Annons

Titanic risingEtt möte mellan Kinks och andra världskriget

Weyes Blood
Weyes Blood Foto: Weyes Blood

Rörande personlig och politiskt smart poesi samsas med svulstig musik. Weyes Blood har en väldigt bred palett och lånar från många – men fastnar aldrig i någon tillbakablickande retrovurm.

Under strecket
Publicerad

Weyes Blood

Bild 1 av 2

Titanic rising – Weyes Blood

Bild 2 av 2

Weyes Blood

Bild 1 av 1

Titanic rising

Artist
Weyes Blood
Genre
Pop
Musikbolag
Sub Pop
År
2019

Betyg: 4 av 6

Flannery O’Connors debutroman ”Blodsviss” från 1952 utspelar sig i en agnostisk kris där huvudpersonerna brottas med sin respektive tro. Det är också en berättelse som försöker besvara och problematisera djupt existentiella frågor med surrealistisk humor.

”Blodsviss” gav kaliforniska Natalie Mering hennes artistnamn: en märklig stavning av ”Wise blood”, som romanen heter på sitt ursprungsspråk.

Mering har redan en brokig musikalisk resa bakom sig: från experimentellt oväsen via samarbeten med den småtossige Ariel Pink till introvert folk-rock. Den enda konstanten har varit en lyrik som – för att göra skäl till sitt valda artistnamn – alltid återkommer till uppgörelser med hennes kristna uppfostran.

Weyes Blood
Weyes Blood

Själv har hon i en intervju beskrivit sitt nya och fjärde album som ”The Kinks möter andra världskriget eller, möjligen, Bob Seger möter Enya”.

Annons
Annons

Och, ja, Merings musik är plötsligt mer referenstyngd än någonsin tidigare, så pass att ”Titanic rising” mer framstår som ett debutalbum än en logisk följd av vad hon har presenterat tidigare. Eller i alla fall, för att hålla sig kvar i den valda texttematiken, en pånyttfödd artistisk vision.

Ögonblicksvis är Mering teatral och svulstig – känslostormar, närbesläktade med själsfränder som John Grant och Rufus Wainwright, som alldeles strax bara måste brisera i ett orkestrerat crescendo – men bara när sångerna kräver det.

Med en röst och ett uttryck som ofta minner om den ständigt underskattade Judee Sill i fokus ramar Mering in sin rörande personliga och – också – politiskt smarta poesi i sina musikaliska inspirationskällors fotspår.

Det ekar av The Carpenters, ELO, Hoagy Carmichael, Emitt Rhodes och George Harrison, till och med ABBA. Men också av Brian Enos tidiga pre-ambienta solokarriär i försiktig samklang med symfoniska tankar från Robert Fripp till Radiohead, utan att det någonsin förfaller till vare sig något ogenomträngligt eller fånigt skivsamlarposerande. Weyes Blood har bara tillgång till en ovanligt bred palett och den ställer sig aldrig i vägen, framförallt förpassar den inte heller musiken till någon tillbakablickande retro-vrå.

Annons
Annons

Titanic rising – Weyes Blood

Bild 1 av 1

Snarare tvärtom. Det enda ”Titanic rising” eventuellt kan beskyllas för att misslyckas en aning med handlar om potentiellt kommersiella termer: hon införlivar idéer som längs slingriga stigar och överraskande omvägar sträcker sig hela vägen tillbaka till Judy Garland istället för att, som brukligt är för stunden, renodla någon ”Tillbaka till framtiden”-gimmick som med kristallklar tydlighet ska skapa en lättdefinierbar persona. Mering befinner sig egentligen aldrig så långt från vare sig de nyss nämnda Grant och Wainwright eller Lana del Rey och Julia Holter samt artister hon redan samarbetar med: Father John Misty och den excentriske Drugdealer vars senaste fina singel ”Honey” Mering lånar ut sin röst till.

Titanic rising – Weyes Blood
Titanic rising – Weyes Blood

Natalie Mering har bara struntat i att skaffa sig ett försäljningsargument.

Sannolikt är det kanske just det jag uppskattar så mycket med Weyes Blood och ”Titanic rising”. Illusionen av att vilja stå en liten bit över – eller i alla fall vid sidan av – just den så obligatoriska framgångsjakten. Och insikten att hennes nästa album mycket väl skulle kunna bli ett superkomplicerat progressivt och instrumentalt trippelalbum ger de så vackert ekande popballaderna på ”Titanic rising” en lite extra tilltalande aura av integritet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons