Annons

Flyktingkrisen bara toppen på ett isberg

Flyktingar som anlänt till Stockholms central får hjälp att åka vidare till Haparanda, september 2015.
Flyktingar som anlänt till Stockholms central får hjälp att åka vidare till Haparanda, september 2015. Foto: Jessica Gow/TT

Mängden ofrivilligt omflyttade personer på jorden var 2014 fler än vid något annat tillfälle efter andra världskriget. Det ledde till att fler än 3 miljoner människor sökte asyl i EU mellan 2014 och 2016.

Under strecket
Publicerad
Foto: TT

Flyktingar anländer till Samos, oktober 2015.

Foto: Andreas Bardell/TT

En syrisk kvinna och hennes dotter på järnvägsstationen i Bicske, Ungern, september 2015.

Foto: Niclas Hammarström/TT

Gränskontroller vid tågen mot Sverige på Kastrups flygplats i Danmark.

Foto: Emil Malmborg/TT
Foto: TT

Fråga: För några år sedan exploderade Europa i en sällan skådad flyktingkris, som ledde till att många länder, även Sverige, genomförde en kraftig kursändring i synen på flyktingmottagande. Kan man i dag, med distans till händelseutvecklingen, se varför det gick som det gick?

Foto: TT

Dick Harrison: Frågan sätter fingret på en komplex historia, som det skulle krävas en smärre bok att redogöra för, men här är ett försök till sammanfattning. Väl att märka rör det sig just om en sammanfattning, med därav följande förenklingar.

Flyktingvågen inleddes år 2011, bland annat på grund av det syriska inbördeskriget, och under de år som följde växte sig problemet allt större. Mängden ofrivilligt omflyttade personer på jorden uppgick i slutet av 2014 till 59,5 miljoner, vilket var fler än vid något annat tillfälle efter andra världskriget. Det absoluta flertalet flyktingar, omkring 86 procent, levde i läger i utvecklingsländer, och den kris som efter ett par år nådde EU-länderna utgjorde bara toppen på ett isberg.

Sammanlagt sökte omkring 1 320 000 människor asyl i EU under 2015, vilket skall jämföras med 627 000 året dessförinnan, också det ovanligt mycket. År 2016 sjönk flyktingantalet, men nivån förblev hög, med omkring 1 260 000 nyanlända. FN:s flyktingkommissariat har angett att det allra största antalet flyktingar år 2015, omkring 53 procent, kom från Syrien, medan näst största flyktingland, Afghanistan, stod för 16 procent och Eritrea för 6 procent. Dessutom anlände flyktingar från Irak, Nigeria, Somalia, Sudan och Pakistan.

Annons
Annons

Flyktingar anländer till Samos, oktober 2015.

Foto: Andreas Bardell/TT

Migrationslederna var föränderliga. Tidigare hade en stor invandringsrutt till Europa gått via Kanarieöarna, men efter 2010 hamnade denna sjöväg i skuggan av Medelhavet, i synnerhet farvattnen mellan Libyen och Sicilien, en konsekvens av att många flyktingar i denna fas stammade från afrikanska länder. När flertalet nordafrikanska gränser stängdes försköts flyktingvägarna österut, med Turkiet och den grekiska ön Lesbos som mellanstationer, samtidigt som överfarten blev alltmer riskabel.

Flyktingar anländer till Samos, oktober 2015.
Flyktingar anländer till Samos, oktober 2015. Foto: Andreas Bardell/TT

Kombinationen av bristfälliga båtar, desperata passagerare och människosmugglare med rymligt samvete gjorde Egeiska havet till en dödsfälla. De turkiska myndigheterna gjorde ytterst lite för att bromsa utvecklingen, ett faktum som bottnade i att Turkiet mottagit fler än 2 miljoner flyktingar och gärna såg att många av dessa fortsatte till EU. Drunkningsolyckorna var förutsebara och kostade över tusen människoliv.

Ett alternativ till båtfärden var att åka landvägen från Istanbul till Grekland och Bulgarien, men här var svårigheterna större. Egeiska havet gick inte att blockera med stängsel, men med landgränser är det annorlunda, och i synnerhet gränsen till Bulgarien var svår att korsa. Därmed landade krisen hos de grekiska myndigheterna. De kunde inte skicka tillbaka flyktingarna till Turkiet, eftersom turkarna vägrade ta emot människolasterna. Alltså lät grekerna flyktingarna resa vidare till Makedonien (Nordmakedonien) utan att registrera sig. Från Makedonien fortsatte de till Serbien och sedan vidare till Ungern eller Kroatien för att nå de hägrande slutdestinationerna i Österrike, Tyskland eller Norden.

Annons
Annons

En syrisk kvinna och hennes dotter på järnvägsstationen i Bicske, Ungern, september 2015.

Foto: Niclas Hammarström/TT

Krisen förvärrades av att EU-länderna blev sinsemellan oeniga om hur den skulle lösas. Det var inte tal om solidaritet staterna emellan, med gemensamma åtaganden och bistånd över gränserna. Tvärtom lockade krisen fram en nationalistisk egoism som tog sig uttryck i nyinförda gränskontroller i syfte att blockera för flyktingar som regimerna upplevde som oönskade. Därtill kom det dilemma som frambesvors av den så kallade Dublinförordningen, ett regelverk som stadgar att den medlemsstat i EU där en asylsökande först ansöker om asyl är skyldig att behandla denna, om inte synnerliga skäl föreligger. Om en flykting söker sig vidare till andra medlemsstater kan dessa återsända honom eller henne till det land där vederbörande först registrerades.

En syrisk kvinna och hennes dotter på järnvägsstationen i Bicske, Ungern, september 2015.
En syrisk kvinna och hennes dotter på järnvägsstationen i Bicske, Ungern, september 2015. Foto: Niclas Hammarström/TT

Eftersom många flyktingar inte ville bli fast i Syd- och Sydösteuropa undvek de att registreras för att desto lättare få asyl i exempelvis Tyskland. Denna strategi drabbade framför allt Ungern, som mottog allt större mängder flyktingar från rutten Turkiet-Grekland-Makedonien-Belgrad-Budapest. Kravaller utbröt i början av september 2015 när flyktingar vägrade låta sig registreras. Det slutade med att de ungerska myndigheterna anpassade sig efter flyktingarnas önskemål och bussade dem mot Österrike. Följden av sådana incidenter blev att Dublinförordningen urholkades. Allt fler länder ignorerade bestämmelserna och upphörde med registreringsförsöken.

Annons
Annons

När EU:s ministrar sökte lösa problemet vid ett möte den 22 september kom oenigheten i öppen dag. Många stater vägrade dela på bördan genom en kvotfördelning av flyktingarna. Rumänien, Ungern, Tjeckien och Slovakien var bestämt emot. Danskar, irländare och britter hade redan tidigare deklarerat att de inte ämnade ta emot asylsökande.

I påföljande skede bröt politiken samman fullständigt. Nästan samtliga stater som drabbades av flyktingkrisen gjorde allt de förmådde för att så fort som möjligt slussa människomassorna vidare norrut utan att vare sig kontroll eller registrering. Dessutom återinförde det ena landet efter det andra gränskontroller inom EU och sökte spärra av sina yttre gränser – längst gick ungrarna, som byggde ett gränsstängsel mot Serbien liknande det bulgarerna redan byggt mot Turkiet.

I november, sedan landet tagit emot mer än 10 000 flyktingar under en och samma vecka, kapitulerade också Sverige. Dublinförordningen åsidosattes och gränskontroller återinfördes, också på Öresundsbron, sedan regeringen åberopat en bestämmelse i Schengenregelverket om undantag av hänsyn till allmän ordning och inre säkerhet. Effekten uteblev dock, eftersom det stod flyktingarna fritt att söka asyl när de anlände till gränskontrollen. Alltså gick Sverige ett steg längre och införde den 21 december en temporär lag som ålade transportföretag, till exempel Öresundstågen, att kräva identitetshandlingar av samtliga passagerare på väg mot nationen. Nu blev effekten desto tydligare. Flyktingströmmen reducerades markant.

Annons
Annons

Gränskontroller vid tågen mot Sverige på Kastrups flygplats i Danmark.

Foto: Emil Malmborg/TT
Gränskontroller vid tågen mot Sverige på Kastrups flygplats i Danmark.
Gränskontroller vid tågen mot Sverige på Kastrups flygplats i Danmark. Foto: Emil Malmborg/TT

Det svenska initiativet följdes omedelbart av ett danskt: gränskontroller infördes mellan Danmark och Tyskland. Många flyktingar lät sig dock inte hejdas av dessa teknikaliteter utan bytte bara rutt, från tågen på Öresundsbron till färjorna mellan Tyskland och Trelleborg; en annan taktik gick ut på att förmå danska taxichaufförer att köra dem illegalt över Öresundsbron. Inalles mottog Sverige omkring 162 000 flyktingar under 2015.

Sedan EU-staterna gjort allt för att blockera för flyktingströmmar – i februari 2016 förmådde man till och med icke-EU-medlemmen Makedonien att stänga gränsen mot söder – återkom problemet till Grekland, som inte längre kunde fungera som genomfartsland. De hundratusentals människor som hamnat i Grekland utan någonstans att ta vägen tvingades leva under miserabla omständigheter eftersom grekerna omöjligen kunde ordna fram bostäder åt samtliga. Nästa steg blev att blockera för rutten över Egeiska havet genom avtal med Turkiet, men det resulterade bara i att flyktingarna återvände till den tidigare sjörutten Libyen–Italien.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons