Annons

Teresa Küchler:EU:s ilska över skattesmitarna – ett hyckleri

Skattesmitare väcker stor vrede hos medborgarna, och EU-kommissionen försöker år efter år att driva igenom nya redovisningskrav för brevlådeföretag, bolag och fonder. Men skatteparadis som London, Malta och Luxemburg bromsar. Det är mycket prat och liten verkstad.

Under strecket
Publicerad
Foto: AP och KyodoBild 1 av 1
Foto: AP och KyodoBild 1 av 1
Foto: AP och Kyodo

BRYSSEL Vad? Har rika människor gömt tusentals miljarder euro i hemliga offshore-konton på tropiska breddgrader? På Malta? I Europa? Men detta är ju skandalöst! Ovärdigt!

De är numera nästan underhållande, dessa himmelsskriande jeremiader om skatteflykten som vi hör från regeringar i hela Europa varje gång en ny medieläcka om bankkonton, brevlådeföretag, stiftelser, holdingbolag och trustföretag med hemliga ägare i olika skatteparadis publiceras.

För efter att det rasats passande länge så brukar inte avslöjandena leda till några större segrar för EU:s skattjägare. Alltför många länder i Europa lever gott på skattesmitare, och har inte för avsikt att ändra på detta.

EU-länderna diskuterar också just nu sinsemellan en svartlista över skatteparadis, men arbetet går trögt.

Annons
Annons

Just nu behandlas till exempel i Bryssel ett förslag från EU-kommissionen om nya regler kring pengatvätt, med krav på att alla EU-länder redovisar vem eller vilka personer som är kontotecknare och huvudägare bakom skalbolag, trustfonder, stiftelser och andra kreativa juridiska strukturer med hemadress på exempelvis brittiska öar i Engelska kanalen, i Luxemburg, Cypern eller Malta, men också länder som Belgien, Nederländerna och Irland, som lockar internationella företag med extremt fördelaktiga skattearrangemang.

EU-parlamentet har hakat på, och argumenterar att registren måste öppnas för att man ska kunna avslöja arrangemang som uppenbarligen syftar till att undanhålla skatt.

Men ministerrådets förhandlare, alltså de som representerar de 28 EU-ländernas regeringar, menar att insynskravet vore ett integritetsbrott.

EU-länderna diskuterar också just nu sinsemellan en svartlista över skatteparadis, men arbetet går trögt eftersom man inte kan komma överens om vilka länder i världen som ska sättas upp på den:

”Det krävs stora mått av brittisk humor att förstå varför brittiska öar i Karibien som inte tar ut någon skatt alls för företag enligt britterna inte ska klassas som skatteparadis”, skrev den tyske, gröne EU-parlamentariker Sven Giegold nyligen om svartlistan.

Vreden över skattesmitare började småputtra i både folk- och politikerlagren i hela Europa under eurokrisens värsta år: Med enorma statsskulder och stora hål i de nationella budgetarna så behövdes pengarna hemma. Men den tog rejäl fyr när den förre franske budgetministern Jérôme Cahuzac i april 2013 erkände att han gömt undan 600 000 euro i en bank i Schweiz.

Många EU-länder och individer i maktposition i Europa har alltså all anledning att låta stormen kring Paradisläckan bedarra, och sen fortsätta precis som vanligt.

Året efter publicerade den Washingtonbaserade organisationen för grävande journalistik, ICIJ, uppgifter om de tiotusentals miljarder dollar som finns undanstoppade i världens skatteparadis. Därefter kom Luxleaks, avslöjandet att internationella storföretag som Ikea, Facebook, Pepsi och Deutche Bank med aggressiv skatteplanering. Samma slags uppgörelser har också slutits mellan irländska skattemyndigheter och techföretag som Google, Amazon och Apple.

I de läckta Panama-dokumenten, som släpptes förra året, figurerar både familjemedlemmar till en EU-kommissionär, och den maltesiske premiärministern Joseph Muscats medarbetare.

Många EU-länder och individer i maktposition i Europa har alltså all anledning att låta stormen kring Paradisläckan bedarra, och sen fortsätta precis som vanligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons