X
Annons
X
Recension

OMG – Eric Gadd Eric Gadd lyckas få till en fullträff i folklig soulmagi

Eric Gadd citerar friskt ur soulbiblioteket, men hans debut i showfacket blir sympatiskt nog en genuin hyllning till soulmusikens hjärta. Som om pojken från Vallentuna satt framför en skivspelare.

Förra året firade Eric Gadd 30 år som artist och nu debuterar han med en egen show, ”OMG – Eric Gadd”, på Hamburger Börs. Foto: Mats Bäcker
Läs mer om Musikveckan med SvD

OMG – Eric Gadd

Genre
Show
Var
Hamburger Börs

En krogshow på Hamburger Börs är knappast det första du gör i en musikkarriär, snarare är det ett sätt att sluta cirkeln, en nostalgisk sammanfattning av svunna år och hits. Men frågan är varför det tog Eric Gadd 30 år att genomföra detta, för det tar inte många sekunder in i showen för att inse att hans soul är som klippt och skuren för detta koncept.

Soul kan med fel band låta lam och ljummen, men här låter det på riktigt. Den Prince-stöpta, lite hurtiga soulfunk som präglade hans två första album lyser stundtals igenom, men det är snarare en luxuös 80-tals-rare groove i rakt nedstigande led från Faze-O, Breakwater eller Leon Ware som präglar de främsta stunderna. Med denna tajta inramning låter en låt som "Why don’t you, why don’t I" som en soulklassiker av internationella mått, att sortera in någonstans bredvid Bobby Caldwells "What you won’t do for love".

Gadd har inte direkt hymlat med sina influenser under karriären och här citerar han serietecknaren Joakim Pirinen som ska ha sagt något i stil med att det är okej att sno om man gör det från tillräckligt många. Sedan brister bandet ut i snabbt imponerande covers på Cheryl Lynns "Got to be real" och Sly Stones "If you want me to stay", samt delar av Luther Vandross mäktiga "Don’t you know that". "Tack Curtis, tack Luther, tack Sly", säger Gadd och kvällen känns sympatiskt nog som en genuin hyllning till soulmusikens hjärta, från en pojke framför en skivspelare i Vallentuna.

Annons
X

Gadd visar också att han kan låta samtida, som i den brutalt nakna balladen "Stay away from mig" från förra året.

Visst kan vissa av Gadds egna låtar låta lite daterade, exempelvis "Wish I" från 90-talets början låter som Brand New Heavies under de acid jazz-präglade åren, men även det kan förstås ha sin charm. Men Gadd visar också att han kan låta samtida, som i den brutalt nakna balladen "Stay away from mig" från förra året, även om han överanvänder autotune lite på samma sätt som när Herbie Hancock var alltför het på vocodern kring 1978.

Det är en imponerande rad av hits han har att välja på, men Gadd har haft den goda smaken att hålla formatet tajt och inte sväva ut för mycket. Det enda bottennappet är den märkliga "Vi kommer aldrig att förlora" som låter helt malplacerad i sammanhanget, Eric Gadd är ingen Veronica Maggio eller Håkan Hellström. Största jublet kommer förstås under kvällens finalnummer, det närmaste vi har kommit slow jamz på svenska i "Bara himlen ser på". Gadds falsett och bandets fina inramning får tankarna att gå till The Impressions, och det är en bedrift att beundra. Gadd har lyckats få till en fullträff i folklig soulmagi.

Annons
X
Annons
X

Förra året firade Eric Gadd 30 år som artist och nu debuterar han med en egen show, ”OMG – Eric Gadd”, på Hamburger Börs.

Foto: Mats Bäcker Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X