Annons

Tove Lifvendahl:Facket kläms mellan nostalgiska krafter

Karl-Petter Thorwaldsson
Karl-Petter Thorwaldsson Foto: Magnus Sandberg/TT

Dragkampen mellan SD och S inom fackföreningsrörelsen bådar inte gott – två politiska krafter som ofta talar med bakåtblickande längtan.

Under strecket
Publicerad

Det är svåra tider för svensk fackföreningsrörelse. Under många år intimt lierad med socialdemokratin var det enkelt. Men den gamla bilden av den onda överheten mot de rättrådiga och sammansvetsade medlemmarna har utmanats, på alla upptänkliga sätt.

Till att börja med har vi det där med klassfrågan. När direktören inte längre bara är en medelålders man med mahognyport och husa, utan också driftiga kvinnor utan ärvda pengar som bygger små företag till stora och erbjuder professionella tjänster inom alla upptänkliga områden, blir det svårt att köra med stereotyper.

Globaliseringen har också ställt till det, eftersom den har skapat ekonomier som är beroende av varandra på sätt som omöjliggör isolering i tanke och praktik. Den pedagogiska uppgiften har inte skötts väl, eftersom utvecklingen kräver kreativa lösningar, inte demagogi.

2016 stod Karl-Petter Thorwaldsson på en scen i Bjuv och skanderade så att rösten skar: ”Inte en ärta ska flytta till Tyskland!”. Både skämskudde och skygglappar på – många inom förbunden vet att Sveriges välmående är helt beroende av att politiker inte står på estrader i andra länder och gastar ”Inte ett industrijobb/en miljöteknikindustri/utbildningssatsning ska flytta till Sverige!”.

Annons
Annons

Den tredje våndan rör relationen till partipolitiken. För som beskrevs i SvD i lördags har identitetskrisen blivit allt mer påtaglig; inom IF Metall sympatiserar numera 40 procent av medlemmarna med SD, blott 20 procent med S. Inom Kommunal har S-medlemmarna alltjämt ett övertag med 33 procent, mot 26 procent för SD.

Det är en långvarig huvudvärk. Under hösten 2015 startade LO en kampanj mot SD:s politik, för att förmå medlemmarna att tänka om. ”Från och med nu är det en prioriterad fråga för oss att belysa vad Sverigedemokraternas politik skulle betyda för våra medlemmar”, sade Tobias Baudin till SvD.

Men inte heller här tycks pedagogiken ha fungerat. Kampanjen bar en förväntansfull ton: ”I morgon avslöjar vi hur SD planerar att rasera välfärden”. Drygt fyra år senare, i årets första Sifomätning, får SD stöd av 36 procent av LO-väljarna, medan S når drygt 29 procent. (Man får hålla förstås hålla öppet för att det skulle ha varit ännu fler SD-väljare inom fackföreningsrörelsen utan LO:s stora avslöjande.)

Det hela är deprimerande. Fackföreningar kan vara viktiga och välfungerande aktörer i samhället. Men dragkampen mellan SD och S om fackets framtid bådar inte gott; i synen på öppenhet, rörlighet och konkurrenskraft behövs politiska krafter som nyfiket och frimodigt vill dra landet framåt – inte nostalgiskt blickar tillbaka på en fantombild av ett folkhem som inte längre finns.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons