Perfect Guide

Erik ”Jerka” Johansson: ”Jag är inte så mystisk”

Från familjedrama till Vasastans mest omtalade krog. SPG träffar Erik ”Jerka” Johansson som sätter ord på sin omåttliga kärlek till mackor, den påtagliga föräldraångesten och om att vägra vara svår skådis.

Förutom blänket i det buteljgröna kaklet vittnar de överstrukna rätterna på menytavlan och de slarvigt ställda second hand-stolarna om att det är måndag morgon efter en rekordhelg på Sandhäxan. Restaurangen som Erik ”Jerka” Johansson och hans två vänner öppnade för några månader sedan har blivit en Vasastansnackis. Kanske för att en av Sveriges mest omtyckta skådespelare har ett finger med i spelet, kanske för sin opretentiösa inredning, kanske för att den bara serverar mackor. Och en sorts öl.

Annons

– Vem älskar inte mackor? säger Jerka och rättar till menytavlan. Nu har vi anställt proffs till kockar som förädlar vår idé, men vi skulle aldrig öppna en fine dining-restaurang. Mackor kan vi äga och operera i på ett trovärdigt sätt. Att vi serverar en sorts öl handlar enbart om att befria folk från så många val. Jag hatar att komma in till ett ställe och ha 20 olika sorter att välja på, när man bara vill ha en bra bärs.

Glöm anspråkslösa cafésmörgåsar, här snackar vi premiummackor proppade med pålägg som utvalda ostar, långbakat fläsk och saltpicklade grönsaker.

– Påläggen är huvudsaken. På vissa mackor tar vi ut överflödigt bröd så att vi ska få plats med ännu mer pålägg. Grillade surdegsmackor som river upp i gommen kommer aldrig att hamna här.

Att Jerka, mest känd som Patrik i Svt:s serie Bonusfamiljen, skulle öppna en krog är inte oväntat för dem som känner honom. Men ändå.

– Matlagning är min största hobby. Och jag upptäckte att jag delade den med mina kompisar Mattias och Fredrik. Det blev alltid att vi, efter några flaskor vin, började snacka om ett eget ställe. Som man gör, säger han och sjunker ned i stolen invid fönstret.

– Absolut, tänkte jag. Jag är skådis, Mattias är designer – det kommer aldrig att hända. Vi vågar inte. Vi har två barn var och det här är risky business. Men så började Mattias kolla mer seriöst på lokaler…

Och så bar det av.

– Det var för kul för att inte vara med. Jag älskar matlagning för man har full kontroll. Man kan liksom inte kontrollera sina barn, inte sin partner eller sin karriär. När man lagar mat har man hela kontrollen. Det är så tydligt och konkret, maten ska bli klar. Det är terapeutiskt och tillfredställande.

Foto: Foto: Rickard L Eriksson

Jerkas engagemang på Sandhäxan är villkorat. Han har allt annat än lämnat skådespelandet, som har varit levebrödet sedan han som 15-åring fick rollen som störig brorsa i Adam & Eva. I höst filmar han nya säsongen av Maria Wern på Gotland, ett av flera kommande projekt Jerka är inblandad i. Men de senaste åren har han också vidgat sina vyer: hoppat in som redaktör på Breaking news, medverkat i Filip och Fredriks tv-program Alla mot alla och ses snart som programledare för en dokumentärserie på Svt. Dessutom är han flitigt följd på sitt humoristiska och knivskarpa Instagramkonto. Han gör det han vill.

– Jag hörde nyligen att en skådiskollega hade sagt om mig att jag bara tramsar på Instagram och säljer ut mig i tv-program. Visst, jag är inte så mystisk och hemlighetsfull som en ’stor, seriös skådis’, men för mig är det viktigaste att det jag gör är lustfyllt. Jag struntar i vad andra tycker.

Denna oängsliga inställning slog rot i honom 2007, när han gjorde Peer Gynt på Stadsteatern.

– Jag hade då haft bilden av att jag skulle bli den där superseriösa skådisen som skulle jobba med Norén och Tommy Berggren. Göra tunga grejer. Så fick jag rollen i Peer Gynt och spelade 140 föreställningar, och det var så tråkigt. Skådisen som jag jobbade med var inte schysst och jag tappade lusten. Jag vill inte få spott i ansiktet på en mörk scen bara för att det är så det ska vara att vara en svår skådis. Jag ifrågasatte om det verkligen var här jag skulle vara.

Jerka lutar sig mot kakelväggen.

– Det var då jag insåg att jag måste fokusera på att ha roligt på jobbet. Då blir det bra och då mår jag bra.

Även om han de senaste åren gått under epitet som ”Hela Sveriges bonuspappa” är det här med föräldraskap inte något han tycker är helt enkelt. Tvärtom. Något som fått honom att testa rollen som programledare i kommande dokumentärserien En perfekt förälder på Svt.

– Jag nojar otroligt mycket över alla fel man kan göra som förälder. Varje gång jag skäller på mina barn på morgonen får jag ångest. När jag sedan lämnar dem på skolan har jag en klump i magen och ångrar att jag blivit arg. Man tänker att man inte ska ta en konflikt, att man ska krama sitt barn och säga: ’jag vet att du är arg’ för att man läst det i någon uppfostringsbok. Men det går ju inte när man är jättestressad över att komma försent till jobbet och någon bråkar om ett par byxor. Då måste man få tända till lite, men man straffar sig själv efteråt. Den där grejen har jag velat gå till botten med.

Så vad är nyckeln till att bli en perfekt förälder?
– Det går inte. Slutsatsen är att stressen i att försöka bli en perfekt förälder inte är bra för någon. Inte för barnet, inte för den vuxne. Att vara förälder har blivit en prestation, vi ska nå svart bälte i föräldraskap. Det där gör mig snurrig, och kan ge mig ångest.

Du upplevs nog som en ganska ångestfri person…
– Nja, inte när det gäller föräldraskap. Jag har gått in i en ny fas med mina barn, som är åtta och sex år. Det kräver så mycket mer av mig intellektuellt än när de var små. Då handlade det mest om att få dem att sova, äta och inte gå in i kanter. Nu kan min son komma hem från skolan och vara ledsen, eller någon ringa och säga att han varit taskig. Det är sådana saker jag grubblar över. Skolan är ibland ett laglöst land. När man lämnar den lilla åttaåringen på skolgården, på en skola där det finns 1 200 elever, kan jag få rejäl ångest över hur utsatta de kan vara där.

Vad gör du åt ångesten?
– Ja, du… Jag vet inte. Springer. Träning är självmedicinering för mig och något jag dessutom måste göra när jag äter som jag gör. Fem kilometer efter lämning varje morgon och lite styrka, då har jag betat av det på 45 minuter. Det är inte kul alltså. Men det är otroligt avstressande och ångestdämpande.

Foto: Rickard L Eriksson

Liksom han själv vuxit upp lever han och sambon Lisa med hans barn, Rolf och Lena, varannan vecka sedan några år. Ett liv han nu anpassat sig till.

– Först var det jättesvårt, när man sa hej då på måndag morgon och såg barnen gå iväg med sina små ryggsäckar och man visste att det var början på en vecka man kommer missa i deras liv. Ser man i det långa loppet förlorar man halva deras uppväxt. Det blir jättesorgligt om man börjar tänka på det. Å andra sidan upplever jag att man får en lyxig balans. Ena veckan stressar jag inte från jobbet, åker till Sandhäxan och går ut med min tjej. Eller sträckkollar serier en hel lördag. Andra veckan har man allt förberett; fyllt kylen, tvättat kläder och är redo för att göra utflykter och sådant.

Kocken ställer fram Jerkas favoritmacka – Grilled cheese, som innehåller flera olika sorters ost och chips toppad med tunt hyvlad parmesan samt en dipp av egengjord ketchup.

– Folk har åkt från Gävle bara för att äta den här. Den är magisk. Mat kan verkligen förena människor. Och det är så otroligt tillfredställande när vi lagar mat till folk och vi ser att de älskar det.

Snart ses Jerka i den romantiska komedin Tills Frank skiljer oss åt på bio, en film om 40-årskrisande människor som ”tindrar” och inte hittar hem. Något han själv inte kan identifiera sig med längre.

– Jag klarade aldrig av att ha Tinder. Det blev för robotiserat. Det är inte min grej att inleda en trevande konversation online för att sedan sitta och stamma vid en bardisk och vilja teleportera sig därifrån. Nej, jag har varit en aktiv motståndare mot att dejta. Det är alldeles för krystat.

Men våren 2018, då Jerka gästade podcasten Schulman show och blev tillfrågad om att gå på dejt med en av medarbetarna på produktionsbolaget, gick han emot sin filosofi.

– Det var bara ödet, liksom. Det blev en väldigt bra grej av det. Hon visade sig vara det bästa som hänt mig.

Tiden rinner ut. Sandhäxetrion ska ha styrelsemöte. De har djärva planer och drömmar.

– Kanske är det tack vare åldern, eller att jag fått barn, som jag vill testa på mer i livet, vare sig det är programledare, skriva manus eller öppna krogar. Det kan vara en 40-årskris. Eller så är det 40-års-möjlighet, säger han innan han hugger in på desserten: Elvismackan med jordnötssmör och banan.

– Oj oj, det är hjärt- och lungräddning på den här. Du måste smaka!

Till Toppen