Annons

Erik Zsiga: Ni som berättade varför vi hamnade i detta land

Under strecket
Publicerad

Erik Zsiga är kommunikationsrådgivare på JKL och tidigare ledarskribent i SvD.

Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet Bild 1 av 1

En aprildag för nästan exakt 57 år sedan kom ett äldre par till färjeterminalen i Trelleborg. De möttes av sina söner. Men också av journalister. Svenska Dagbladet återgav dagen efter, den 13 april 1960, hela berättelsen om den nyfödda flickan i Norrland som gångna nyårsafton hade skrivit brev till Ungerns diktator János Kádár.

Tre år tidigare hade flickans pappa dramatiskt flytt Ungern. Tillsammans med sin lillebror hade han hamnat i Sverige. Enligt Svenska Dagbladet hade det här ”gått dem väl”. Den äldre hade gift sig med en svenska, fått dottern och hunnit etablera sig som läkare. Den yngre brodern studerade till ekonom.

”Denna ungerska flyktingslycka grumlades emellertid därav att föräldrarna fanns kvar i Ungern”, fortsatte SvD, ”som det länge syntes utan hopp att få flytta till sönerna i Sverige. Det gick ingen nöd på dem (...) men ack vad de ändå längtade till sina barn.”

Varje halvår hade de ansökt om utresetillstånd. Resultatlöst. Tills flickans brev. Där bad hon, med sina föräldrar vid pennan, Kádár att låta farmor och farfar komma till Sverige för att lära henne ungerska. Då tog det fart. Det gamla paret tilläts lämna Ungern och flytta till Sverige. De tog tåget genom Europa till denna stund av ”kyssar och kramar och blommor och stor familjeglädje”, en ”återförening i fotoblixtarnas sken”.

Annons
Annons

Artikeln tillgängliggjordes när SvD:s historiska arkiv i höstas blev sökbart på internet. Men jag har vuxit upp med denna berättelse. Det var nämligen mina farföräldrar som återförenades med min farbror och far. Det förlösande brevet kom från min kusin.

När sovjetiska stridsvagnar 1956 krossade Ungernrevolten satte det igång den första stora flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget. Ungefär 200 000 ungrare lämnade hemlandet. Drygt 8 000 av dem hamnade i Sverige. Precis som i dag brottades Sverige med arbetskraftsbrist i vissa yrkeskategorier. Det var därför min familj hamnade här. När min farbror bidrog till att minska läkarbristen i Norrland, kunde hans inkomst också garantera uppehället för först min studerande far och sedan mina pensionerade farföräldrar.

De ungrare som kom hit verkar överlag ha fått det mottagande som artikeln vittnar om – med stor medkänsla, generositet och nyfikenhet. Här grundlades en tradition som återspeglas även i vår tids svenska migrationspolitik. Visst fanns det en tydlig vinning för samhället, men ytterst handlade det om att detta samhälle öppnade dörren.

Den gångna veckan har en del frågat sig hur ett land som är så generöst kan drabbas av sådan brutal otacksamhet. Mycket talar för att det vidriga dådet på Drottninggatan utfördes av någon som tagit sig till Sverige för att åtnjuta generositeten. Dunkla krafter flyttar till och med en del av ansvaret bort från gärningsmannen. De hävdar att medmänskligheten ledde fram till människomorden.

Då bör vi göra ett tankeexperiment: I artikeln om mina farföräldrar fångas jag av ordet ”flyktingslycka”. En sökning visar att det är enda gången i Svenska Dagbladets 132-åriga utgivning som detta ord har använts. Tänk om medierna under senare år hade stått vid färjeterminalen i Trelleborg och mött varje flykting som kom, och där gett dem möjlighet att berätta om sitt öde – och om den tacksamhet och lättnad de allra flesta känner. Vad hade vi då vetat om flyktingarnas syn på svenskarnas generositet? Och hur hade opinionsläget sett ut? Hur hade vi balanserat i avvägningen mellan att hjälpa människor och att hålla bidragssystem och lönebildning opåverkade?

Annons
Annons

Erik Zsiga är kommunikationsrådgivare på JKL och tidigare ledarskribent i SvD.

Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet Bild 1 av 1

I kommunikationsbranschen talar vi ofta om så kallad storytelling. Företag strävar efter att förkroppsliga sitt varumärke. Varifrån kommer och varför finns företaget? Genom att levandegöra produkter och företag skapas intresse och trovärdighet hos kunder och andra. Företagen försöker återskapa den mänskliga relationen. När vi lär känna varandra kommer vi också närmare varandra. Berättelser är en av vägarna dit. Bra berättelser griper tag i våra hjärtan.

Och bakom varje flykting finns förstås en berättelse. Om vi fick höra fler flyktingberättelser skulle vi förstå mer av flyktingarnas längtan, oro, saknad, missuppfattningar, nyfikenhet, fördomar, glädje, sorg. Vi skulle lära oss att det finns flyktingar som är djupt osympatiska och otacksamma, men att de allra flesta inte är det. Vi skulle se vittnesmål om den djupa tacksamheten hos de allra flesta som nyligen och tidigare har fått komma till Sverige.

Den där aprildagen 1960 bestod välkomstkonversationen enligt SvD:s utsände mest i ”glada utrop och lyckliga suckar”. Det var en enorm lättnad att ha kommit till friheten, tryggheten och, i det här fallet, några av dem man älskar. Men där fanns nog fler beståndsdelar som delas med de flesta flyktingberättelser: Sorgen över att ha lämnat så många andra kvar där hemma. Ovissheten om vad framtiden ska innebära. Vetskapen om att vara utlämnad åt tidens vindar och andras vilja.

Många påpekar i dag att debatten inte ska hymla om de utmaningar som flyktingmottagandet innebär. Det är riktigt. När en flykting kommer hit innebär det en påfrestning för samhället. På sikt kompenseras detta förhoppningsvis när flyktingen har kommit till ro. Men debatten kan inte heller bortse ifrån det synnerligen positiva värde som mottagandet innebär direkt och långt innan integrationen ens har kommit igång: Flyktingen saknar säkert sitt hem, men är åtminstone i de flesta fall lättad över att ha fått ett nytt hem. Framme i Arboga är helvetet i Aleppo faktiskt över.

Det är en tacksamhet som lever kvar över fler generationer. För mig har mina släktingars uppoffringar, och att Sverige gav dem en chans här, varit en avgörande drivkraft genom livet och karriären. Varje dag har den funnits vid min sida – viljan att betala tillbaka till Sverige. Och att fortsätta på berättelsen från den där aprildagen för nästan exakt 57 år sedan.

Erik Zsiga
erik.zsiga@jklgroup.com

Erik Zsiga är kommunikationsrådgivare på JKL och tidigare ledarskribent i SvD.
Erik Zsiga är kommunikationsrådgivare på JKL och tidigare ledarskribent i SvD. Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons