Annons

Hereditary”Smygande obehagligt – sen kan man inte sluta le”

”Hereditary” är en egendomligt självsäker långfilmsdebut – med en ande som påminner om Bergman. Obehaget trollbinder som ett stearinljus på småtimmarna.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Nordisk Film

Hereditary

Regi
Ari Aster
Genre
Skräck
Manus
Ari Aster
Medverkande
Toni Collette, Milly Shapiro, Gabriel Byrne, Alex Wolff
Längd
2 tim 6 min

Från 15 år

Betyg: 5 av 6

En mystisk matriarks bortgång väcker frågor inom familjen Graham. Vem var egentligen barnens mormor? Vilka var de storleende främlingarna på begravningen? Varför skulle någon vilja skända hennes grav?

Långfilmsdebutanten Ari Aster, som bröt familjetabun redan i sin fenomenala kortfilm ”The strange thing about the Johnsons”, har lyft fram de släktorienterade ”Fanny och Alexander” och ”Viskningar och rop” som favoriter. Influenserna märks av i ”Hereditary”, en skräckfilm vars ande minner mer om Bergmans än något generiskt källarspökes. Hoppa till-effekter hålls på minimum när obehaget trollbinder som ett stearinljus på småtimmarna som vid väl valda tillfällen flammar upp med pyromanisk frenesi.

Gabriel Byrnes sammanbitna dysterkvist för tankarna till Gunnar Björnstrand. Med risk för att gå till överdrift med Bergman-referenserna finns likheter med det mardrömslika kammarspelet ”Såsom i en spegel”, där tre män – en far, en bror, en make – med lika frustrerat kärleksfulla som dömande blickar håller koll på Harriet Anderssons schizofrena kvinna.

Annons

Offensivt ställs rationalism mot en hysteri som eldas på av såriga relationer. Snarare än någon trygg gemenskap framställs familjen som ett potentiellt hot, en socialt påtvingad grupptillhörighet – ett slags ärftlig sjukdom med ockulta symptom.

1/3
Foto: Nordisk Film
2/3

Familjen, ett slags ärftlig sjukdom med ockulta symptom.

Foto: Nordisk Film
3/3
Foto: Nordisk Film

När även dottern dör kryper skuldkänslor till ytan. Som om familjemedlemmarna inte hade svårt nog att gå vidare fortsätter de döda att hemsöka på subtila vis, allt medan miniatyrkonstnären Annie (Toni Colette) snickrar ihop biografiska trauman som knyter an till den visuella presentationen av familjehemmet som ett fängslande dockhus.

”Är du galen?” undrar Annie vid ett tillfälle. Det är lika mycket en retorisk fråga som ett försök att skjuta ifrån sig de närmstas misstankar. Tidigare har hon redogjort för sin sjukdomspräglade uppväxt: mamman som led av dissociativ identitetsstörning, pappan som var så deprimerad att han svalt ihjäl, den schizofrena lillebrodern som hängde sig själv.

1/2
Foto: Nordisk Film
2/2
Foto: Nordisk Film

”Hereditarys” chockskildring av psykisk ohälsa lovordades efter premiären på Sundance, men när företaget CinemaScore gjorde en marknadsundersökning landade testpublikens betyg på snåla D+. Kanske för att filmen, med dess dragning mot dysfunktionell tragedi, inte motsvarar vad en bred publik väntar sig av bioskräck i dag.

Obehaget är så smygande att det stundom står stilla. Aster räds heller inte för dagsljus, eller att förankra motiv med enkla, avskalade effekter när andevärlden skildras genom rollfigurernas påfrestade perspektiv. Tonen går mot det skeva när scener på bara sekunder går från mörkt komiska till skräckinjagande.

Tålmodigt sorteras minnena i Grahams familjealbum, men när den stora bilden väl träder fram är det så diaboliskt tillfredsställande att man inte kan sluta le. En egendomligt självsäker debut.

Annons
Annons
Foto: Nordisk Film Bild 1 av 6
Foto: Nordisk Film Bild 2 av 6

Familjen, ett slags ärftlig sjukdom med ockulta symptom.

Foto: Nordisk Film Bild 3 av 6
Foto: Nordisk Film Bild 4 av 6
Foto: Nordisk Film Bild 5 av 6
Foto: Nordisk Film Bild 6 av 6
Annons
Annons
Annons