Annons

Rolf Gustavsson:EU:s nya framtid – ett permanent provisorium

Foto: Xinhua

Det är dags att i dessa yttersta dagar avslöja den väl bevarade hemligheten bakom den europeiska gemenskapen. Det finns nämligen implicit en politisk modell som de flesta inte är medvetna om.

Under strecket
Publicerad

Modellen som heter Belgien kan bäst beskrivas som ett permanent provisorium. Statsbildningen uppstod historiskt som en geopolitisk restpost. Den bygger på kungahuset, statsskulden och kulturarvet, som i modern tid ofta förknippas med surrealismen. Idag handlar identiteten mer om ”de röda djävlarna”, Belgiens fotbollslandslag som håller högsta internationella toppklass.

Det är ett tidens tecken att detta Belgien numera för första gången har en kvinna som premiärminister, Sophie Wilmès, en liberal finanspolitiker och fyrbarnsmamma från en formellt tvåspråkig förort till Bryssel.

Hon leder visserligen bara en expeditionsministär, som bildades för ett år sedan av Charles Michel efter en regeringskris om flyktingpolitiken. Parlamentsvalet i maj resulterade i en polariserad politisk låsning som förhindrar en normal regeringsbildning.

Men i Belgien är folk vana vid långvariga övergångsregeringar på den federala nivån. Makten ligger ändå i hög grad på kommunal nivå under starka borgmästare.

Charles Michel övertar nu posten som ”permanent president” i EU:s högsta institution, Europeiska rådet, där stats- och regeringscheferna har sina allt tätare toppmöten. Med ”permanent” menar EU-fördraget en mandatperiod på två och ett halvt år med möjlighet till förlängning med ytterligare en period. Den förste ”permanente presidenten” var också en belgisk politiker, Hermann van Rompuy, som brukade beskriva sig själv som maktlös ”barfotapresident” utan befogenhet att utse ens sin egen sekreterare.

Annons
Annons

Men det är presidenten som fastställer dagordningen för EU:s toppmöten vilket ger betydande inflytande, särskilt i tider med ständiga krismöten. Sedan några år handlar ju EU mest om akut krishantering och det gör belgiska politiker väl lämpade för uppgiften. De är tränade att hantera permanenta provisorier.

Det politiska dagsläget i hela EU har slående likheter med det belgiska tillståndet med tendenserna till långsam upplösning och sönderfall. Se bara vad som väntar.

Spanien har i morgon nytt parlamentsval för fjärde gången på fyra år. På nytt ska det bildas en centralregering i Madrid i hopp om att övervinna den politiska blockad som orsakas av den olösta katalanska frågan.

Storbritannien har nyval om en månad i hopp om att lösa brexitfrågan, oklart hur. Inbyggt i den ligger också hur de fyra nationerna i Förenade kungariket ska kunna förenas. Utslaget i Skottland blir särskilt intressant.

Italien lyckades till slut få till stånd en ny koalitionsregering som för tillfället neutraliserade högerpopulisten Matteo Salvini från Lega. Men i regionalvalet i ”det röda” Umbrien tog han hem en storseger. Nu väntar närmast regionalvalet i ”det röda Emilien” och därefter en rad andra regionalval, samtidigt som koalitionsregeringen förlamas av inre motsättningar. Salvinis återkomst vid makten verkar vara förprogrammerad.

Tysklands regionala val i delstaterna Sachsen, Brandenburg och Thüringen har inte bara blottat klyftorna mellan öst och väst. De har också avslöjat missnöjet i den bräckliga federala regeringen i Berlin. Frågan är hur länge den överlever med en förbundskansler som redan verkar ha loggat ut. En öppen tysk regeringskris vore fatalt för hela EU.

Den nya EU-kommissionen under Ursula von der Leyen väntar fortfarande på att få tillträda, åtminstone till månadsskiftet, kanske till årsskiftet. Allt hänger på om EU-parlamentet godkänner nya kandidater från Ungern, Rumänien och Frankrike, samt möjligen Storbritannien. Om den nye franske kandidaten Thierry Breton ifrågasätts så väntar en ny dramatisk institutionell kraftmätning med president Emmanuel Macron.

Som om denna laddade dagordning inte vore nog så brådskar dessutom förhandlingarna om nästa långtidsbudget för EU (2021-2027). Här väntar osedvanligt hårda konflikter inom och mellan olika grupperingar i EU.

Av Belgien kan hela Europa lära sig den balanskonst som utmärker ett permanent provisorium, nämligen kompromissen. Dess viktigaste nationella intresse förkortas EU.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons