Annons

MagdaleneEtt uppror mot popens toppstyrda fabriker

FKA Twigs på Afropunk Atlanta i oktober.
FKA Twigs på Afropunk Atlanta i oktober. Foto: Ryan Fleisher/TT

Abstrakt, dramatisk och stormig som en Wagner-uppsättning men samtidigt kirurgiskt precis i varenda ton. FKA Twigs ”Magdalene” borde kategoriseras ”experimentell konstmusik” men är så skickligt förklädd till kommersiell pop.

Under strecket
Publicerad

Magdalene

Artist
FKA Twigs
Genre
Pop
Musikbolag
Young Turks/PGM
År
2019

Betyg: 4 av 6

Popmusiken har sällan befunnit sig i ett så skriande behov av skyhöga pretentioner som just nu.

Själva ordet pop och dess ständigt föränderliga innebörd har sedan streamingerans födelse metodiskt och målinriktat återerövrats av den så kallade musikindustrin som har tämjt denna tidigare så bångstyriga best och lurat in den i toppstyrda fabriker och oräkneliga tävlingsformat.

Det tog ett tag men till slut var pop återigen lika lätthanterligt som minuterna före The Beatles; tillbaka i ett ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”-landskap av smärtfritt kontrollerbara marionetter. Ja, jag vet att jag både generaliserar och överdriver men efter några dagar i sällskap av FKA Twigs andra album framstår så många av popens missade möjligheter, alla avtagsvägar med potential att förändra vad pop betyder, tydligare än de gjorde innan.

31-åriga FKA Twigs, baserad i södra London, är något av en anomali, en väldigt efterlängtad sådan.

Ytligt betraktat beter sig Twigs – född Tahlia Barnett – som valfri konventionell nutida popstjärna i ett transatlantiskt gränsland mellan pop och r’n’b, självskriven på röda mattor med närmare två miljoner Instagramföljare och skvallertidningsmaterial efter förhållanden med kända Hollywood-skådespelare.

Annons
Annons

Men musiken hon skapar överensstämmer inte det minsta med hennes – i och för sig säkert högst ofrivilliga – mediebild. På bibliskt inspirerade ”Magdalene” är hennes själsfränder snarare Hildegard av Bingen och Scott Walker.

”Magdalene” borde kategoriseras i facket märkt ”experimentell konstmusik” men är så skickligt – med rök, speglar och kaniner i skjortärmen – förklädd till kommersiell pop att potentiella lyssnare tvingas in i en betydligt mer intressant och krävande värld än den de sannolikt anmälde sig till. Det är nog just så jag vill att popmusik ska fungera.

Twigs har betydligt närmare till Annette Peacock, Beth Gibbons och Kate Bush än alla de samtida rita oror och dua lipor hon syns bredvid i brittisk media.

Försök gärna föreställa dig en ilsken Tricky i duett med en smattrande tryckluftsborr som plötsligt brister ut i en förlösande bitterljuv liten Gilbert & Sullivan-operett. Det är ungefär vad Twigs åstadkommer i ”Home with you”.

Abstrakt, dramatisk och stormig som en Wagner-uppsättning men samtidigt kirurgiskt precis i varenda ton, varje överraskning och plötslig kaskad av vitt oväsen och elektriskt brus arrangerad med tvärsäker hand.

Till och med när amerikanske rapparen Future bjuds in som gästartist för att strö lite sydstats-trap över Twigs anspråksfullt koreograferade universum har slutresultatet ändå mer gemensamt med David Sylvian än med något som kan kallas r’n’b.

Annons
Annons

Det enda som eventuellt – och lite paradoxalt – är en smula irriterande är vetskapen om att det faktiskt lurar ett helt annat album någonstans här inne: ett betydligt mer närgånget och personligt verk om en besvärlig separation. Det försvinner, drunknar nästan, under den ambitiösa ljudkatedral som lyriken ska samexistera med – eller kanske egentligen understryka.

Under samtliga korta ögonblick då hennes sånger börjar som vore de nästa Adele-ballad i uppslitande skilsmässomiljö dröjer det sällan längre än en minut innan FKA Twigs ändrar riktning, drar igång den där tryckluftsborren eller en plågsamt ostämd harpa för att avsluta det hela med svärdduell i gryningen.

Men varje gång det sker infinner sig just därför, liksom på pin kiv, ett återväckt hopp för popmusikens framtid och dess potentiella ambitionsnivå.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons