Annons
Krönika

Inger Enkvist:Ett smart sätt att slippa diskutera det svåra

Debattören och entreprenören. Daniel Suhonen och Peje Emilsson i SVT:s Staten och kapitalet.
Debattören och entreprenören. Daniel Suhonen och Peje Emilsson i SVT:s Staten och kapitalet. Foto: SVT
Under strecket
Publicerad

Gästkrönika | SVT och utbildningsdebatten

SVT sände nyligen ett program om svensk skolpolitik, Staten och kapitalet, med underrubriken ”Slaget om skolan”, och för lite äldre tittare var det som att vara tillbaka på 1970- talet. Hela den socialistiska retoriken fanns med och förstärktes av filmavsnitt från 70- talets ideologiska debatt och proggmusik.

Programmets ”röda tråd” var ett samtal mellan den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen och friskoleentreprenören Peje Emilsson. På 58 minuter presenterades den ena sidan som representant för stark, gemensam välfärd och den andra som lobbyverksamhet, nyliberalism, marknad och eget berikande. Inte ett ord sades om missnöjet med kvaliteten i ett av världens mest välfinansierade offentliga skolsystem och varför föräldrar och barn söker sig till friskolor.

Programmet påminde i stället tittarna om att utbildningssystemet sedan grundskolan infördes 1962 använts för att ändra samhället snarare än för att ge kunskap. En kort historisk tillbakablick kan påminna oss om att en praktiskt taget enig realskole- och gymnasielärarkår redan från början varnade för att kvaliteten skulle sjunka, när precis alla elever skulle gå i samma skolform. Elever skulle också fortsätta till högre klass även om de inte lärt sig innehållet i den lägre. Den examen som hade funnits i realskolan avskaffades.

Annons
Annons

I nästa reform 1968/69 minskades utrymmet ytterligare för teoretiska ämnen för att ge plats för yrkespraktik och fritt valt arbete. Det som betonades var inte längre elevernas skyldighet att utföra sitt skolarbete utan lärarnas skyldighet att motivera eleverna. Grupparbete skulle främjas. 1976 beslutas den så kallade SIA-reformen att införa ”samordnad specialundervisning”, det vill säga att elever med olika typer av problem skulle gå i samma klass som elever som inte hade problem, det som senare fick namnet inkludering.

Det blev allt svårare att genomföra planerat arbete i klasserna, och läraryrket blev mindre attraktivt. 1980 överfördes en del av skolornas pengar till kommunerna för att dessa skulle hitta sätt att motivera ointresserade elever. Ett förslag var temastudier, som kunde vara olika i olika skolor. Detta ansågs inte vara något problem, eftersom man ändå inte hade någon för hela landet gemensam slutexamen.

1985 genomfördes trots starka protester en grundskollärarreform som betonade läraryrket som ett socialt och psykologiskt yrke snarare än kunskapsinriktat. Svensk skola hade då från 1962 vid varje reform satt sociala och politiska mål framför kunskapsmål.

Detta var bakgrunden när 1990-talets reformer infördes. Man borde ha ändrat strukturen i grundskolan, eftersom man var väl medveten om problemen. Det var exempelvis välkänt vid den här tiden att det fanns områden med skolor som inte alls fungerade. Familjer förhörde sig om den lokala skolans kvalitet, innan de flyttade till ett område.

Socialdemokraterna beslöt i den situationen lägga ansvaret på kommunerna, möjligen för att inte på riksplanet behöva ta ansvar för nödvändiga förändringar. Den borgerliga regeringen införde kort därefter friskolor, kanske också för att låta skolproblemet lösa sig självt. Dåliga skolor skulle bli tvungna att stänga.

Annons
Annons

Därefter kom ytterligare reformer slag i slag, men har man inte klart för sig att svensk grundskola befann sig i kris vid 1990-talets början och fortfarande befinner sig i kris, kan man inte förstå friskolornas snabba expansion.

Det är för att stat och kommun inte lever upp till sitt åtagande att erbjuda god undervisning som familjerna väljer bort den kommunala skolan. Det är inte familjerna eller skaparna av friskolor som bör kritiseras utan staten. Det är staten som hela tiden varit ansvarig för grundskolans struktur, läroplan och skollag och för den sedan 1970-talet kritiserade antiintellektuella lärarutbildningen.

Det tv-program vi här talar om nämner inte att skolans syfte och innehåll skulle ha med kunskapsinhämtande att göra. Det syfte som nämns om och om igen är välfärd och jämlikhet. Det är mycket egendomligt att tala om skola som välfärd. Skola är en möjlighet att med ansträngning skaffa sig kunskaper. Dessutom har de flesta länder i vår närhet skattebetald grundskola, yrkesskola och gymnasium, så det är inget speciellt välfärdsmässigt med just Sveriges skola.

Så många som möjligt borde se det här programmet. I stället för att självkritiskt studera hur kommunala skolor och statlig lärarutbildning fungerar, fokuserar programmet på begreppet ”vinster i välfärden”, och skoldebatt förvandlas till att beskylla andra för girighet.

Det är ett smart sätt att inte behöva diskutera hur den kommunala skolan använder skattebetalarnas pengar. Lyssna noga om ni under ett entimmes-program om skolan kan höra ord som ”kunskap”, ”ämnen”, ”elevers ansträngning”, ”internationella jämförelser”, ”lärarrekrytering” eller ”lärarskicklighet”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons