Annons

Olof Ehrenkrona:EU och Nato nya nyckelspelare

Foto: Friedemann Kohler/TT

Unionen har inte råd att misslyckas med krisen i vårt grannskap.

Under strecket
Publicerad

Utvecklingen i Syrien efter president Trumps beslut att dra tillbaka de amerikanska trupperna från de norra delarna av landet har varit som en snabbspolning av ett klassiskt värsta scenario. De flesta bedömare överraskades av hur snabbt scenen förändrades och kartan ritades om. Att det maktvakuum som skapades genom Trumps order att överge sina kurdiska allierade skulle fyllas av andra var väntat. Men att det skulle gå så snabbt var oväntat.

Turkiets president Erdogan gav omedelbart sina trupper marschorder och under måndagen kom så beskedet att kurderna ställda inför ett omöjligt val kastade sig i armarna på Assad-regimen hellre än att stå ensamma mot områdets starkaste militärmakt. Fadder för avtalet lär ha varit Ryssland som med förtjusning nu ser USA lämna regionen åt sitt öde. I måndags kväll kom så det amerikanska beslutet att införa sanktioner mot Turkiet och presidenten förnyade hotet att rasera den turkiska ekonomin.

Det är föga meningsfullt att fundera över hur presidenten tänkte. Omgivningen har varnat honom och försökt förklara hur illa det kan gå om de amerikanska trupperna kallas hem. Men Trump har valt att gå på sin instinkt hellre än att lyssna på dem som vet vad de talar om.

Annons
Annons

Resultatet av presidentens maktutövning är dåligt för både kurderna och turkarna, för USA och dess allierade, och för honom själv. Tydligare än så går det väl knappast att illustrera riskerna med en känslostyrd presidentadministration som inte fungerar målrationellt.

När detta skrivs har 150 000 civila drivits på flykt från sina hem, enligt FN-uppgifter. Hundratals IS-terrorister har flytt från fångenskapen och Erdogan utnyttjar de 3,6 miljoner flyktingarna i Turkiet som utpressningshot gentemot EU. Risken för att EU måste hantera en ny flyktingkris om konflikten eskalerar är betydande.

EU har valt att visa sitt missnöje med den turkiska inmarschen med en vapenbojkott. Den betyder inte så mycket i sak utan är avsedd mera som en demonstration. Turkarna lider ingen brist på vapen. Det viktiga är vad EU och Nato kan göra med politiska och diplomatiska medel. Ett förstahandsmål måste vara att förhindra nya övergrepp på civilbefolkningen, etnisk rensning, summariska avrättningar och förföljelser av områdets minoriteter.

När den reguljära syriska armén går in i området och IS kan fly ut ur lägren är det inte bara risken för turkiska krigsbrott som hotar. Civilbefolkningen blir nu hotad från alla håll utan något säkert ställe att söka sig till. För EU och Nato finns ingen annan möjlighet än att upprätthålla en dialog med parterna och trycka på för att minska risken för nya övergrepp och att fler terrorrister släpps på fri fot.

Den naturliga lösningen vore att försöka upprätta en kurdisk autonomi i norra Syrien av det slag som har visat sig fungera hyfsat väl för de berörda parterna, inklusive Turkiet, i norra Irak. Det har redan skett sådana försök och den amerikanska närvaron hade kunnat bidra genom att upprätthålla lugn i området.

Om det är möjligt att återuppta den processen går inte att säga innan läget har stabiliserats, men det internationella samfundet har tre viktiga uppgifter som EU måste kraftsamla kring för att bli en del av lösningen. Civilbefolkningen måste skyddas, flyktingfrågan måste hanteras genom insatser på plats och hoten från IS och andra terrorgrupperingar måste stävjas.

Detta är just nu en ytterst allvarlig kris i EU:s omedelbara grannskap. Unionen har inte råd att misslyckas. EU:s utrikestjänsts nye chef som tillträder om några veckor får ingen smekmånad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons