Annons

Solen ser ingen skugga – En bok om Leonardo da VinciMedryckande chosefri blick på monumentet Leonardo

Staty föreställande Leonardo da Vinci i Chateau d'Amboise, Frankrike.
Staty föreställande Leonardo da Vinci i Chateau d'Amboise, Frankrike. Foto: Xinhua

Peter Glas har skrivit den första stora biografin över Leonardo da Vinci på svenska. Författaren visar en djup förtrogenhet med ämnet och skriver chosefritt och med lätt hand om det överbegåvade universalgeniet. Ändå misstänker SvD:s kritiker att en friare och djärvare bok hade kunnat mejslas fram ur det rika materialet.

Under strecket
Publicerad

Porträtt som kan föreställa Leonardo da Vinci.

Foto: Rights Managed Bild 1 av 1

Solen ser ingen skugga – En bok om Leonardo da Vinci

Författare
Peter Glas
Genre
Sakprosa
Förlag
Bakhåll

288 s

Som ingen annan har Leonardo da Vinci kommit att symbolisera renässansmänniskan par excellence. En skrämmande allsidig begåvning som inte kunde nöja sig med en serie målningar som kommit att höra till den västerländska konstens absoluta kärna utan prompt också, med den egna nyfikenheten som främsta läromästare, skulle bli till en av de stora vetenskapliga genierna.

Musikalisk förstås. Enligt uppgift så stark att han kunde räta ut en hästsko med bara händerna. Vad mer? Omvittnat trevlig, både socialt och ekonomiskt generös gentemot sina nära. Om han enligt samtida vittnesmål ska ha varit oerhört vacker? Jo, men faktiskt. Jag stannar där: da Vinci hör knappast till de figurer som behöver räddas från att falla i glömska. Vad man däremot kan argumentera för är att han hör till dem som med jämna mellanrum behöver bli levandegjord av någon kunnig och kärleksfull guide just för att inte stelna till ett av de sönderrespekterade monument som alla visserligen känner till men som få har någon personlig relation till.

Annons
Annons

Peter GlasSolen kastar ingen skuggaär ett sådant försök till levandegöring, av författaren själv kallad en ”personligt hållen biografi”. I stället för att följa da Vinci från vagga till grav får vi här en serie nedslag där författaren så behagar: någon konventionell biografi av life and letters-typ är det alltså inte.

Det är nog ett klokt val. Detta är visserligen den första biografin om da Vinci skriven på svenska, men översatta biografier saknas ju inte. Dessutom är den klassiska biografin resursberoende på ett annat sätt än många andra litteraturformer – den som har de ekonomiska resurserna och kontakterna att själv få tillbringa långa tider i exklusiva arkiv utspridda över världen har naturligtvis bättre förutsättningar än den som får förlita sig på andras redogörelser. Att då värna det personliga tilltalet i stället för att försöka hävda sig i en orimligt hård konkurrens är kanske att göra en dygd av nödvändigheten – men likväl är det en dygd.

På sina ställen blir stilnivån också en annan än den man är van vid i böcker av den här typen. Här får vi till exempel veta att tavlan ”Leda och svaneninnehåller ”den enda riktigt sexiga” kvinnan som Leonardo målade, att den ofullbordade målningenHieronymusär ”rätt trist” och att jätteprojekt som kräver långvarigt fokus nog inte var ”Leonardos cup of tea”. Säkert höjer någon på ögonbrynen men personligen tycker jag att det finns något föredömligt chosefritt kring det här sättet att skriva om Leonardo da Vincis liv och verk.

Tyvärr är greppet inte konsekvent genomfört. I stället präglas andra delar av texten av en improduktiv respekt för auktoriteter och referenser till sekundärlitteratur där den egna tanken vore intressantare, utan att det som sägs alltid får så mycket större tyngd. När det tidigt i texten fastslås att Leonardo var homosexuell så citeras några ”fördomsfulla bedömare” som pekat på det stora intresset för kläder och personlig hygien. Fördomsfullt, absolut: men då kan man inte sedan använda dessa bedömare som stöd och inte utan att berätta vilka de är. Att da Vinci sedan sannolikt var homosexuell är en annan sak.

Annons
Annons

Porträtt som kan föreställa Leonardo da Vinci.

Foto: Rights Managed Bild 1 av 1
Porträtt som kan föreställa Leonardo da Vinci.
Porträtt som kan föreställa Leonardo da Vinci. Foto: Rights Managed

Detta blir som tydligast när Glas skriver om Sigmund Freuds märkliga da Vinci-essä. Med ett nedtecknat barndomsminne som utgångspunkt psykoanalyserar Freud här en patient som varit död i nästan fyrahundra år och inte längre kan svara för sig. Freud utgår ifrån att da Vincis minnesbild av hur en fågel tryckte sina stjärtfjädrar in i hans mun som barn är falsk och ställer raskt en serie diagnoser: narcissism, sjuklig modersbundenhet och en infantil sexualitet som förträngts nästan helt och hållet.

Vad som alltid slår mig när jag väl läser Freuds essäer är vilka djupt säregna texter det faktiskt rör sig om. Upplevelsen är nästan alltid densamma - resonemangen som förs är snarare något man väntar sig av en illvillig parodi på en Freud-essä än i den verkliga varan. Den här texten är inget undantag. Här heter det exempelvis att da Vincis vegetarianism måste vara kompensation för starka sadistiska impulser i barndomen.

Själva antagandet om da Vincis asexualitet vilar för övrigt på mer än lovligt skakig grund: det finns väl inget exakt antal erektioner som någon måste klottra i sina papper för att ses som sexuell, men da Vinci bör ha fyllt kvoten. Och trots allt detta så lyckas Freud i sina texter regelbundet med att ringa in någon form av insikt som med tiden har kommit att accepteras som vanligt sunt förnuft. Det här finns det ju verkligen en del att säga om: exakt vad är det inte min roll att säga som kritiker. Men som läsare förväntar jag mig något mer än rena refererat och i synnerhet när det gäller en text som på en och samma gång är så kulturhistoriskt viktig och samtidigt så udda som Freuds essä faktiskt är.

Annons
Annons

Jag tycker mig skymta en friare och djärvare bok som hade låtit sig mejslas fram ur det här materialet.

Betydligt bättre och mer medryckande blir det när författaren senare åter tar plats i texten, som i reflektionerna kring Leonardos anteckningsböcker. Glas skriver själv att han har umgåtts med anteckningarna över flera års tid och det är något som genast märks på stilen. Här finns plötsligt den lätta handled som bara djup förtrogenhet med ämnet ger.

När Glas begrundar innebörden i den gåtfulla anteckning som gett boken dess titel så blir det ett prövande resonemang som utgår från gedigen kunskap om da Vincis tänkande och världsbild men som också sätter stycket i dialog med Bibeln, Carl Gustav Jung och atombombens fader Robert Oppenheimer. Det är en passage som framstår som oersättlig just eftersom den är grundad i författarens eget förhållningssätt, inte i sekundärlitteraturen. Jag hade gärna sett att ett sådant genuint fritt förhållningssätt hade fått prägla större delar av boken än vad den gör nu: som det är nu förblir den något av en outnyttjad ansats.

Som kritiker bör man i första hand bedöma en bok utifrån vad den är avsedd att göra snarare än vad den skulle kunna göra. Det är ändå svårt att undgå känslan av att den här boken hade tjänat på att renodlas i riktning mot den bildade essän, en genre där det faktiskt kan vara större att tänka fritt än att tänka rätt – och som därför också kan ta sig rätten att vara precis så rörlig, för att inte säga rörig, som den vill och behöver. Jag tycker mig skymta en friare och djärvare bok som hade låtit sig mejslas fram ur det här materialet. Som biografi betraktad, även en personligt hållen sådan, står den sig tyvärr inte i jämförelse med exempelvis Walter Isaacsons monumentala bok som också kom på svenska häromåret.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons