Annons

Ivar Arpi:EU-samarbetet hotas av tvång

Foto: Andreea Alexandru/AP
Under strecket
Publicerad

I samband med migrationskrisen 2015 blev jag intervjuad av polsk public service om hur Sverige hanterade situationen. Inte särskilt bra, var mitt svar i korthet. Den åsiktskorridor som under lång tid dominerade svensk debatt bäddade för att krisen blev särskilt svår här. Nu lever vi med konsekvenserna under lång tid framöver. Mot slutet av intervjun berättade journalisten att de i Polen just då hade en hätsk diskussion om att ta emot flyktingar från Syrien. Hur många, undrade jag? Ett par hundra, blev svaret. Vad tycker du vi ska göra, frågade han? Från en svensk horisont, svarade jag, är det en fråga från ett parallellt universum. Under 2015 tog vi under en period emot upp till 10 000 i veckan. Självklart klarar ni, ett land med runt fyra gånger så stor befolkning, att ta emot ett par hundra syrier. Men, lade jag till, jag anser att det är något som varje land måste få bestämma över själva. Det är inget som någon utomstående ska diktera. Inte ens om man är svensk.

Återkommande skrivs det om att främst Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, inte drar sitt strå till stacken och tar emot fler flyktingar. Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L) har haft som paradgren att hota dessa länder med sanktioner om de inte villigt tar emot. De ska tvingas, brukar hon säga. Wikström har sällan missat ett tillfälle att samtidigt påtala hur rasistiska och hemska de här länderna är. Men varför vill hon då tvinga migranterna att flytta dit? Är inte risken uppenbar att migranter inte skulle känna sig välkomna där, och att deras möjlighet till integration i sådana länder blir dålig? Majoritetsbefolkningen skulle vänja sig, svarade hon i Ekots lördagsintervju (SR 18/3-17). Andra har hörts använda samma argument.

Annons
Annons

Det är nu inte bara svenska politiker som vill ta till tvång. EU-kommissionen, den institution med mest makt i EU som ingen europeisk väljare har haft möjlighet att rösta om, har gång på gång hotat med att tvinga de länder som inte ställer upp på en tvingande omfördelning av flyktingar. Sanktioner, indragna bidrag och allt vad man kan komma på.

EU skapades för att genom handel och allt närmare relationer göra krig, om inte omöjligt, så åtminstone otroligt olönsamt. Det yttre trycket från asylsökande, flyktingar och ekonomiska migranter har skapat stora slitningar i samarbetet. EU kom till för att européer – som tidigare tagit upp vapen mot varandra – skulle komma varandra närmare. Men den som vill tvinga sina grannar att göra vad de klart och tydligt inte vill riskerar i stället att slita isär unionen.

Migrationsfrågan dominerar många europeiska länders valrörelser. I Visegradländerna har de regerande partierna vunnit demokratiska val bland annat genom att lova att inte öka invandringen. Inte bara där. Faktum är att det i dag är svårt att komma på ett enda europeiskt land där vinnande partier går till val på öppnare gränser och större migration. Hur tondöv måste man inte vara om man ändå försöker tvinga länder, som i demokratiska val motsatt sig just detta, att ta emot migranter? Inga stridsvagnar kommer att rulla in i Prag och Budapest, men i stället drar man in bidrag och kallar sina europeiska grannar odemokratiska, medan man på andra sätt försöker köra över demokratiskt valda regeringar.

Genom att agera så, ger man politiska krafter precis de argument de behöver för att öka opinionen mot EU-samarbetet.

Annons
Annons

I boken ”The road to somewhere: The populist revolt and the future of politics” (Hurst, 2017) myntade den brittiske journalisten David Goodhart uppdelningen mellan någonstansare (somewheres) och varsomhelstare (anywheres). Medan någonstansarna känner stark samhörighet med en plats, sitt land eller sitt lokalsamhälle, tycker varsomhelstarna att detta är hopplöst provinsiellt. De är världsmedborgare. Vad bryr väl de sig om industrinedläggningar och rostbälten? Om hastiga demografiska förändringar? Så länge världsekonomin gynnas är allt frid och fröjd. Varsomhelstarna framställer sina preferenser som naturkrafter, om det så är massmigration, dagens globalisering eller landsbygdens borttynande. Att vara emot deras ståndpunkter är att vara emot framsteget. Det är bakåtsträvande, reaktionärt. Så lät det före 2015 i Sverige. Det gick inte att begränsa migrationen till Sverige, sade varsomhelstarna. Det var inte bara omoraliskt och högerextremt, utan även omöjligt. Tills regeringar över kontinenten begränsade migrationen, här i Sverige den rödgröna koalitionen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, i Tyskland den kristdemokratiskt styrda.

Vilket europeiskt land som har haft stor invandring de senaste decennierna kan betraktas som framgångsrikt i det experimentet? Sverige, Tyskland eller Frankrike? Storbritannien, som fick en opinion som blev så dominant att de nu bestämt sig för att lämna EU av relaterade skäl? Är argumentet att länderna i Östeuropa måste upprepa vår integrationsuccé? Borde de inte självmant vilja anamma vår migrationspolitik i så fall, om den nu har varit så strålande?

Annons
Annons

Det är värt att notera att svenskarna aldrig hade gått med på det Ungern och Polen ska tvingas till, om de hade tillfrågats. Hade gemene svensk fått välja hade vi aldrig haft den invandring vi har sett de senaste 30 åren, om man ska lita på de mätningar som Som-institutet har gjort sedan 1990. Folkligt stöd för den förda politiken har saknats. Våra eliter i Sverige har ändå tvingat igenom den. Resultatet är bland annat att ett parti som har profilerat sig som rösten för missnöjet över den politiken, i det senaste riksdagsvalet blev tredje största parti.

Varje land har rätt att själva välja hur deras land ska göra i den här frågan, som jag sade till den polska journalist som intervjuade mig för ett par år sedan. Ett yttre tvång, från Bryssel eller från europeiska grannländer, kommer med stor sannolikhet leda till en explosiv situation, vars konsekvenser är svåra att förutse. En blygsam gissning är att det förmodligen inte leder till allmän fryntlighet, grannar emellan. Sannolikt blir det istället en starkare opinion för fler EU-exits. Detta sätt att agera på går rakt emot EU:s grundtanke att skapa fred i Europa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons