Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Ett oartigt födelsedagstal

Foto: Leif R Jansson/TT
Under strecket
Publicerad

Juldagskrönika | Tro och tvivel

När juldagsmorgon glimmar, går jag gärna till kyrkan för julotta. Så har det varit sedan barnsben. Det är tidigt och mörkt. Man är trött efter allt som förevarit på julaftonen, och i vuxen ålder är det ibland känslan av en hel hösts ackumulerat sömnbehov som gör sig påmind när väckarklockan ringer.

Men det är ett försumbart fenomen. För i kyrkbänken när orgeln tar de första tonerna i koralernas drottning, sedan 1986 års utgåva av psalmboken psalm nummer 119, Var hälsad sköna morgonstund, med text av Johan Olof Wallins och Johann Christian Friedrich Haeffners arrangemang, då är det värt den tidiga uppstigningen.

Och vi lyssnar till textläsningen; orden så välbekanta att man ser det hela framför sig, det där som ska ha hänt för tvåtusen år sedan. Fast mina inre bilder vandrar mellan lagrade minnesfoton av olika krubbor i trä, kartong och plast som kantat adventstiden under uppväxten, snarare än att jag ser det som på film.

Det brukar bara vara när vi kommer till själva predikan, som det uppstår motstånd. För det är inte alltid som Ordets tjänare lägger ut texten på ett sätt som jag upplever kvalitetsmässigt håller samma nivå som resten av födelsedagsfirandet.

Annons
Annons

Glad blir jag de gånger tjänstgörande präst utmanar mig i tanken. Öppnar några synapser och låter mitt sekulära jag utmanas av den troendes perspektiv. Mindre glad de gånger det intellektuellt inte håller en verkshöjd, som går att uppbringa den respekt jag vill känna för resonemanget hos dem, som vigt sitt liv åt att förkunna och förklara.

Jag och min nu sedan drygt nio år bortgångne farfar, som var kyrkoherde, hade under vår gemensamma tid ett par samtal om det så kallade teodicéproblemet – svårigheten i att förklara existensen av en god och allsmäktig Gud, när det överallt i världen finns ondska och lidande. Farfar och jag kom överens om att vi inte riktigt var överens, men jag kände respekt för hans sätt att tänka.

För det är intellektuellt prövande. Jag har läst otaliga försök till förklaringar, och inte funnit någon logiskt godtagbar. Vad ska man tro? Att vi är så små och Gud så stor, och att vi är oförmögna att förstå varför han utsätter oss för sådana prövningar? Att Gud straffar oss när vi agerar mot hans vilja? Dessa förklaringar gör Gud närmast till den utstuderade prästfiguren Edvard Vergerus i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Eller ska vi tro att allt ont uppstår ur vår fria vilja? I så fall, finns då Gud? Och vilken valör ger vi då den förmenta allsmäktigheten?

Mormor och morfar tog mig som 14-åring till Israel på en pilgrimsresa. Vi såg de platser som dessförinnan bara varit begrepp från den bibliska världen, lucia- och julsångerna (julottan inte minst!), och möjligen någon nyhetssändning. Betlehem, Jerusalem, Genesarets sjö. Oljeberget, eller Olivberget som det också kallas. Jag fick se stenen som det sägs att man lade Jesus på när han togs ner efter att ha dött på korset. Det gudomliga kändes lite mer verkligt.

Annons
Annons

Men så besökte vi Yad Vashem, Israels minnescentrum över Förintelsen, och där fanns ingen gud. Där fanns en stor hög med barnskor, som en fruktansvärd illustration av teodicéproblemet. Där fanns ett rum där väggarna ekade från den inspelade uppläsningen av namnen på förintade.

Religionen är en mäktig kraft. De miljoner små lappar som sitter inskjutna i Klagomuren är en manifestation över trons makt att ingjuta hopp och förtröstan. Trons kraft gör sig påmind varje dag. Den kan lyfta och stötta, lindra och trösta, inspirera och hjälpa. Få människor att ta ansvar för sitt liv, få bukt med sin alkoholism och i anden pånyttfödas som en lyckligare människa.

Men kraften – inspirerad av det gudomliga – används också för att slå ihjäl, föra krig och straffa. Människor spränger sig till döds i sin guds namn. Domedagssekter finns det flera hårresande exempel på.

Jag är själv inte färdig med frågan om tron och religionen i mitt eget liv, utan hoppas att det ska vara något som fortsätter utmana mig under hela livet, och ger mig det tankemässiga skoskav som gör tillvaron intressant.

Jag inser naturligtvis det lätt opassande i att lufta tvivel om Guds existens på Jesus födelsedag. Men i min värld är det blott till den berörda religionens fördel; själv skulle jag aldrig stå ut med att vara medlem i en församling som inte lät mig tvivla.

”Tvivla inte, utan tro!”, får Tomas höra när han står inför den uppståndna Jesus. Men tvivlet behövs, den kritiska tanken är nödvändig. Och i det dagliga livet är mitt eget förhållningssätt till Gud nog allra bäst fångat av en rolig historia (farfar gillade den skarpt också). Den går så här:

Annons
Annons

En from man bodde i en dal. En dag kom ett enormt regnväder som översvämmade hela dalen. När vattnet bröt in i huset, kom en bil från räddningstjänsten och folk erbjöd honom att följa med. Han svarade dem:

– Jag litar helt på Gud. Jag ber och tror att Han räddar mig.

Bilen for iväg. Vattnet steg och mannen fick fly upp på andra våningen. En räddningsbåt kom till hans hus och erbjöd honom att hjälpa mannen. Han tackade men avvisade dem som satt i båten:

– Jag litar helt på Gud. Jag ber och tror att Han räddar mig.

Båten for iväg. Det fortsatte att regna och till slut satt mannen på hustaket och klamrade sig fast vid skorstenen. Då kom en helikopter som skickade ner en räddningsstege. Mannen skrek upp till dem:

– Jag litar helt på Gud – Han kommer att rädda mig!

Helikoptern flög iväg.

Vattnet steg, och mannen drunknade och kom till himlen, där han mötte Gud.

Mannen sade:

– Gud, jag förstår Dig inte. Jag hade så stark tro på Dig, jag bad och följde Din vilja. Varför räddade Du inte mig?

Gud kliade sig i huvudet och svarade:

– Jag förstår inte heller. Jag skickade ju en bil, en båt och en helikopter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons