Annons
Krönika

Rolf Gustavsson:EU:s största problem stavas Italien

Av EU:s många problem är Italien det största och Italiens största problem heter Italien. Det personifieras av namnet för dagen: Matteo Salvini, 45-årig stridbar partiledare för La Lega med väldiga ambitioner.

Under strecket
Publicerad

Italiens inrikesminister Matteo Salvini.

Foto: Luca Bruno / APBild 1 av 2

Göran Persson med Tysklands förbundskansler Helmut Kohl 1996.

Foto: Sören Andersson/TTBild 2 av 2

Italiens inrikesminister Matteo Salvini.

Foto: Luca Bruno / APBild 1 av 1
Italiens inrikesminister Matteo Salvini.
Italiens inrikesminister Matteo Salvini. Foto: Luca Bruno / AP

Till synes är Salvini bara inrikesminister, men i praktiken den som styr och ställer efter behag. Särskilt i retoriken. Matteo Salvini driver under parollen ”radikal omvandling” en hårdför nationalistisk linje som riktar sig mot allt som han skyller på EU. Allt från inflödet av flyktingar över Medelhavet till katastrofen med sammanbrottet för Morandi-bron i Genua.

Italien tillhör den lilla grupp på sex länder som en gång grundade dagens EU men företräder numera samma öppet euronegativa linje som de centraleuropeiska länderna i Visegrád-gruppen. Bryssel har i Italien förlorat en traditionellt pålitlig vän som i många sammanhang verkat pådrivande för den europeiska integrationen.

Det var den EU-positiva rollen som politiskt gav Italien medlemskap i den gemensamma valutan trots att landet inte uppfyllde inträdeskraven. Välviljan från Helmut Kohl och andra kopplades också till förhoppningar om att yttre tryck skulle påskynda de nödvändiga reformerna av landet. Förhoppningar som visat sig ogrundade. Italien förblir reformresistent och därmed har partnern blivit en oberäknelig EU-motståndare. Den förändringen har tillsammans med Storbritanniens brexit skapat en klar politisk förskjutning av maktbalansen inom EU.

Annons
Annons

Göran Persson med Tysklands förbundskansler Helmut Kohl 1996.

Foto: Sören Andersson/TTBild 1 av 1
Göran Persson med Tysklands förbundskansler Helmut Kohl 1996.
Göran Persson med Tysklands förbundskansler Helmut Kohl 1996. Foto: Sören Andersson/TT

Det var valet i mars i år som öppnade för den nuvarande koalitionen i Italien mellan de två segrande missnöjespartierna, La Lega och Femstjärnerörelsen. Den tillträdde i juni med den politiskt helt oerfarne Guiseppe Conte som premiärminister. Hittills har högerpopulisternas kostsamma extravaganta löften till väljarna mest varit tomt prat. Inrikesministern har stängt hamnarna för fartyg med flyktingar, men hans bombastiska slagord att omedelbart utvisa 500 000 illegala utlänningar har visat sig lättare sagt än gjort. De juridiska instanserna bromsar och likt kompanjonen Silvio Berlusconi spyr nu Salvini sitt förakt över myndigheterna.

Under de närmaste veckorna väntar andra prövningar. Nu ska regeringen enas om statens finanser och dessutom få planerna godkända av EU-kommissionen. Med en kronisk statsskuld på drygt 130 procent av BNP befinner sig eurolandet Italien sedan flera år i praktiken under förmyndarstyre. Höga skulder och svag tillväxt ger inget utrymme för löften om generell medborgarlön, skattesänkningar och högre pensioner.

Det italienska vardagsspråket har berikats med begreppet ”spread”, det vill säga finansmarknadens mått på den riskpremie som tas ut på italienska statspapper. Italiens ”spread” är den näst högsta i eurozonen, efter Grekland.

Matteo Salvini intar en betydligt blygsammare attityd i de förnäma salongerna än på sina torgmöten. Som på Ambrosetti-forum i Cernobbio, där han betonar att regeringsprogrammets fantasifulla löften bara skall uppfattas som långsiktiga mål för mandatperioden. Regeringen vill nämligen behålla euron som valuta. Något annat har Italien inte råd med.

Likväl är finansmarknaden hypernervös.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons