Annons

Ett litet livEtt smärtsamt liv blir en stor amerikansk roman

Hanya Yanagihara (född 1975) är journalist och författare bosatt i New York. Hon är också redaktör för New York Times Style Magazine. ”Ett litet liv” är Hanya Yanagiharas andra roman och nominerades till National Book Award och Bookerpriset.
Hanya Yanagihara (född 1975) är journalist och författare bosatt i New York. Hon är också redaktör för New York Times Style Magazine. ”Ett litet liv” är Hanya Yanagiharas andra roman och nominerades till National Book Award och Bookerpriset. Foto: David Hartley/IBL

Hur länge kan man fortsätta hjälpa någon som inte vill bli hjälpt? Den frågan ställs i Hanya Yanagiharas omtalade, och omfattande, New York-roman ”Ett litet liv”. En riktig roman-roman som trots all smärta gör vintermörkret lite mer uthärdligt, skriver Lina Kalmteg.

Under strecket
Publicerad

Ett litet liv

Författare
Hanya Yanagihara
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Övers: Niclas Nilsson 732 s.

Den senaste tiden har jag sett flera önskemål i mitt Facebookflöde om tips på långa, episka romaner, inte för mörka, gärna utan språkligt krumbuktande. Och det från omvärldsintresserade, vana läsare.

Kanske är det världsläget som gör att så många vill ha något som sveper iväg dem. Något som kan ta vid när Elena Ferrantes svit är utläst. Även om det ska betonas att just Ferrantes romaner (med tanke på senaste veckans kritik mot DN-recensenten Jonas Thentes kommentar om att de är ”varmgulliga”) inte är en verklighetsflykt, däremot ett behagligt avbrott från nuet.

Jag tänker att det är en paus från oroande nyhetsrubriker jag ska få av amerikanska Hanya Yanagiharas andra roman, ”Ett litet liv”. Jag har hört talas om den sedan den kom ut på engelska förra året, om tunga prisnomineringar och överentusiastiska läsare. Uppfattat den som en maffig tegelsten om ett gäng collegevänner. Läst jämförelser med en tonårsfavorit, Donna Tartts ”Den hemliga historien”.

Romanen inleds i linje med förväntningarna. Fyra unga män – JB, Jude, Willem och Malcolm – har träffat varandra på college. Nu berättas om en av deras första lägenheter, där Jude och Willem bor, en nedgången liten lya på oansenliga Lispenard street i New York, som ska bli en viktig symbol genom deras liv, under de nästan 50 år som romanen följer dem.

Annons
Annons

De kommer att ta sig långt därifrån, till ett annat liv, ett helt annat samhällsskikt. För vännerna kommer att tjäna väldigt mycket pengar. Och bli väldigt framgångsrika. Konstnären JB får ställa ut på Moma och Whitney, Malcolm gör succé som arkitekt, Willem blir en världsberömd skådespelare och Jude en högt ansedd och fruktad advokat.

Yanagihara glider snyggt mellan de fyra kompisarna och Harold, Judes före detta universitetslärare. Som i ett slags kollektivroman. Men boken visar sig främst handla om Jude. Vi får stegvis veta vad han varit med om, varför han knappt kan gå, varför han ibland får svåra smärtanfall, varför han skär sig... Varför de andra inte vet något om hur hans liv såg ut innan de mötte honom första gången.

Det är inte den mysiga collegevänner som blir gamla ihop-bok jag förväntat mig. Det är en så mycket svartare roman, som oväntat till viss del påminner om den omdiskuterade pseudonymen JT Leroys ”Sarah”, om en ogreppbart svår barndom med prostitution, droger och övergrepp.

Just det otäcka har debatterats av ett par recensenter. Hanya Yanagihara har själv i intervjuer berättat att hennes förläggare ville att hon skulle ta bort några av scenerna för att ge läsarna en möjlighet att hämta andan, men hon fajtades för att få behålla dem.

Förläggaren hade en viktig poäng. Alla skildringar av det Jude har varit med om överträffar varandra på ett sätt som snudd på liknar frosseri.

Yanagihara har bland annat också fått kommentarer om hur hon skildrar homosexualitet. Vissa tycker att hon gör det så enastående att det här är ”the great gay novel”, andra att hon förstör det i slutet av boken. Det där är svårt att reflektera över utan att avslöja en viktig vändning i boken. Men det intressanta i diskussionerna är vilket ansvar en författare egentligen har.

Annons
Annons

Även om det kolsvarta bitvis är ett problem får det definitivt en motvikt. Den orubbliga vänskapen som riktas mot Jude från så många håll gör romanen vacker och hoppfullt ljus. På samma gång är just det så sorgligt: att all denna urstarka vänskap inte tycks rädda honom. Att hans sår aldrig kan läka. Boken ställer den plågsamma frågan hur länge man ska försöka hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Boken ifrågasätter samtidigt hur mycket vi egentligen känner till om de vänner som står oss närmast. Vad pratar vi inte om? Undersöker också, bland mycket annat, sådant som vad mycket pengar gör med en människa och om kärleksrelationen verkligen är den viktigaste relationen.

”Ett litet liv” är en stor amerikansk roman, men väl inte riktigt ”the great American novel”. Den tar inte in så mycket av världen utanför, av USA som land, politiskt och kulturellt. En del har påpekat att huvudpersonerna inte ens verkar notera terrorattentaten 11 september 2001, trots att de bor i New York och lever i något slags nutid. Det är märkligt. Fast det är trots allt fiktion. I framtiden kommer det kanske att kännas skönt att få läsa romaner som utspelar sig år 2016 i USA, men inte inkluderar Trump.

Det tar många dagar att läsa de över 700 sidorna. Under den tiden vaknar jag till och med på natten och tänker på Jude, undrar hur hans liv ska bli.

Jag har kapitulerat för länge sedan, har överseende med allt det obehagliga. Hanya Yanagihara är en oerhört säker berättare som lyckas mejsla fram övertygande människoporträtt och komponera halsbrytande, uppslukande intriger. ”Ett litet liv” är en riktig roman-roman som – trots allt – gör vintermörkret lite mer uthärdligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons