Annons

FörberedelserFå poeter besitter hennes gåvor

Jennie Spetz (f 1976) jobbar till vardags som utredare på Institutet för språk och folkminnen. ”Förberedelser” är hennes bokdebut.
Jennie Spetz (f 1976) jobbar till vardags som utredare på Institutet för språk och folkminnen. ”Förberedelser” är hennes bokdebut. Foto: Casia Bromberg

I Jennie Spetz lyrikdebut anas sviterna av såväl miljökatastrofer som krig. Och mitt i detta gungar spegelvända strofer av Erik Lindegrens ”Arioso”. Per Klingberg har läst avskalade dikter som klingar av en annan människas frånvaro.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Förberedelser

Författare
Jennie Spetz
Genre
Poesi
Förlag
Brombergs Bokförlag
ISBN
978-91-7809-023-5

80 sidor.

”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans/någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly/Någonstans/o någonstans/har alla tågen gått och alla klockor stannat:/någonstans inom oss är vi alltid här och nu”.

Erik Lindegrens folkkära dikt ”Arioso” hör till den svenska 1900-talspoesins evergreens och dyker fortfarande upp i alla möjliga sammanhang, från bröllop till dödsrunor.

Också i Jennie Spetz lyrikdebut ”Förberedelser” – en tematiskt sammanhållen diktsamling där textens jag enträget riktar sig till ett du som redan har gått förlorat – dyker brottstycken ur Lindegrens dikt förbi, men nu omformulerade till ren negation: ”Någonstans inom oss/är vi kanske aldrig/tillsammans” konstaterar diktens jag resignerat mot diktsamlingens slut.

Om grundstämningen i Lindegrens dikt är ett kärlekens bitterljuva trots allt, utforskar Spetz istället tillvaron efter det att förlusten blivit till ett odiskutabelt faktum att förhålla sig till och (om möjligt) orka leva med. Och där han skildrar det fridfulla tillstånd då klockorna stannar och vi träder ut ur tiden så konstaterar jaget hos Spetz istället förtvivlat att ”klockorna i mig har blivit tokiga/allt det verkliga/och overkliga har flutit samman” – här är tiden ett förrädiskt gungfly och förlusttematiken blandas samman med barndomsminnen och fragmentariska krisscenarier som antyder både krig och miljökatastrof. Jaget säger sig skriva ”från dom fågellösa stränderna” och maneterna breder ut sig i haven till följd av sammanbrutna ekosystem.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Kanske är det svårt för en poet att skriva annorlunda i antropocen? Jag tänker att man kan läsa den här tematiken som en del av det ännu lite trevande samtal som börjat föras i litteraturen om att en tillvaro utan människan faktiskt är ett potentiellt framtida utfall, något som på en och samma gång kastar ett lite sorglustigt ljus över den vikt en enskild individ kan tillmäta en förlorad kärleksrelation och samtidigt gör förlusten än mer akut tragisk. ”Ur maneternas perspektiv/är minnet av din hand/ovanpå min/obegriplig” heter det på ett ställe och i en passage konstaterar jaget nyktert att ”från ett geologiskt perspektiv/existerar/inga avsked”. Huruvida det är trösterikt att tänka att ”så småningom kommer det väl andra/som ristar sina omöjliga/namn i träden” är en öppen fråga.

Jag kommer på mig själv med att fundera på varför sorg i svensk poesi ofta är så sval och välartikulerad, som vore smärtan en väldresserad hund som lydigt ligger kvar i undertexten.

När jag börjar läsa upplever jag ”Förberedelser” som oerhört välskriven, men också som en smula garderad: texten spricker liksom inte utan lämnar lagom mycket utsagt och lagom mycket antytt. Jag kommer på mig själv med att fundera på varför sorg i svensk poesi ofta är så sval och välartikulerad, som vore smärtan en väldresserad hund som lydigt ligger kvar i undertexten tills den blir kallad på. Så ser inte mina egna erfarenheter av förlust ut. Tvärtom, har det ofta varit både fult och ovärdigt. Men under läsningens gång förändras intrycket i takt med att texten på ett allt rakare sätt tar sig an den egentliga smärtpunkten: den oerhörda närvaro som en annan människas frånvaro kan utgöra.

När det är som allra bäst är språket både avskalat och okonstlat: ”Jag vet inte vad jag ska göra med mitt hjärta/det dryper av alla uppförstorade bilder på dig/det är så förutsägbart/oanvändbart/snart skriker jag”, lyder en passage och i en annan heter det att ”Glömska är/hud som tystnat”.

Enkelheten i de här raderna är förstås skenbar: att skriva så avskalat och rakt kräver både stor hantverksskicklighet och modet att göra sig sårbar inför sin egen text. Få poeter besitter båda dessa gåvor, men i takt med att allvaret intensifieras under diktsamlingens andra halva visar Spetz att hon gör det. Det bådar gott inför framtiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons