Annons

Tove Lifvendahl:Ett år av förställt tänkande

Bilden av ettåringen; särskilt aptitlig är den inte.
Bilden av ettåringen; särskilt aptitlig är den inte. Foto: Bertil Ericson / TT

Januariöverenskommelsen fyller 1 år idag. Det är inget att fira.

Under strecket
Publicerad

Det var en vacker bok som Joan Didion skrev, med titeln ”Ett år av magiskt tänkande” (2007). Den handlar om hur människor handskas med döden och sorgen, och därmed livet. Den kan ses som en bjärt kontrast till hur svensk politik har hanterats under det år som har passerat sedan det famösa Januariavtalet, även kallad Januariöverenskommelsen (JÖ/JÖK), ingicks. Det är ingen vacker historia, och här finns inga lärdomar som kan sorteras i kategorin föredömen. Som avskräckande exempel tjänar den dock väl.

JÖ tillkom av samma skäl som DÖ: att hålla Sverigedemokraterna utanför formellt inflytande. Men som alla som begriper hur riksdagen fungerar är förstås inte SD isolerade från det parlamentariska beslutsfattandet, utan påverkar i högsta grad både agenda och utfall.

Men den nuvarande ordningen hjälper somliga partier att låtsas som om det förhåller sig på ett annat sätt. Sverigedemokraterna är ett av dem; en viktig del av deras positionering handlar om att framställa sig som politikens enfant terrible, det oönskade barn som stängs ute från umgänget med de vuxna i rummet (god draghjälp till den bildsättningen ges årligen av Nobelstiftelsen).

Annons
Annons

Väljarna verkar emellertid inte så lättduperade. De tar inte allt som sägs för sanning, vilket är en god nyhet. Även om företrädare för den nuvarande regeringslösningen enträget framställer JÖ som något bra (även om de mest triumfatoriska kommentarerna har avtagit med tiden), håller väljarna inte med.

Häromdagen presenterade SVT/Novus en undersökning av inställningen till JÖ. Sex av tio väljare anser att den politik som regeringen för utifrån JÖ är ganska eller mycket dålig. Blott var tionde väljare anser att den är ganska eller mycket bra. Inte ens regeringspartiernas egna väljare tycker att politiken är bra – 42 procent tycker att politiken är dålig.

Av SVT (9/1) intervjuas Carina Lenngren, undersköterska aktiv inom Socialdemokraterna och Kommunal: ”Det är väldigt långt ifrån socialdemokratisk politik. Partiet har hamnat i en gisslansituation i och med det här avtalet. Det gör ont i själen när jag läser det och det är tur att jag behandlas med tabletter för högt blodtryck för annars hade jag fått det”.

När SCB:s partisympatiundersökning landade i början av december kunde SD fira en uppgång på 5,1 procentenheter sedan valet. För S var 26,3 procent den lägsta noteringen sedan 1972 i mätserien. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad kommenterade i DN (3/12): ”Jag tolkar den här mätningen som att väljarna skickar en signal till oss om att de vill se mer socialdemokratisk politik”. Ett fint sätt att tillstå att ens väljare känner sig lurade.

Fråga moderater, de vet precis hur det känns. För exakt fem år sedan satt de ihärdigt och försvarade att de hade ingått en överenskommelse som försatte landet i ett läge utan riktig opposition. Väljarna skickade en signal även till dem. Av barmhärtighet ska jag låta bli att citera dem som skickades ut att försvara eländet (det finns förstås tillgängligt i det skoningslösa internetminnet), men ett ska man ge dem: de fäktade tappert med träsvärden.

Annons
Annons

I efterhand är det förstås ingen som kan försvara DÖ. Det kommer heller ingen att göra när JÖ dött. För dö kommer den, frågan är bara när. Alla, såväl avtalsparter som utomstående betraktare, från Timbro till ETC, påtalar att ”priset varit högt”. Med detta åsyftas att alla avtalsparter fått gå med på punkter bland de 73 listade som de egentligen inte står för.

Det är inte det värsta. För det finns sådant man ser och sådant man inte ser, för att tala med Frédéric Bastiat. De 73 punkterna är sådant vi ser – en färggrann tårta där beståndsdelarna flyter ut. Men tillvaron rymmer fler dimensioner och frågor, och på JÖ-parternas kostnadskonto bör också bokföras det som inte blir av, på grund av den nuvarande regeringskonstellationen. Oförmågan – även den uttalade oviljan – att samla alla riksdagens partier till en bred uppslutning för åtgärder mot gängkriminaliteten är ett flagrant exempel.

Ett annat handlar om yttre försvar. Anna Wieslander, generalsekreterare i Allmänna försvarsföreningen, gästade vår podd Ledarredaktionen i onsdags och pekade på en av de många svenska elefanterna i rummet: ”Det går inte att komma ifrån att Försvarsberedningen i maj lämnade en rapport där man förklarade att Sverige kan inte föra krig. Vi har en försvarsmakt som är krigsoduglig. Det har liksom inte trillat in än ordentligt.”

Det har varit ett förlorat år, ur politisk synvinkel. Så småningom kommer den insikten att trilla in, genom väljarnas försorg. Frågan är bara hur hög slutnotan blir, och vem som får stå för den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons