Annons

Olof Ehrenkrona:Fanatismen driver våldsbejakande extremism

En soldat vaktar en katolsk kyrka i Sri Lanka.
En soldat vaktar en katolsk kyrka i Sri Lanka. Foto: Gemunu Amarasinghe / TT
Publicerad

Ledare | Kampen mot terrorism

I efterbörden av terrordåden i Sri Lanka pågår ännu ett av de många samtal som vi på senare år har tvingats föra om terrorismens drivkrafter.

Eli Göndör beskriver i Kvartal hur 60-talets marxistiska miljöer i väst gav salafi-jihadismen och ”islamistiska aktivister” ideologisk legitimitet. Bilden av väst som den skoningslöse koloniala förtryckaren, som odlades av extrema samhällskritiker som Frantz Fanon och Jean-Paul Sartre men också av mindre radikala personer som Edward Saïd, tilldelade muslimerna en offerroll som de radikala krafterna exploaterade.

Eli Göndörs analys, som utvecklas i boken ”I Guds namn om våld och politik i Islam” (Fri Tanke 2018), är väl förenlig med journalisten Magnus Sandelins tes om fanatismen som terrorismens ursprung och främsta drivkraft. Den politiska fanatismen och den religiösa har inga svårigheter att samarbeta. I bägge fallen bjuder logiken att ta död på alla som tänker annorlunda. Det annorlunda är orent och fel och måste förgöras.

Annons

Det handlar således inte bara om idéernas innehåll utan också om styrkan i övertygelsen. Det är den senare faktorn som förvandlar en annars normal människa till en terrorist och självmordsbombare. Vissa idéer har en större benägenhet att fostra fanatiker än andra. Dit hör naturligtvis de övertygelser som inte utesluter våld som ett politiskt medel.

Till den våldsbejakande extremismen hör också vissa religiösa rörelser, mer så förr än i vår tid. Den religiösa fanatismen är uråldrig men också i vår tid brottas vi med kvarlevorna. Och precis som förr slår den då och då följe med politiska krafter av olika slag.

Det som ger våra dagars terror en särskilt obehaglig dimension är att den är urskiljningslös. Våldet riktas inte mot andra aktörer utan mot dem som är oskyldiga. I terroristens ögon är alla andra en fiende, medan verkligheten säger oss att offren är fredliga kvinnor, män och barn som befinner sig på fel allmän plats vid fel tidpunkt.

Kombinationen av fanatiska förövare rekryterade från normala medelklassmiljöer med oss alla som måltavlor, gör våra dagars terrorism hart när omöjlig att bekämpa. När vem som helst kan vara terrorist och vem som helst hans offer, och när kontakterna tas på distans med hjälp av en alltmer avancerad teknologi, räcker inte ens ett bra polisarbete hela vägen.

Göndörs och Sandelins förklaringar är bra och viktiga för förståelsen av det som ska bekämpas. Men man bör minnas att civilisationskritiken och självkritiken är en del av vår civilisations styrka.

Det duger därför inte att som KD försöker, presentera kristendomen som alla framstegs moder och det rena ofördärvade alternativet till islam. Det är både ohistoriskt och osant, och inbjuder till en kulturkamp som riskerar att föda en annan fundamentalistisk fanatism.

Det är heller inte målrationellt. Jihadisterna får vad de vill ha: hallstämpeln som islams försvarare som lockar fler anhängare än de annars skulle få med sina extrema krav på underkastelse.

De kristna fundamentalisterna förlorar däremot stöd bland de måttfulla och insiktsfulla förespråkarna för universella opinionsfriheter och den tolerans som inte utnyttjas för att skada andra.

Lösningen måste i stället ligga i det goda exemplets makt. Vi måste visa att vår samhällsmodell är bättre på att skapa goda livsvillkor, att frihet från förtryck och godtycke skapar välstånd, trygghet och goda uppväxtvillkor för nästa generation.

För de flesta av oss är det, oberoende av politiska åsikter och religiös tro, gott nog att få leva i fred och frihet i ett samhälle som inte fostrar självmordsbombare och barnsoldater.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons