Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Ett azurblått mirakel där drömmarna dör

Under strecket
Publicerad

**Jag älskar **Medelhavet. Jag har en ständig längtan till detta azurblåa mirakel, en längtan som jag varje år stillar genom att återvända till Mallorca. Jag åker dit i sommar, det blir trettioåttonde året i rad. Jag älskar det stora blå, djupet, värmen, svalkan, vindarna och jag vårdar ömt alla mina minnen som är kopplade till Medelhavet.

Min far vilar i Medelhavet. När han dog för fyra år sedan, på just Mallorca där han bodde sedan tjugo år tillbaka, hade han en tydlig sista önskan. Jag vill inte ha någon grav, sa han. Låt askan spridas över Medelhavet, hit vet jag att ni alltid återvänder och då kan ni tänka på mig.

Redan den kvällen i juni för fyra år sedan då vi släppte ner min fars urna i ett alldeles magiskt glittrande och stilla hav så visste vi det som idag är på mångas läppar. Alla de som havet har tagit, alla de som har drunknat på sin väg över detta vackra hav. Flyktingvågen som är så omfattande att vissa talar om ett uttåg.

Vi lät mängder av rosor falla ner i vattnet den kvällen. Vi mötte fiskebåtar som var på väg ut från Puerto de Palma, och fiskarna tog av sig sina hattar och kepsar när de såg våra rosor i vågorna. Medelhavet har alltid varit en grav, både för de som så önskar, och för de som har förlorat sina liv här.

Annons
Annons

Jag tänker på min fars emigration till Spanien när jag ser en film publicerad på YouTube. Det är någon på ett lastfartyg som har filmat en nästan bisarrt överlastad båt med afrikanska flyktingar. I samma stund som fartyget närmar sig ställer sig människor upp, varvid den lilla gummibåten direkt får slagsida. Flera passagerare hamnar i vattnet som är djupblått och alldeles stilla. Så blått att det ser ut att vara artificiellt, men det är ett riktigt hav, hundratals meter djupt där under de panikslagna människorna.

Jag tänker på alla gånger jag som liten brukade hoppa från en sådan där trampbåt som vi hyrde på stranden i San Telmo, pappa trampade och jag fick simma på riktigt djupt vatten. Trygghet och spänning på samma gång.

När han flyttade till Spanien togs han emot med öppna armar. En man som i alla år arbetat och betalat sin skatt i Sverige valde att bosätta sig närmare solen på ålderns höst. När han blev cancersjuk var det på spanska sjukhus han vårdades, det var spanska läkare som opererade och vårdade honom. Han var välkommen, helt enkelt för att han kom norrifrån. Han behövde bara stiga på ett plan. Han kunde packa alla sina tillhörigheter ner till frimärkessamling och uppslagsverk och skeppa ner dem på en långtradare. Han kunde leva gott där i värmen sina sista tjugo år i livet. Trött på snöslasken i Sverige. Längtan efter det stora blå var konstant.

Han vilar just där han ville, för han hade fått komma fram till sina drömmars land och bygga sig ett nytt liv där. Han vilar där, under samma vågor som vecka efter vecka sväljer alla dem som bara ville någon annanstans. De som aldrig kom fram.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons