Annons

Fåglar klimatneutrala – det skulle vi också kunna vara

 Fåglarna är klimatneutrala, de kostar ingenting för naturen som de inte ger tillbaka.
Fåglarna är klimatneutrala, de kostar ingenting för naturen som de inte ger tillbaka. Foto: Jan Kåre Ness/TT

KULTURDEBATT | ”Det jag talar om är en hållning. Ett tankeskifte, om att börja att leva i en riktning.” Det skriver Sofia Lilly Jönsson i en replik på Carl E Olivestams och Rune Wigblads inlägg om miljöpietism.

Under strecket
Publicerad

Carl E Olivestam och Rune Wigblad är inte de enda som sätter sitt hopp till den nya tekniken. Att ställa teknikutveckling mot hållbarhet avslöjar dock att det är samma gamla tro på tillväxten i grunden.

Om vi bara bygger större ladugårdar och proppar in fler djur, om vi bara investerar i snabbare tåg som kommer fortare fram, om vi köper fler böcker och ställer i hyllorna, då får vi en större avkastning och mer tid över. För vadå? För att förvalta alla våra saker.

Snart äger sakerna oss, som förlorar sitt värde med slentrianen och produktökningen. En tredjedel av all mat som produceras slängs idag.

Det har förvånat mig under det år som jag har fört fram offerteologin som en nyckel till klimatfrågan att den tanken tycks så genuint främmande, också i kyrkan.

Förutom att det inte finns någon motsättning mellan att utveckla bra teknik och att sluta bidra till den dåliga, så verkar deras teori bygga på en egenkonstruerad älsklingshypotes om ”miljöpietism”. Skuldtyngda bakåtsträvare med klimatångest som hindrar innovation – så läser de bland andra mig.

Annons
Annons

Men jag tror på individen. Och jag vet att det som såg ut som en kostnad kan visa sig vara en vinst.

Min understreckare på långfredagen i SvD hävdade att det finns ett alternativ till idén om mer, den girighet som går i par med känslan att ha för lite. Det alternativet heter saker som tacksamhet, förnöjelse och försakelse. Vad jag kan förstå uttrycker den kristna idén om offret detta, att den som ger sitt liv också får det tillbaka. Vetekornets lag och allt det där. Det har förvånat mig under det år som jag har fört fram offerteologin som en nyckel till klimatfrågan att den tanken tycks så genuint främmande, också i kyrkan.

Det jag talar om är en hållning. Ett tankeskifte, om att börja att leva i en riktning. Om man gör listor över vad man inte får göra fastnar man i Getsemane, som jag skrev i artikeln och som Olivestam och Wigblad ger rika exempel på. Där talar vi klimatångest. I ångestens natt kommer man inte förbi känslan att stå inför en förlust. Jag påstår att det finns kors som ska förloras. Mannen som ansåg sig tvungen att flyga till sin semesterlägenhet hade inget val, sa han. Är det frihet?

Det är ingen flummig idealism, det är att öppna upp ögonen för en realitet.

Jag gör inga listor, det leder till gärningslära, en annan sorts kontroll. Var och en får själv inventera sitt varande och görande och kalkylera sitt sampel med livet för en själv och för alla man berör, djur och natur och framtida generationer inräknat.

Det går att leva mottagande för ett överflöd som redan finns. Jag ser fåglarna här utanför fönstret som äter frön och insekter. De är klimatneutrala, kostar ingenting för naturen som de inte ger tillbaka. Det skulle vi också kunna vara om vi tog emot det vi fått istället för att gå omvägar runt det.

Det är ingen flummig idealism, det är att öppna upp ögonen för en realitet. Det kräver systemskiften men dessa systemskiften är snarare sociala och mentala än tekniska. Vi ska lära av historien, skriver Carl E Olivestam och Rune Wigblad, och så är det. Historien visar att förändring kan gå trögt och verka omöjlig, men sedan sker genombrottet och ganska snart tycker alla att det är otänkbart hur det var förut.

Vore det inte spännande att ta bort bilen eller något annat vi trodde var nödvändigt ur ekvationen en månad och se vilket samhälle vi får utan den?

Sofia Lilly Jönsson, kulturskribent

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons