Annons

Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammansEtt stridsrop mot samtidens bildningsbrist

Sverker Sörlin är idéhistoriker och författare till en mängd böcker, senast ”Antropocen, en essä om människans tidsålder” (2017).
Sverker Sörlin är idéhistoriker och författare till en mängd böcker, senast ”Antropocen, en essä om människans tidsålder” (2017). Foto: Ulla Montan

I sin nya bok slår Sverker Sörlin ett slag för bildning som ett angeläget samhällsprojekt. Det blir en i hög grad politisk skrift, mitt i nuet – Men med en bildningsidé som samtidigt riskerar att bli inaktuell.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans

Författare
Sverker Sörlin
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

253 s

Bildning är i ropet. Det är bildning i bokmässans montrar, bildning i skrift, bildning på allas läppar. Varför? Kanske, som Per Svensson skrivit, är diskussionens återkomst ett tecken på samtidens bildningsbrist. Det är med bildningen som med demokratin: när vi inte längre kan ta den för given blir den högaktuell.

Bildningssamtalet har fortlöpt under de senaste åren. Ändå anar jag en nyligen förändrad kraft och inriktning i debatten, ett fördjupat resonemang som med större allvar reflekterar över bildningens plats i en orolig värld. Med auktoritära rörelsers frammarsch, åsiktsskilda filterbubblor och en amerikansk president som gastar obegripligheter i versaler på Twitter har bildning gått från att vara viktig till att bli avgörande. Bildning och demokrati hänger ihop.

Författarens utgångspunkt är att bildning inte är något statiskt.

I denna nya bildningsdiskussion placerar sig med emfas Sverker Sörlins nyutkomna bok ”Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans” (Natur & Kultur 2019). Inte bara det – Sörlin driver insiktsfullt och självständigt debatten vidare, framåt. Författarens utgångspunkt är att bildning inte är något statiskt; i dagens uppkopplade, miljöförstörda värld behöver själva bildningsbegreppet omformuleras.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Ett av bildningsförespråkarens återkommande problem är att förklara varför bildning inte nödvändigtvis leder till att man blir en bättre människa. Ett möjligt svar på frågan är att bildning ger frihet och att frihet både kan brukas och missbrukas. Ett annat är det Sörlin förfäktar: bildningsbegreppet bör utvidgas till att även inkludera ett gott omdöme. Den som uppvisar bristande respekt för mänskliga fri- och rättigheter kan helt enkelt inte kallas bildad.

Som undertiteln Den svåra konsten att veta tillsammans visar är Sörlin i denna bok mindre intresserad av individens bildningsresa och mer av bildning som ett samhällsprojekt. För detta gemensamma räcker vår nuvarande upptagenhet vid faktakontroll och evidensbaserade underlag inte långt, menar Sörlin. Bildning handlar om värderingar och innebär att ta ansvar för vad den brittiske filosofen Simon Blackburn kallar ”den etiska miljön”. ”Till bildningens försvar” är i högsta grad en politisk skrift. Bildning skall, enligt Sörlin, betraktas som ett gemensamt försvar mot invandringsfientlighet, klimatförnekelse och högernationalism. 

Men hur skall denna vår nya osköna fragmenterade värld kunna lära sig saker tillsammans? Och hur skall den komma alla till del, oavsett social bakgrund? Sörlin menar att det krävs en ny bildningspolitik, och han framför flera goda förslag. Våra centrala institutioner måste ta ett större gemensamt ansvar. Media, skolan och universitet behöver samarbeta. Utökad befogenhet borde ges civilsamhällets klassiska bildningsinstanser på gräsrotsnivå: studieförbunden, folkhögskolorna och folkuniversitetet. Högskolestudierna bör inkludera en tids utbildning inom liberal arts (både naturvetenskap och humaniora) som vidgar kunnandet bortom genomströmningstakt och specialisering. Jag delar helt hans uppfattning.

Annons
Annons

Det historiska vetandet utgör en förståelsebas som i högsta grad rustar för framtiden. Vi måste inte bara veta saker, vi måste också minnas saker tillsammans.

Bildningens innehåll, dåvad skall vi kunna? Här blir Sörlin otydligare. Han talar om ”det som angår oss tillsammans” och understryker vikten av samtidsförståelse: kunskap om nätets algoritmer, insikt om medelhavets flyktingkatastrof och medvetenhet om – ja, engagemang i klimatfrågan. Häri öppnar sig min kritik: självklart skall bildning innefatta god inblick i världens akuta frågor, men en kunskapsförmedling som alltför starkt fokuserar på nuet riskerar att bli inaktuell. Det historiska vetandet utgör en förståelsebas som i högsta grad rustar för framtiden. Vi måste inte bara veta saker, vi måste också minnas saker tillsammans.

Nu avfärdar inte Sörlin den traditionella bildningstanken helt, men han beskriver den också som konservativ och socialt förtryckande. I mina ögon är det tvärtom; det klassiska bildningsarvet besitter en revolutionerande kraft. För den enskilde livsvidgande, inte sällan livsförändrande. För det gemensamma idag närmast en motståndsrörelse, mot det ständiga tyckandet, det eviga mätandet, mot kollektiv dumhet och antidemokratisk politik. Inte olikt hur Sörlins beskriver kraften i sin samtidsbildning, sålunda.

Nu behöver man inte hålla med Sörlin i allt. ”Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans” är en genomtänkt, personligt och kunnigt författad bok. Vad mer är – den tvingar läsaren att tänka. Debatten har framöver att förhålla sig till Sörlins bildningsförsvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons