Annons

Omgiven av dåliga cheferEtt stolpskott – som en andfådd kick off-konsult

Foto: Forum bokförlag / Peter Knutson

I uppföljaren till ”Omgiven av idioter” försöker Thomas Erikson förbättra arbetslivet genom att återigen dela upp människor i färgkategorier. ”En försåtligt plausibel gottköpspsykologi på en prosa enahanda som en grusplan” skriver Fredrik Sjöberg.

Under strecket
Publicerad

Omgiven av dåliga chefer

Författare
Thomas Erikson
Genre
Sakprosa
Förlag
Forum

336 s.

Ja, förlåt, men Laurins misogyna bästsäljare från 1910-talet anmälde sig i mitt minne efter bara några sidor i Thomas Eriksons nya bok

Var tid har sina kioskvältare. För hundra år sedan läste alla Carl G. Laurins ”Folklynnen”, en bok som sedan av bara farten följdes upp av den lika populära ”Kvinnolynnen”. Att sortera människor i särskilda typer var som alltid lockande, och just kvinnor ansågs redan på den tiden rätt svårbegripliga. Marknaden var helt enkelt mogen för en manual.

Ja, förlåt, men Laurins misogyna bästsäljare från 1910-talet anmälde sig i mitt minne efter bara några sidor i Thomas Eriksons nya bok – som visserligen inte heter ”Chefslynnen”, men det är ungefär vad den handlar om. En bruksanvisning för anställda, byggd på amerikansk managementlitteratur och enklare beteendevetenskap.

”Omgiven av dåliga chefer” följer tätt i spåret efter Eriksons tidigare kassasuccéer ”Omgiven av idioter” (2014) och ”Omgiven av psykopater” (2017). Kärnan i författarens resonemang är tesen att människor, inklusive chefer, kan sorteras i fyra distinkta typer, var och en markerad med en färg. Rött, gult, grönt och blått. En sten kan förstå poängen.

Annons
Annons

Den röda personlighetstypen är viljestark, resultatinriktad, påstridig och så vidare, medan den gula är mer sällskaplig, fantasifull och flexibel. Den gröna å sin sida är uthållig, behärskad, stödjande och trygg; ett godmodigt mähä som helst vill att inget förändras.

De blå, slutligen, är analytiska pedanter med gott sittfläsk; distanserade paragrafryttare som älskar fakta och tabeller lika mycket som de hatar småprat om katter, barn och andra fritidsnöjen.

Innan jag slänger boken i väggen bör emellertid noteras att nutidens iver att klassificera människor är intressant i sig.

Tanken är att läsaren, med ledning av denna typologi, ska artbestämma både sig själv och sin chef, varefter samvaron på arbetsplatsen förväntas bli harmonisk, åtminstone uthärdlig. Hur förhåller sig en röd knegare till en blå chef? En grön till en gul? Och vice versa. Som alla blå läsare redan har räknat ut ges här 16 kombinationer.

Det blir lite träligt i längden. Alla som gillar att läsa och tro på horoskop kommer dock säkerligen att uppskatta framställningen mer än jag, då Eriksons scheman och förutsägelser är så konstruerade att allting verkar stämma, hela tiden. En försåtligt plausibel gottköpspsykologi, där djupsinnigheter av typen ”Ingen vill vara misslyckad” formuleras på en prosa, lika enahanda som en grusplan.

Innan jag slänger boken i väggen bör emellertid noteras att nutidens iver att klassificera människor är intressant i sig. Dels torde sorteringen vara ett utflöde av alla de identitetspolitiska passioner som är i omlopp snart sagt överallt nu, dels får typologin antas vara en rekyl, orsakad av grötmyndiga socialkonstruktivister som säger att alla människor, utan undantag, är exakt lika formbara i vilken riktning som helst.

Annons
Annons

Carl G. Laurin byggde inga arbetsläger, och det gör såklart inte Thomas Erikson heller, men man bör vara på sin vakt mot alla former av lättsinnig sortering av människor

Just i fallet med cheferna kan lockelsen även ligga i en önskan från arbetsgivare och byråkrater att betona psykologiska orsaker till att många arbetsplatser präglas av stress och vantrivsel. Att söka svaren i benhård marknadsliberalism och andra strukturella orsaker, som numera präglar också offentliga verksamheter, måste till varje pris undvikas.

Människor är komplexa. Skillnader finns förvisso också på gruppnivå – vita, svarta, röda, blå – men de är som regel försumbara vid sidan av den individuella variationen. Inte ens kvinnor och män är särskilt väl avgränsade lådor vad anbelangar lynnet.

Carl G. Laurin byggde inga arbetsläger, och det gör såklart inte Thomas Erikson heller, men man bör vara på sin vakt mot alla former av lättsinnig sortering av människor, som vore det fråga om hundraser.

”Omgiven av dåliga chefer” är ett stolpskott i samma kategori som de andfådda kick off-konsulter man skickar in på scenen framåt eftermiddagen, innan den hårt prövade arbetskraften, i bästa fall, kan övergå till att utifrån färgen avgöra innehållet i aftonens brokiga parasolldrinkar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons