Annons

Claes Arvidsson:Erna hade en dröm

Foto: Bendiksby, Terje / TT
Under strecket
Publicerad

Gästledare | Norsk politik

Det är inte bara Sverige som blir med ny regering. Det gäller också Norge. Stefan Löfven anser sig nog inte ha ett dream team. För Høyres partiledare Erna Solberg är det däremot en dröm som går i uppfyllelse när det nu ska bildas en fyrpartiregering med Frem-skrittspartiet, Venstre och Kristelig Folkeparti.

Mycket länge var Fremskrittspartiet inte regeringsfähigt, men efter Stortingsvalet 2013 bildades Erna I mellan H och FrP – och med V och KrF som stödpartier. I valet 2017 gick både V och KrF till val på att inte sätta sig i regering med FrP. Efter valet bildades dock Erna II, när V gick in i det som blev en trepartiregering. I minoritet.

KrF valde i stället att bli tungan på vågen i Stortinget. Samtidigt manövrerade partiledaren Knut Arild Hareide för att partiet skulle slå in på en väg till vänster och tillsammans ta makten med de norska socialdemokraterna i Arbeiderpartiet, de lite rödare SV och de gröna. Den processen slutade i stället med Erna III.

Solberg har därmed lyckats med sitt stora politiska projekt att samla den grupp av partier som inte är naturliga samarbetspartners till Arbeiderpartiet. En borgerlig allians av det tidigare svenska snittet är det inte frågan om utan det rör sig om en mer disparat samling partier. Till exempel beskriver KrF sig som ett icke-socialistiskt parti, som i valet 2017 utpekade FrP som politisk huvudmotståndare.

Annons
Annons

I minoritet har Solberg visat en anmärkningsvärd stryktålighet, men också en sällan skådad tolerans inför ”att man kan tycka olika” (till exempel regeringen och FrP:s stortingsgrupp). Vardagen riskerar dock att inte bli riktigt så bekväm som en majoritetsregering indikerar.

KrF är kluvet i två delar, vilket underströks av att det bara var med två rösters övervikt (19-17) som partiet sade ja till regeringsplattformen. Fallande opinionssiffror för FrP och V kan också ställa till trassel.

Riktigt vad Solberg ska göra med makten är inte heller helt uppenbart. I statsministerns traditionsenliga nyårstal var fler barn huvudpunkten. Kanske var det ett sätt att krydda förhandlingarna med KrF, som i ”Granavold-plattformen” har fått genomslag för höjt barnbidrag upp till sex år och sedan fritidskort upp till arton år.

Solbergs tidigare öppning för att diskutera abortlagstiftningen blev dock inte riktigt som KrF önskat sig (något som gör att Hareides trolige efterträdare Kjell Ingolf Ropstad får en svekdebatt på halsen). Trots detta är det åtskilligt som tyder på att denna symbolladdade fråga kommer att få debattens vågor att gå höga.

Som oftast i koalitionsregeringar på svag ideologisk grund blir det extra mycket kohandel medan heliga kor lämnas i orört bås. Den planekonomiska jordbrukspolitiken och regelverket för sjukförsäkringen är exempel på detta.

Samtidigt återspeglas en framtid med fallande inkomster från olja och naturgas i plattformen i form av viljan att sänka skattetrycket, öka produktiviteten och ställa om. Allt med ett grundanslag som handlar om bidrag och stöd, men det är borgerlig politik på norska. Statens roll är annorlunda än i Sverige och synen på den likaså.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons