Annons

Europeiskt kulturspråk kämpar för överlevnaden

Pyrenéerna i bakgrunden.
Pyrenéerna i bakgrunden. Foto: Bob Edme/TT

”I södra Frankrike har det funnits ett historiskt landskap vid namn Akvitanien, som förknippas med trubadurdiktning och det occitanska språket. När var landskapet senast självständigt, och hur står det till med språket?”

Under strecket
Publicerad

Akvitanien har fått sitt namn av aquitanerna, ett iberiskt folk som under antiken bebodde landet mellan Pyrenéerna och Garonne. Under romersk tid utsträcktes det latinska provinsnamnet Aquitania till att syfta på hela området från Loire i norr till bergen i söder, det vill säga hela dagens Sydfrankrike utom Provence.

Eftersom de franker som invaderade och erövrade Gallien på 400- och 500-talen endast i mycket liten utsträckning bosatte sig i detta område kom Akvitanien att bibehålla många senromerska drag, både språkligt och allmänkulturellt. När frankerna försvagades politiskt gjorde Akvitaniens stormän i regel uppror och förklarade sig självständiga.

Det sistnämnda var särskilt vanligt på 600- och 700-talen. Efter mordet på kung Childerik II år 675 bröt sig Akvitanien loss under den mördade kungens vän Lupus, som vägrade erkänna de nya frankiska makthavarnas legitimitet. Därefter förblev Akvitanien fritt, styrt av egna hertigar, i flera generationer.

Eudo, som regerade i landet på 720-talet, tvingades dock till hård kamp mot de araber och berber som erövrat dagens Spanien, vilka lade under sig en betydande del av området. Försvagningen gjorde det möjligt för de frankiska karolingerna att återerövra landet några decennier senare. Eudos son Chunoald och sonson Waifar gjorde ideligen revolt för att återuppbygga det gamla självstyret, men så fort frankerkungarna var tillräckligt starka för att kunna avdela trupper söderut blev de besegrade. Kampen avslutades i slutet av 760-talet med akvitaniskt nederlag.

Annons
Annons

Därmed inte sagt att de politiska traditionerna dog. När karolingerna delade upp sitt eget vidsträckta imperium fick Akvitanien ofta status som autonomt delrike med egen kung, något som bäddade för nya krig och nya självständighetsperioder. På 800-talet var de akvitaniska kungarna Pippin I och Pippin II ständiga orosmoln för det västfrankiska rikets härskare; den sistnämnde gick så långt att han öppet allierade sig med vikingarna för att bekriga de gemensamma fienderna.

På 900-talet, när det västfrankiska riket, dagens Frankrike, sönderfallit i till synes ohjälplig splittring utvecklades Akvitanien än en gång till ett självständigt hertigdöme, och den här gången bestod friheten i flera sekler, ända tills landet mellan 1200- och 1400-talen blev ett stridsäpple mellan de franska kungarna (som expanderade söderut) och de engelska kungarna (som fick inflytande i regionen genom äktenskapet mellan Henrik II av arvtagerskan Eleonora av Akvitaninen).

Denna högmedeltida epok brukar ofta karaktäriseras som en storhetstid för Akvitanien, som nu övergått till att stavas Guyenne, inte minst eftersom kulturen blomstrade vid hertigarnas hov. Här uppstod den lyriska trubadurdiktningen, med sånger som prisar hövisk kärlek mellan tillbedjande riddare och högättade damer. Många akvitaniska hertigar var intresserade av dylik litteratur, och hertig Vilhelm IX räknas själv som en av de allra första trubadurerna. I och med detta blev Akvitaniens språk, occitanska (även kallat langue d’oc), ett av det medeltida Europas största kulturspråk.

Men det var då. Språket började trängas undan av franska på 1500-talet och kom på 1800- och 1900-talen att tvingas på allvarlig reträtt, något som gör att språkforskare i dag är skeptiska till dialekternas överlevnadsmöjligheter. Enligt uppgift behärskas occitanska fortfarande av omkring 10 miljoner människor, men endast två miljoner har det som förstaspråk.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons