon inte komma ihåg att avskedet var särskilt ångestfyllt, tvärtom minns hon en viss lättnad.

– Jag hade börjat i första klass men trivdes inte. Åh, du ska veta att vi hade en elak lärarinna, det var något med vår familj hon inte tyckte om. När det blev klart att jag och Lars skulle resa till Sverige sade hon: ”det är lika bra att ni åker härifrån, ni Karénare är ändå ingenting värda”.

Dessutom var skolbarnen i Sundom elaka mot henne.

Runt halsen bar båda sina identitetslappar väl synliga. Hand i hand tog de nu sina första stapplande steg i ett nytt land.

Annons

– Jag var liten och tunn, väldigt blyg och tystlåten. Så jag var kanske tacksam att ge sig på.

En dag blev hon tvingad till en ladugårdsbyggnad i byn. De andra barnen puttade in henne, och låste dörren. När hon blundar och tänker tillbaka hör hon än i dag barnens skratt när de sprang därifrån. Och hon var ensam kvar, inlåst i den mörka ladan.

Gunvor och Lars stuvades in bland hundratals andra finska barn ombord på båten till Stockholm. En del av bildäck hade gjorts om till sovsal. Av båtresan minns hon väldigt lite, däremot ankomsten till Sverige.

– Stockholm var stort och pampigt. Vi hade aldrig sett en sådan stor stad. På kajen fanns personal som tog emot oss och ställde upp oss på led.

Gunvor bar den lilla resväskan i vänster hand, i den högra tog hon ett stadigt tag om sin lillebror. Runt halsen bar båda sina identitetslappar väl synliga. Hand i hand tog de nu sina första stapplande steg i ett nytt land.

1/2

Den första läkarundersökningen som gjordes när hon kom till Sverige talar om undernäring och blåsljud i hjärtat.

Foto: Staffan Löwstedt
2/2

Fosterföräldrarna Elsa och Herman Nilsson var barnlösa och Gunvor togs emot med mycket kärlek och värme när hon kom till Eskilstorp. Efter kriget stannade hon kvar på gården, och bor där ännu i dag, 75 år senare.

Foto: Privat
Annons

Åren 1939–1944 organiserades den största förflyttningen av barn i världshistorien. Närmare 75 000 finska barn skickades till svenska barnhem eller fosterfamiljer. Initiativet var från början svenskt och leddes av utrikesminister Richard Sandler och hans hustru, Maja Sandler. Tillsammans med Fredrika Bremer-förbundet grundade de den så kallade Centrala Finlandshjälpen.

Sympatierna för Finland var starka i Sverige under krigsåren. Tiotusentals familjer öppnade sina hem för dessa finska barn som därigenom fick möjlighet till ett tryggare liv.

Fosterpappan kom och hämtade Lars på cykel. Satte honom på pakethållaren och cyklade därifrån. Det var bara så det var.

Efter några dagar på sjukhus i Stockholm där Gunvor diagnostiserades som undernärd och med blåsljud i hjärtat, kom hon och Lars äntligen till gården i Lögnäs i södra Halland där storasyster Ulla väntade.

– Det måste ha varit runt påsk. Det dukades upp ett stort bord med mat, mer mat än vad vi någonsin sett, tror jag. Mängder med ägg. Och jag som älskade ägg! Jag åt så många att jag blev sjuk. Benen svullnade upp och fylldes av konstiga knutor.

Annons

Men barnaskaran skulle komma att splittras ännu en gång. Bara en kort tid efter ankomsten var det dags för Gunvor att resa till sin fosterfamilj på gården Eskilstorp i Östra Karup och för Lars att ge sig av till fiskarfamiljen Brodd i Mellbystrand, en dryg mil därifrån.

– Fosterpappan kom och hämtade Lars på cykel. Satte honom på pakethållaren och cyklade därifrån. Det var bara så det var. Jag minns ryggtavlan på den lille pojken som försvann längre och längre bort …

Den 11 september 2014 klev Nawroz Mubariz av tåget från Malmö på perrongen på Stockholms Central. Runt midjan hade han den här schalen där han förvarade lite kläder och 40 kronor. Det var allt han hade när han kom till Sverige för att söka asyl.
Den 11 september 2014 klev Nawroz Mubariz av tåget från Malmö på perrongen på Stockholms Central. Runt midjan hade han den här schalen där han förvarade lite kläder och 40 kronor. Det var allt han hade när han kom till Sverige för att söka asyl. Foto: Staffan Löwstedt

72 år senare, omkring lunchtid den 11 september 2014, klev en 16-årig pojke av tåget på Stockholms central. Han hade varit på flykt i ganska precis sju månader. I handen bar han en liten väska och runt midjan en schal där han förvarade sina få tillhörigheter. Han var god för 40 kronor.

Vilsen i den nya staden tog han en rulltrappa på måfå. Han hamnade i det som bland stockholmare till vardags kallas ”suckarnas gång”, den kakelklädda gången mellan Centralstationen och tunnelbanan. Det var lunchrusning och fullt av folk som trängde sig fram.

– Jag gick planlöst fram och tillbaka och sade de enda engelska ord jag lärt mig: ”I am new, I am new”. Men folk vek undan blicken, trots att jag gick så nära jag bara vågade. Ingen ville hjälpa mig.

Annons

Till slut stannade en svart man, kanske kände han igen sig i pojkens utsatta situation.

– Han visade mig var jag kunde köpa en biljett och vart jag skulle åka.

Jag gick planlöst fram och tillbaka och sade de enda engelska ord jag lärt mig: ”I am new, I am new”. Men folk vek undan blicken, trots att jag gick så nära jag bara vågade.

Nawroz Mumbariz kom samma kväll till Migrationsverkets ansökningsenhet i Solna där han skrevs in som asylsökande.

Det året kom drygt 1600 ensamkommande barn från Afghanistan till Sverige. De allra flesta tillhörde den förföljda folkgruppen hazarer. Så också Nawroz Mumbariz.

Han hade vuxit upp i en liten by i provinsen Uruzgan i centrala Afghanistan, näst äldst av fem syskon. Fattigt och spartansk, men också tryggt och en stark social sammanhållning.

Annons

När vi äter middag hemma och frågar om livet i den lilla byn brukar Nawroz gärna vilja berätta – om kompisarnas fotbollsmatcher efter skolan, om de långa vandringarna i de omgivande bergen, om den meterhöga snön på vintern, om allt härligt dansande på fester och om kärleken till sin familj.

– Min pappa drev en liten handelsbod i byn, men han var också kunnig i Koranen så då och då hoppade han in som lärare i skolan.

En dag kom pappan inte hem efter morgonbönen i moskén. En granne hade sett honom föras bort av talibanerna, upp i bergen.

Att pappan var fången hos talibanerna kunde bara betyda en sak, han skulle aldrig komma tillbaka.

Familjen visste vad det innebar. Sedan många, många år levde de med vetskapen om att talibanerna när som helst kunde rusa in i byn, skjuta med sina kalashnikovs, bränna ner hus, hota män, kvinnor och barn, kidnappa, våldta och råna.

Annons

Att pappan var fången hos talibanerna kunde bara betyda en sak, han skulle aldrig komma tillbaka.

Plötsligt var situationen akut. Som äldste sonen i en familj utan en vuxen familjeförsörjare var Nawroz sannolikt talibanernas nästa byte.

– Min mamma såg till att jag fick komma till en krigsherre som ledde en grupp hazarsoldater i en by längre bort. Där skulle jag vara säker, menade hon.

Istället blev det början till en flera månader lång mardröm.

Förutom lite kläder och pengar hade Nawroz med sig sitt afghanska ”pass”. Ett papper, så kallat ”Taskera”, med hans han bild och födelseort som bekräftar hans identitet.
Förutom lite kläder och pengar hade Nawroz med sig sitt afghanska ”pass”. Ett papper, så kallat ”Taskera”, med hans han bild och födelseort som bekräftar hans identitet. Foto: Privat
Annons

I Khaled Hosseinis hyllade roman ”Flyga drake” från 2003 berättas om den unge pojken Amir som blir vän med sonen till sin pappas tjänare, hazarpojken Hassan. I boken beskrivs förtrycket mot hazarerna. Om hur de styrande pashtunerna ser ner på dem, anser dem vara ”smutsiga” och att de självklart inte heller kan få högt uppsatta positioner eller jobb i samhället.

Hazarer är till skillnad från majoritetsbefolkningen i Afghanistan shiamuslimer. Historiskt sett har de alltid diskriminerats i det sunnidominerade landet.

För extremistgrupper som talibaner, al-Qaida och IS är shiamuslimer otrogna – och därmed fiender.

Afghanistan har en ung befolkning, 45 procent beräknas vara under 15 år. Det osäkra säkerhetsläget i kombination med svag ekonomi, och i hazarernas fall, trakasserier och förföljelse gör att många barn och unga flyr till främst Iran, Europa eller Australien.

Ibland när han springer försvinner mardrömmarna. Det är som om hjärtats effektiva pumpande och den intensiva andningen tillfälligt tar död på ångestklumpen i magen.

Annons

Nawroz kan prata länge om sina mardrömmar.

Om minnena som inte låter honom vara ifred. Om händelser som etsat sig fast, om molande ångest som kryper in under huden. Som kan riva, slita och driva honom till vansinne.

Dessa djävulska mardrömmar som plågar själen, natt efter natt.

Ibland när han springer försvinner de. Det är som om hjärtats effektiva pumpande och den intensiva andningen tillfälligt tar död på ångestklumpen i magen. De första månaderna i Sverige sprang han nästan varje dag, från Nacka till Slussen fram och tillbaka. En sträcka på drygt två mil.

Allt för att hålla mardrömmarna från lägret borta.

För drygt ett år sedan fick Nawroz kontakt med sin mamma Neiso Mubariz i Afghanistan för första gången på över två år. Hon skickade en bild på sig själv tagen inte långt ifrån hans barndomshem. Pojkarna på bilden är okända för Nawroz.
För drygt ett år sedan fick Nawroz kontakt med sin mamma Neiso Mubariz i Afghanistan för första gången på över två år. Hon skickade en bild på sig själv tagen inte långt ifrån hans barndomshem. Pojkarna på bilden är okända för Nawroz. Foto: Privat
Annons

På kvällarna fick pojkarna dansa. Nawroz och hans jämnåriga kamrat Ahmad tvingades klä ut sig till flickor under soldaternas muntra tillrop. Ryschiga klänningar, smink, och bjällror runt handlederna. De uppmanades att röra sig suggestivt och feminint. Allt för att roa och hetsa upp de vuxna männen.

– När jag inte ville dansa slog de mig med gevärskolvar i huvudet eller stack mig med bajonetter i låren och i ljumskarna, berättar han och visar ärren efter sticksåren.

Jag har sett hur dessa soldater knäckt av fingrar på fienden, hur de bränt människor levande.

Fenomenet kallas bacha bazi och kan översättas till ”lekande pojkar”. En uråldrig sed i Afghanistan där unga pojkar, inte sällan föräldralösa, tvingas dansa och klä ut sig till kvinnor inför krigsherrar och förmögna män. De betraktas som underhållning och utnyttjas ofta sexuellt.

I provinsen Oruzgan, som Nawroz kommer ifrån, erkänner den politiska ledningen, enligt ett reportage i brittiska Independent, att övergreppen på pojkar närmast är institutionaliserade.

– Jag har sett hur dessa soldater knäckt av fingrar på fienden, hur de bränt människor levande. Jag visste vad de var kapabla att göra, att de var beredda att släcka mitt liv om jag inte gjorde som de sade.

Annons

När jag frågar om sexuella övergrepp tittar Nawroz ner i bordet. Skammen är inte hans att bära, men jag ser hur han plågas.

– Jag vet att det förekommer, men inte så mycket för mig.

Jag frågar inte mer.

”I Afghanistan kunde jag alla sociala koder, visste vad som förväntades av mig. Att komma till Sverige var som att börja om från början. Jag måste lära mig allting på nytt”, säger Nawroz Mumbariz.
”I Afghanistan kunde jag alla sociala koder, visste vad som förväntades av mig. Att komma till Sverige var som att börja om från början. Jag måste lära mig allting på nytt”, säger Nawroz Mumbariz. Foto: Staffan Löwstedt

Helvetet i lägret fortsatte. På nätterna blodiga strider mot anfallande talibaner, där Nawroz tvingades delta; på dagarna milslånga vandringar i bergen för att bunkra proviant och ved. En av dessa höll på att sluta i hans död.

Annons

– Vi var på väg tillbaka till lägret när vi plötsligt blev attackerade. Tjugo, trettio, kanske fyrtio talibaner överraskade oss bakom en krök. Vi försökte ta skydd bakom några höga stenar, men det var svårt. De var så många och de sköt hela tiden med sina kalashnikovs.

– Jag lade mig på rygg och tittade upp mot himlen och tänkte, nu, nu kommer döden.

Det fanns ingen framtid för honom i lägret. Bara förnedring, övergrepp, fysisk misshandel eller död.

I sista stund räddades de av en grupp soldater från lägret som fått bud om överfallet. Flera i Nawroz grupp dog den dagen.

– Det var då jag bestämde mig för att fly.

Annons

Det fanns ingen framtid för honom i lägret. Bara förnedring, övergrepp, fysisk misshandel eller död. Han tillhörde krigsherren nu, att försöka återvända till familjen var inte ett alternativ.

Han måste längre bort. Mycket längre bort.

Helst till en plats där mardrömmarna lämnade honom ifred.

Nawroz Mumbariz och Gunvor Karén i köket i Östra Karup.
Nawroz Mumbariz och Gunvor Karén i köket i Östra Karup. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Barnen har alltid varit krigens största offer. Genom historien finns många exempel på ensamma barn som evakuerats eller tvingats fly undan krig, svält, fattigdom och hopplöshet. Att rivas upp från sina rötter, sitt språk, sin kultur, men – framför allt – från sina föräldrar påverkar ett barn på många olika sätt.

Genom decennier har ensamkommande barn kommit till Sverige från olika delar av världen: Finland under 1940-talet, Latinamerika under 1970-talet, det forna Jugoslavien under 1990-talet och nu från Afghanistan, Eritrea och Syrien.

Professor Martin Parsons har över 30 års erfarenhet av att studera barn som flytt krig. Han är verksam vid universitetet i Reading i Storbritannien och har skrivit flera böcker i ämnet.

Alla barn söker en närhets- och skyddsrelation till sina föräldrar eller vårdare. Om den inte finns naturligt försöker de kompensera det genom att visa sig duktiga och arbeta hårt.

– Varje barns upplevelse är så klart unik och det skiljer sig från fall till fall. Men det finns ett par gemensamma nämnare som går igen hos alla de krigsbarn jag studerat, säger han.

Annons

Han nämner känslan av rotlöshet och svårigheten att knyta an till vuxna av rädsla av att bli svikna.

– Alla barn söker en närhets- och skyddsrelation till sina föräldrar eller vårdare. Om den inte finns naturligt försöker de kompensera det genom att visa sig duktiga och arbeta hårt i skolan eller hemma hos fosterföräldrarna för att på så vis vinna uppskattning och närhet, säger Martin Parsons.

Det i sin tur kan leda till en känsla av otillräcklighet. Barnet blir rastlöst och oroligt.

Annons
”Stort och pampigt. Vi hade aldrig sett en sådan stor stad”, säger Gunvor Karén om första mötet med Stockholm.
”Stort och pampigt. Vi hade aldrig sett en sådan stor stad”, säger Gunvor Karén om första mötet med Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

Vi sitter i köket hos Gunvor och hennes man, Bertil, på gården Eskilstorp. Samma gård som hon kom till för 75 år sedan. I detta vardagsrum klev hon som sjuåring in med stora ögon:

– Jag tänkte att det inte kan vara möjligt att bo så här stort och fint. Vackra möbler, gott om plats. Jag var ju van vid den trånga lilla stugan i Sundom.

Hon och Nawroz har tagit i hand. Två generationers ensamkommande barn som möts för första gången. Samtalet är till en början trevande och artigt men ganska snart delar de med sig av sina minnen och jämför sina erfarenheter.

Ibland sade Herman: ”om du inte sköter dig skickar vi tillbaka dig till Finland.”

Har Martin Parsons rätt?

Annons

– Jag kan känna igen mig i att jag nog ville visa mig duktig inför mina fosterföräldrar, Herman och Elsa. Att hjälpa till här på gården var en självklarhet, fastän jag bara var ett barn. Bära ved, skörda betor – herregud, vad jag fick skörda betor! Jag hade stora sår i händerna efteråt. Så nog ville jag vara till lags. Ibland sade Herman: ”om du inte sköter dig skickar vi tillbaka dig till Finland.” Halvt på skämt, halvt på allvar, säger Gunvor.

Nawroz första tid i Sverige präglades av sökandet efter närhet. På asylboendet i Nacka var det oroligt och stökigt. Barn från olika länder, med olika trauman under samma tak ledde till konflikter. Kontakten med det svenska samhället var i princip obefintlig.

– Jag ville ha en mamma och en pappa, några som kunde hjälpa mig att förstå Sverige, som kunde förklara hur allt fungerar. Men också som kunde ge mig trygghet.

Jag ville ha en mamma och en pappa, några som kunde hjälpa mig att förstå Sverige, som kunde förklara hur allt fungerar.

Efter månader av tjat på kommunens socialsekreterare fick han till slut kontakt med en familj – jag, min fru och våra två barn. Nästan ett år tidigare hade vi anmält intresse för att vara stödfamilj åt en ensamkommande.

Jag påminner honom om första gången han kom hem till oss, för drygt två år sedan. Om hur han tålmodigt väntade till alla i familjen hade satt sig och hur han vägrade ta mat först trots att han var gäst i huset.

Annons

– Så är det i Afghanistan, att barnen måste vänta på de vuxna. Man ska ha respekt för äldre.

Men det handlade också om en önskan att bli omtyckt.

– Jag ville visa respekt, men också tacksamhet.

Minnen från barndomen. Gunvors biologiska föräldrar och syskon kom vid några tillfällen på besök till hennes fosterhem i Sverige. Från vänster: mamma Agnes, fosterföräldrar Elsa och Herman Nilsson, lillebror Tore, pappa Georg och lillebror Christer. Gunvor själv sitter på huk i mitten.
Minnen från barndomen. Gunvors biologiska föräldrar och syskon kom vid några tillfällen på besök till hennes fosterhem i Sverige. Från vänster: mamma Agnes, fosterföräldrar Elsa och Herman Nilsson, lillebror Tore, pappa Georg och lillebror Christer. Gunvor själv sitter på huk i mitten. Foto: Privat

Två år efter ankomsten till Sverige fick Gunvor sällskap på gården av sin lillebror Stig, då fyra år. Han hade kommit till Sverige tillsammans med sin tvååriga lillebror – min pappa Bo-Göran. Pappa placerades i sin tur hos fosterföräldrar i Mellbystrand, inte långt från Lars.

Annons

Fyra syskon utplacerade på gårdar i trakten medan tre var kvar i Finland.

– Vi fyra sågs då och då. Ibland reste jag och Stig till Lars och Bo-Göran och ibland kom de hit.

Ingen av dem flyttade hem till Sundom igen.

– Vi hade rotat oss här. Och i Finland var det fortfarande fattigt och eländigt.

I stället kom föräldrarna på besök efter kriget.

– Vi hade ju brevväxlat under åren. Men att träffas igen efter så många år, det kändes såklart konstigt och lite stelt. På den tiden visade man inte så mycket känslor, kanske en kram. Allt var väldigt praktiskt.

Just detta är ett oläkt sår hos många finländska familjer. Från den finska regeringens sida var man noga med att alla barn skulle återföras till sina föräldrar efter kriget, något som visade sig betydligt svårare att genomföra i praktiken. Uppemot 8 000 barn reste aldrig tillbaka utan blev kvar hos sina svenska fosterföräldrar. Många av dem kände sig som svenskar, hade glömt både språket och sitt gamla hemland. Det ledde till bland annat en rad tragiska rättegångar där biologiska föräldrar och fosterföräldrar stred om barnen.

Min egen pappa har flera gånger berättat om hur han gömde sig under sängen hos sina fosterföräldrar i Mellbystrand och vägrade komma fram första gången hans riktiga mamma och pappa kom för att hälsa på.

Men det fanns också en annan sida. En del finska föräldrar ville låta barnen stanna i Sverige, främst för att de själva var för fattiga och inte hade möjlighet att ta hand om dem. Men också för att de upplevde ett ökat främlingskap mellan sig själva och sina barn.

Min egen pappa har flera gånger berättat om hur han gömde sig under sängen hos sina fosterföräldrar i Mellbystrand och vägrade komma fram första gången hans riktiga mamma och pappa kom för att hälsa på. För honom var de rena främlingar. Kanske var han också rädd att de skulle ta honom därifrån, från det enda hem han kände till.

Till sist flyttade syskonens biologiska föräldrar, Agnes och Georg, till Sverige för att komma närmre sina barn. Några år efter kriget fick Georg jobb i Borås. Så även om barnen bodde på olika platser kunde familjen till sist återförenas i samma land.

– Vi vande oss vid att ha både fosterföräldrar och biologiska föräldrar. Det blev en del av vardagen och allt efter att åren gick blev alla goda vänner. En enda stor familj, förklarar Gunvor.

Trots skillnader i språk, kultur, sociala koder har Nawroz Mumbariz och Gunvor Karén många gemensamma erfarenheter.
Trots skillnader i språk, kultur, sociala koder har Nawroz Mumbariz och Gunvor Karén många gemensamma erfarenheter. Foto: Staffan Löwstedt

Bokarna på Hallandsåsen har för länge sedan tappat sina löv. Eskilstorp ligger på norra sluttningen, men nås än så länge av solens vinterbleka strålar.

Vi har suttit och pratat i många timmar nu. Snart mörknar det. Gunvor och Nawroz har sökt sig fram till gemensamma nämnare, till ett samförstånd. De har lyssnat, jämfört, nickat, bekräftat. En ung pojke och en äldre kvinna som delar ett öde få andra kan relatera till. Likheterna finns där, men givetvis också skillnaderna.

– Jag hade det såklart enklare som redan från början kunde språket och kom till en svensk familj. Och skillnaderna mellan Sverige och Finland är ju inte så stora, säger Gunvor.

De har lyssnat, jämfört, nickat, bekräftat. En ung pojke och en äldre kvinna som delar ett öde få andra kan relatera till.

För Nawroz finns fortfarande bra och dåliga dagar. Han sliter med svenskan, även om han gör stora framsteg. Och kulturskillnaderna gör sig påminda, om än inte lika frekvent som de första året i Sverige.

– Första gången jag kom till skolan i Nacka fick jag en chock. Det var på våren och de svenska tjejerna hade kjol och t-shirt. Jag var tvungen att hålla för ögonen, jag hade aldrig sett kvinnor gå klädda på det viset. I Afghanistan kunde jag alla sociala koder, visste vad som förväntades av mig. Att komma till Sverige var som att börja om från början. Jag måste lära mig allting på nytt.

Vi stannar där. Klockan är två på eftermiddagen. Gunvor vill snart gå och vila en stund. Att släppa fram det lilla barnet inom sig tar på krafterna.

Vi lämnar köket, tar oss ut på gården. Fotograf Staffan Löwstedt har rest blixtlampor och en fond i trädgården. Förvintern i norra Skåne är sig lik – grå, fuktig och karg. Det är lerigt och halt. Nawroz tar varligt Gunvors arm för att hon inte ska halka.

– Vi tar ett steg i taget, säger hon.

– Ett steg i taget så blir allt bra.

För 75 år sedan, på tåget mellan Vasa och Åbo, satt hon precis så här, med den lilla svarta väskan i knäet. Gunvor Karén kom som finskt krigsbarn till gården Eskilstorp på gränsen mellan Skåne och Halland.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 12

En av de första skoldagarna i Sverige. Ganska snart efter att hon kom till Sverige började hon om i första klass i Östra Karups skola.

Foto: Privat Bild 2 av 12

Den första läkarundersökningen som gjordes när hon kom till Sverige talar om undernäring och blåsljud i hjärtat.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 12

Fosterföräldrarna Elsa och Herman Nilsson var barnlösa och Gunvor togs emot med mycket kärlek och värme när hon kom till Eskilstorp. Efter kriget stannade hon kvar på gården, och bor där ännu i dag, 75 år senare.

Foto: Privat Bild 4 av 12

Den 11 september 2014 klev Nawroz Mubariz av tåget från Malmö på perrongen på Stockholms Central. Runt midjan hade han den här schalen där han förvarade lite kläder och 40 kronor. Det var allt han hade när han kom till Sverige för att söka asyl.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 12

Förutom lite kläder och pengar hade Nawroz med sig sitt afghanska ”pass”. Ett papper, så kallat ”Taskera”, med hans han bild och födelseort som bekräftar hans identitet.

Foto: Privat Bild 6 av 12

För drygt ett år sedan fick Nawroz kontakt med sin mamma Neiso Mubariz i Afghanistan för första gången på över två år. Hon skickade en bild på sig själv tagen inte långt ifrån hans barndomshem. Pojkarna på bilden är okända för Nawroz.

Foto: Privat Bild 7 av 12

”I Afghanistan kunde jag alla sociala koder, visste vad som förväntades av mig. Att komma till Sverige var som att börja om från början. Jag måste lära mig allting på nytt”, säger Nawroz Mumbariz.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 8 av 12

Nawroz Mumbariz och Gunvor Karén i köket i Östra Karup.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 9 av 12

”Stort och pampigt. Vi hade aldrig sett en sådan stor stad”, säger Gunvor Karén om första mötet med Stockholm.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 10 av 12

Minnen från barndomen. Gunvors biologiska föräldrar och syskon kom vid några tillfällen på besök till hennes fosterhem i Sverige. Från vänster: mamma Agnes, fosterföräldrar Elsa och Herman Nilsson, lillebror Tore, pappa Georg och lillebror Christer. Gunvor själv sitter på huk i mitten.

Foto: Privat Bild 11 av 12

Trots skillnader i språk, kultur, sociala koder har Nawroz Mumbariz och Gunvor Karén många gemensamma erfarenheter.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 12 av 12