Annons

Sofia Nyblom:Erotik och politik i explosiv cocktail

”Eine Frau, die weiss was sie will” på Komische Oper.
”Eine Frau, die weiss was sie will” på Komische Oper. Foto: Iko Freese/Komische Oper

Musiken i mellankrigstidens Berlin kombinerade verklighetsflykt med subtil satir. I veckans krönika går jag på upptäcktsfärd bland Weimarrepublikens operetter.

Under strecket
Publicerad

Fritzi Massary i ”Eine Frau die weiss was sie will” av Oscar Straus på Metropol-Theater i Berlin, 1932.

Foto: SZ Photo/TT Bild 1 av 7

West Side Story på Komische Oper.

Foto: Iko Freese/Komische Oper Bild 2 av 7

Richard Tauber och Mary Losseff, 1931.

Foto: TT Bild 3 av 7

Kurt Weill och Lotte Lenya, 1946.

Foto: TT Bild 4 av 7

Oscar Straus i USA 1936 med Alfred Herta och Martin Broones.

Foto: Courtesy Everett Collection/TT Bild 5 av 7

Fritzi Massary i ”Eine Frau die weiss was sie will” av Oscar Straus på Metropol-Theater i Berlin, 1932.

Foto: SZ Photo/TT Bild 6 av 7

Max Raabe.

Foto: Britta Pedersen/TT Bild 7 av 7

Filmer som ”Cabaret” och aktuella tv-serien ”Babylon Berlin” har bidragit till villfarelsen att soundtracket till Weimarrepublikens Berlin helt och hållet färgades av politiskt laddad kabaré-musik à la Kurt Weill. Men det är inte hela sanningen. När Zarah Leander blev Tredje rikets primadonna i Franz Lehárs operetter, bidrog hon också till att fösa undan operetter komponerade av populära judiska signaturer som ofta levererade en elegantare, mer subtil form av kritik. Erotik och politik i en explosiv cocktail.

Namn som Oscar Straus, Paul Abraham och Mischa Spoliansky drevs på flykt av nazisterna och anpassade sin musik till nya förutsättningar i USA, medan Weills, Tucholskys och Hanns Eislers socialkritiska repertoar efter kriget kom att ingå i den nya DDR-statens propagandamaskin. En propaganda som vi i väst har svalt utan att reflektera. Men nu pågår en revival av Weimarrepublikens operettrepertoar som drar fulla hos på Komische Oper.

Komische Oper beskrivs ibland som en lillasyster till Folkoperan och blev under DDR-tiden känd som regissören Walter Felsensteins arena för musikteater med dramatisk nerv. Men scenen har sedan murens fall famlat efter existensberättigande mittemellan Deutsche Staatsoper i öst och Deutsche Oper i forna väst. Nu verkar teatern ha hittat sin roll genom att bygga en bro till Broadway och Hollywood och iscensätta den operettrepertoar som före kriget fick biljettkassan och publiken att spinna. Under mitt besök i oktober spelades på Komische Oper två burleska operetter av Oscar Straus, en av förkrigsårens mest populära kompositörer.

Annons
Annons

Fritzi Massary i ”Eine Frau die weiss was sie will” av Oscar Straus på Metropol-Theater i Berlin, 1932.

Foto: SZ Photo/TT Bild 1 av 1
Fritzi Massary i ”Eine Frau die weiss was sie will” av Oscar Straus på Metropol-Theater i Berlin, 1932.
Fritzi Massary i ”Eine Frau die weiss was sie will” av Oscar Straus på Metropol-Theater i Berlin, 1932. Foto: SZ Photo/TT

”Eine Frau, die weiss was sie will” (”En kvinna som vet vad hon vill”) var den sista stora premiären på forna Metropol-Theater – som Komische Oper hette då – innan Machtübernahme 1933. Den här eleganta operetten av Oscar Straus tillägnades aktrisen Fritzi Massary, som dominerade Berlins scener och skvallerpress i decennier. Tematiken spinner kring den fiktiva operettdivan Manon Cavallini och förvecklingarna kring återföreningen med hennes försvunna dotter. En såpbubble-lätt bagatell om en emanciperad kvinna med en rad älskare som viftar med blombuketter utanför logen.

Precis som i showfilmerna från Babelsberg och Hollywood så har skrattet en befriande verkan som måste ha gjort Berlinpubliken gott även då. Regissören och teaterchefen Barrie Koskys uppsättning komprimerar pjäsen till ett tajt kammarspel med två skådespelare i samtliga roller. Det är slapstick, Helan och Halvan och Ginger och Fred, med visslande snabb dialog och ännu snabbare klädbyten. Men visst fastnar skrattet i halsen när man inser att teatern 1933 invaderades av nazister som skrek ”vi vill inte ha några judar här”, och kastade ut både kompositören och teaterns primadonna. Bägge två emigrerade till USA, men medan Straus övergick till att skriva musikaler och jobba i Hollywood så var Fritzi Massarys karriär definitivt slut. Att byta kläder och identitet så som skådespelarna gör i Straus operett var en fråga om överlevnad.

Annons
Annons

West Side Story på Komische Oper.

Foto: Iko Freese/Komische Oper Bild 1 av 2

Richard Tauber och Mary Losseff, 1931.

Foto: TT Bild 2 av 2
West Side Story på Komische Oper.
West Side Story på Komische Oper. Foto: Iko Freese/Komische Oper

Helt logiskt att under samma säsong som man även ger Weimarrepublikens sista operett, tjeckisk-judiske Jaromír Weinbergers ”Frühlingsstürme” från 1933 och Paul Abrahams ”Dschaïnah”, också reprisera Bernsteins ”Candide” och ”West Side Story”. För precis som de flesta av Broadways kompositörer hämtade Bernstein sitt idiom från gamla världens operett, nya världens blues och jazz och synagogans musik.

Barrie Kosky iscensätter ”West Side Story” som en klassisk tragedi om gängvåld och längtan efter tillhörighet, pepprad med livsglädje och ung sexualitet. Och han gestaltar kärleksduetten mellan Tony och Maria med kören av amerikanska invandrare uppställda vid rampen medan ett äldre par dansar en foxtrot innan de lägger sig till vila: ”There’s a place for us, somewhere.”

Fem musiktips från Weimarrepubliken

1. Jonas Kaufmann: Wien (Sony)

Richard Tauber och Mary Losseff, 1931.
Richard Tauber och Mary Losseff, 1931. Foto: TT

På sitt nya operettalbum sjunger tenoren Jonas Kaufmann en bitterljuv kärleksmelodi ur Jaromír Weinbergers ”Frühlingsstürme” från 1933, ett paradnummer för Richard Tauber innan nazisterna stormade Metropol-Theater. Annars är skivan mest en hyllning till wieneroperetten, som Georg Kreislers satiriska vals ”Der Tod muss ein Wiener sein”: Döden måste vara en wienbo.

Annons
Annons

Kurt Weill och Lotte Lenya, 1946.

Foto: TT Bild 1 av 2

Oscar Straus i USA 1936 med Alfred Herta och Martin Broones.

Foto: Courtesy Everett Collection/TT Bild 2 av 2

2. Kurt Weill: Chansons des quais. HK Gruber, Ensemble Modern mfl

Kurt Weill och Lotte Lenya, 1946.
Kurt Weill och Lotte Lenya, 1946. Foto: TT

Innan Kurt Weill tog sig över Atlanten till New York stannade han i Paris, och vistelsen resulterade bland annat i skådespelsmusiken till ”Marie Galante” (1935) – senare filmatiserad i Hollywood med Spencer Tracy. En doft av fransk chanson och cigarettrök omger sångcykeln ”Kajernas sånger” på en lysande inspelning där den paras med sviten ur ”Mahagonny Singspiel” och ”Tolvskillingsoperan”.

3. Oscar Straus: Kleopatras pärlor

Oscar Straus i USA 1936 med Alfred Herta och Martin Broones.
Oscar Straus i USA 1936 med Alfred Herta och Martin Broones. Foto: Courtesy Everett Collection/TT
Annons
Annons

Fritzi Massary i ”Eine Frau die weiss was sie will” av Oscar Straus på Metropol-Theater i Berlin, 1932.

Foto: SZ Photo/TT Bild 1 av 2

Max Raabe.

Foto: Britta Pedersen/TT Bild 2 av 2

Operetten ”Kleopatras pärlor” föregår ”Eine Frau, die weiss was sie will” med tio år och fick sin urpremiär i Wien 1923, samtidigt som bysten av drottning Nefertiti ställdes ut i Berlin. Medan Straus operett om nibelungarna driver med Wagner så tar ”Kleopatras pärlor” snarare sikte på Verdis ”Aida”, i en politisk satir där Egyptens kvinnliga regent hellre festar och flörtar med den romerske fältherren Marcus Antonius än tar itu med den sociala oron i sitt rike.

4. Fritzi Massary: Ich bin eine Frau, die weiss was sie will (Electrola/EMI)

Fritzi Massary i ”Eine Frau die weiss was sie will” av Oscar Straus på Metropol-Theater i Berlin, 1932.
Fritzi Massary i ”Eine Frau die weiss was sie will” av Oscar Straus på Metropol-Theater i Berlin, 1932. Foto: SZ Photo/TT

Den som vill höra operettstjärnan Fritzi Massarys repertoar måste annars söka upp en inspelning med originalet – för märkligt nog har ingen nutida stjärna insett hur feminismen och den distanserade ironin faktiskt gör Oscar Straus melodier moderna. ”Jag är en kvinna som vet vad hon vill” heter det i titelmelodin till Straus sista Berlinoperett.

5. Max Raabe och Palast-orkestern

Max Raabe.
Max Raabe. Foto: Britta Pedersen/TT

Estradören Max Raabe har sedan 20 år gjort knallsuccé i slickat hår och frack med 1920- och 30-talets kabaré-repertoar, och i den här livekonserten från Waldbühne i Berlin framför han fräcka, roliga och stundtals mer än lovligt rasistiska sånger i originalarrangemang för brassband (och en violin). Kliv in i tidskapseln med hjälp av svartlistad musik och scenografi i stiliserad art deco.

Max Raabe på estraden | SVT Playsvtplay.se
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons