Annons

Andres Lokko:Ett fuck you till nya medeltidsfeminismen

Lily Allens bok är ett upprop för skamlöshet i kyskhetens tid, skriver Andres Lokko.
Lily Allens bok är ett upprop för skamlöshet i kyskhetens tid, skriver Andres Lokko. Foto: Tom Hevezi/AP

Känn ingen skam! Det är budskapet som artisten Lily Allen sänder ut med sin självbiografi och senaste albumet ”No shame”. Under en vecka då feminismen i Sverige ersatts av reaktionär konservatism är hennes ord potentiellt livsfarliga.

Under strecket
Publicerad

Under en vecka då feminismen i Sverige visst äntligen har ersatts av reaktionär konservatism från 1959 läser jag Lily Allens nya självbiografi ”My thoughts exactly”.

Hon skriver, fritt översatt:

”Jag var en ung kvinna i en bransch som föredrog lydiga, undergivna och hungriga kvinnor – och helst lite frusna av att inte ha på sig tillräckligt mycket kläder.”

Nyliberalismens brutala framfart under det här seklets första decennium krattade noggrant manegen och såg till att göra musikindustrin till en viktig bundsförvant. En toppstyrd och noggrant groomande popkultur – knappt skådad i så renodlat cynisk och patriarkalt bevarande form sedan det allra tidigaste 1960-talet – möjliggjordes framför allt av den kommersiella televisionens vurm för omoderna tävlingsprogram.

Farbröderna där högst uppe kunde pusta ut och återgå till att i lugn och ro vara orubbliga dockmästare bakom utbytbart vikarierande marionettdockor.

Varför försöka göra något själv när du kanske, kanske kan få framföra en melodi komponerad av en herre som en gång minsann skrev något till Britney Spears? Vilken ära!

Annons
Annons

”Detta är från om med nu det enda sättet att bli popstjärna”, hävdade både tidsandan och Alexander Bard för ett tiotal år sedan. Alla andra eventuella tillvägagångssätt stämplades som förlegade. Det hela gick märkligt smärtfritt till.

I 2010-talets början återställdes den ordningen slutgiltigt efter några alldeles för stökiga år av egensinniga kvinnliga artister med elektroniska idéer och nyskapande textideal. Farbröderna där högst uppe kunde pusta ut och återgå till att i lugn och ro vara orubbliga dockmästare bakom utbytbart vikarierande marionettdockor.

När man – vilket man obehagligt ofta gör just nu – diskuterar rockjournalistikens död eller i alla fall irrelevans är det förstås samma krafter som vill tysta den som andra former av oberoende journalistik: eftersom popkritik alltid är politisk, i synnerhet när den påstår sig inte vara det.

Allt hör ihop. Det gör det alltid.

Lily Allens självbiografi utgör en så älskvärd antites – inte helt olik Caitlin Morans böcker eller Rachel Kushners starkaste romanfigurer – i sin uppriktighet när hon nedtecknar sitt berg-och-dalbane-liv och en karriär som inte föll musikindustrins män i smaken.

I rådande svensk kontext är Lily Allens bok därför rent av potentiellt livsfarlig.

Allens liv har måhända varit avundsvärt privilegierat med ett nedärvt och dörröppnande kulturkapital, men då har man också råd att högljutt säga ”Nej!” där andra saknar medel för det.

Hennes bok utgör ett så viktigt upprop för skamlöshet i en kyskhetens tid; ett slags re-claimande av själva ordet. Och Allens senaste album heter också mycket passande ”No shame”.

”My thoughts exactly” är ett 300-sidigt fuck you very much som vägrar acceptera Trump-erans dikterande av villkoren. Lily Allen tänker inte låta sig bli tillrättavisad av dess bakåtsträvande konsensus eller flacka skräckslaget med blicken igen. Aldrig mer.

I rådande svensk kontext är Lily Allens bok därför rent av potentiellt livsfarlig. Belägg den helst ögonblickligen med både fysiskt och digitalt importförbud, så att inte en enda ung människa lockas att röra sig ens en millimeter utanför de rostiga spikar som med nöd och näppe håller ihop den brunblåa medeltidsramen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons