Annons

Himmelriket för en musikälskare

Nadia Tehran.
Nadia Tehran.

Punk, rap, pop och grunge mixas hänsynslöst på Nadia Tehrans album ”Dozakh: All lovers hell” – ändå känns blandningen helt logisk. Skivan fungerar som en hjärtstartare för en själsligt död popvärld.

Under strecket
Publicerad
Betyg: 5 av 6

Dozakh: All lovers hell

Artist
Nadia Tehran
Genre
Pop
Musikbolag
YEAR0001
År
2019

Dozakh är det persiska ordet för helvete, men kan också symbolisera det grymma tillståndet då man separeras från sin älskade. Nadia Tehrans debutalbum börjar just där – i Dozakh, i smärtan. Hennes pappas samplade röst berättar om hur han som soldat förlorar ett ben i en explosion, medan hon sjunger på persiska med vemodig ton. Han flydde kriget och Nadia föddes och växte upp i Jönköping. Ett liv där hon slets mellan två olika kulturer präglade henne och blev grunden till hennes spretiga musikaliska uttryck.

Nadia Tehran har bubblat i både den svenska och internationella popgyttjan i ett halv decennium, utan att riktigt ta sin rättmätiga plats. Låten ”Refugee” gjorde henne 2014 till ett hopp om en svensk M.I.A – i en tid var det var extremt ovanligt med en popartist med så tydligt starka politiska budskap. Men att tvingas in i storbolagets skapade mall fungerade inte för henne, så Nadia väntade på att kontraktet skulle löpa ut för att sedan använda friheten till kompromisslöshet.

Det blev en insats för kulturen: ”Dozakh: All lovers hell” är näringen som svenskt musikliv törstat efter. Just när en växande skara börjat misströsta, och menar att den populära musiken är själsligt död, kommer ”Dozakh: All lovers hell” som en hjärtstartare. I tider då musik tillverkas av snabba fixar i form av beats som köps digitalt, när housemaffiors muskler är större än några taniga indiearmar och Youtube-kändisars hits toppar spellistor. När ”albumet är dött” är en etablerad sanning – då startar Nadia Tehran bara om hela skiten med skyhöga konstnärliga ambitioner.

Annons
Annons

”Dozakh: All lovers hell” är en skiva i två delar och handlar om kärlek, flykt, globalism, exil, längtan och gränser. Tehran har producerat med DJ Haydn och tillsammans har de skapat ett sound som är lika nostalgiskt som futuristiskt. Punk, rap, pop och grunge mixas hänsynslöst men de får det ändå att kännas fullständigt logiskt.

”Something new” är driven och ursinnig Hives-punk, ”Jet” och ”Come and go” är tung electro mixat med Nadias rap och mellanöstern-rytmer medan vackra ”Come and go” är underbart emo och kunde höra hemma på M.I.A:s album ”AIM”. ”High” börjar som en avskalad pianoballad i samma harmonier som Death Cab for Cuties episka ”Transatlanticism” och växer ut till en symfoni med organiska stråkar med mellanösternvibbar.

”Down” är en grungig ballad jag inte har lyssnat mig mätt på, trots att den släpptes som singel tidigt i år. ”Tell nobody” för tankarna till Julie Ruin, Kathleen Hannas sovrumsalbum från 1997. Här är rösten infantil, sårbar och skör. Det lågmälda fortsätter genialiskt vidare in i poetiska ”Afa poem” och bombastiska ”Nazi Killer”, som verkar backad av en halv symfoniorkester. Lika mycket humor som djupt allvar.

Möjligen behöver man en inblick i vem Nadia Tehran är för att lagren i albumet ska framträda fullständigt. Å andra sidan var det längesedan musik framkallade så mycket vetgirighet, jag vill dammsuga internet för att få svar på gåtorna om texterna, produktionsvalen, influenserna.

Dozakh är möjligen alla älskares helvete, men ett himmelrike för en musikälskare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons