X
Annons
X
Krönika

Tove Lifvendahl: Falska försäljare av kontroll

Torgför falsk kontroll.
Torgför falsk kontroll. Foto: Anders Wiklund/TT
Publicerad

Söndagskrönika | Politiskt ledarskap

I början av året var det svensk premiär för HBO-filmen ”Brexit: the uncivil war” med Benedict Cumberbatch i rollen som lämna-kampanjens hjärna Dominic Cummings. Kampanjen har i efterhand dömts för att ha brutit mot brittiska vallagar om finansiering, men strategin att få britterna att rösta för ett utträde var bevisligen framgångsrik. Cummings effektfulla budskap: Vote leave, take back control. Rösta för att lämna, ta tillbaka kontrollen.

Filmen har liksom omröstningsresultatet varit förmån för vitt skiftande recensioner. Jag tycker att den är sevärd. Dels för att den beskriver de starka opinionsrörelser vi ser i flera länder där, en smula förenklat, folket vänder sig mot eliterna. Dels för att den påminner om vad tekniken möjliggör, på gott och ont. Och dessutom för att den reser essentiella frågor om relationen mellan politiker och medborgare.

Ta tillbaka kontrollen. Ett lockande budskap för somliga. Ett språk som kan te sig förföriskt både för dem som i sitt eget liv upplever en stress i tillvaron – oavsett om det handlar om arbetsbelastning, privata omständigheter eller psykisk obalans – och för dem som är lagda åt att oroa sig inför förändringar och/eller har stort kontrollbehov. Och för dem som upplever sig som förlorare i en utveckling som inte går att hejda.

Annons
X

När det erbjuds en förklaringsmodell som upphöjer den egna upplevelsen till ett samhällsproblem, kanske den negativa känslan känns mer uthärdlig. Det är inte mig det är fel på – det är att hjulen snurrar för fort i vårt moderna samhälle. Det är inte bara jag som får ångest av alla schamposorter, skolval och salladsutbud – vi har för många valmöjligheter – det kan inte vara sunt. Vi skulle må bättre om vi inte levde i ett samhälle som lider av sjuklig stress och tvingar oss att prestera allt mer. Jag känner mig som en förlorare, men det är inte mitt fel, utan politikernas/EU:s/eliternas/dom där uppe.

Objektivt sett sker stora förändringar. Globaliseringen, digitaliseringen, rörligheten och den internationella handeln har på olika sätt skapat enorma framsteg. Men alla har inte upplevt samma gigantiska utvecklingskliv, och för somliga har reallöneutvecklingen varit svag. Andra har förlorat jobbet, utan att hitta något nytt, och har sett sitt liv utvecklats åt fel håll.

Det är i sådana lägen det politiska ledarskapet prövas. Hittills har testet fallit dåligt ut. Storbritannien är bara ett exempel – det finns fler närliggande. Kanske har det helt enkelt att göra med att världen är komplex medan politiker frestas att söka enkla budskap. Redan där går något förlorat i förståelsen, men också relevansen. För hur tryggt känns det att hålla någon i handen på vägen över gatan som enbart vägleds av röd eller grön gubbe, och inte låtsas om eller håller utkik efter gropar i vägen och trafikdårar?

Politiker ska sluta antyda att de kan lösa problem som de i bästa fall bara kan hantera (som migrationen). De måste bli mer tydliga om skillnaden mellan samhällsproblem (som psykisk ohälsa) och politiskt ansvar (som vårdens kvalitet, tillgänglighet och finansiering). De ska sluta tala om samhället när de menar staten, och vice versa. De ska sluta betrakta skattepengar som politikens/statens, och i stället se dem som resultatet av medborgarnas skapande och arbete, och vederbörligen behandla dem så. De måste bli bättre på att säga sådant som medborgarna bör höra, och inte bara sådant som följer minsta motståndets lag.

Strukturomvandling och jobb som försvinner är tuffa att kommunicera politiskt utan att hemfalla åt infamt och kortsiktigt egenintresse. Det blir lätt som de ensidiga budskap Donald Trump torgförde i presidentvalskampanjen eller som när LO:s Karl-Petter Thorwaldsson stod och skanderade ”Inte en ärta ska flytta till Tyskland!” apropå en företagsnedläggning i Bjuv – trots att han mycket väl var medveten om att många svenska jobb har möjliggjorts för att somlig produktion har flyttat till Sverige. Sådan retorik är att krympa synfältet för sig själv och andra.

LO har nu valt att formulera sin valkampanj inför EU-valet som en direkt imitation av den brittiska lämna-kampanjen. Instinkterna man vädjar till är desamma: ”vanligt folk” mot ”eliten”, som i det här fallet specificeras som ”högern”. De säger: Ta tillbaka kontrollen den 26 maj! Rösta för trygghet för vanligt folk.

Det är både rätt och fel tänkt. Det är klokt att inse att de som upplever sig vara bortglömda även finns i vårt land. I filmen porträtteras även stanna-sidans kampanjgeneral, David Camerons strateg Craig Oliver. I en av filmens starkaste scener lyssnar Oliver på en fokusgrupp, där han alltmer frustrerad inser att stanna-kampanjen är på en helt annan plats än var de väljare han lyssnar på, befinner sig. En kvinna faller i tårar efter en ordväxling i gruppen, och utbrister: ”Jag är less på att känna mig som ingenting, som om jag inte har något! Som om jag inte vet något. Som om jag inte är något. Jag är less på det!”

Men LO borde ta lärdom av brexitfilmen, som också tydliggör varför det är problematiskt när politiker låter folkets oro utgöra begränsningen för vad de själva tillåter sig att tycka. Missförstå mig rätt. Politiker behöver förstå hur folket tänker, och kommer att straffas om folket känner sig överkört. Men en politiker som enbart gör sig till redskap för en uttolkad folkvilja blir ett aningslöst redskap. Resultatet kan bli vad vi beskådar nu i Storbritannien: den som vinner en folkomröstning för att den skickligt lyckas fånga en känsla (exempelvis genom finkalibrerad datainsamling och noggrant riktad påverkan för att bekräfta känslan), men saknar idé om vad en seger ska användas till, försätter sitt land och folk i en ytterst prekär situation.

I en filmscen som aldrig har inträffat i verkligheten, träffas Cummings och Oliver över en drink för att samtala, kort efter mordet på parlamentsledamoten Jo Cox. Cummings säger: ”Tåget som kommer längs spåret är inte det du förväntar dig. Det är inte det som står på tavlan. Det är tufft. Det är inte ens det jag föreställde mig, Men jag accepterar det. Och du kan inte stoppa det.

Oliver svarar: ”Var försiktig med vad du önskar dig. Du kommer heller inte att kunna kontrollera det.”

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X