Annons

Genusblanketterna väcker lusten att svara fel överallt

”Är rollbesättningen analyserad ur ett genusperspektiv?” Det råder inget tvivel om att identitetspolitiken har sipprat ner till såväl bidragsgivningen som det praktiska arbetet på svenska kulturinstitutioner, skriver Stina Oscarson.

Under strecket
Publicerad

Stina Oscarson menar att offentlig finansiering av kultur som är avgörande för kvalitet och frihet. ”Att slicka makten för att nå fördelar kan man göra i såväl ett kommersiellt som i ett offentligt finansierat system”, skriver hon.

Foto: IBL, Pontus Lundahl/TTBild 1 av 2

Ska friheten för konsten ökas borde det satsas på billiga lokaler, skriver Stina Oscarson.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 2 av 2

Stina Oscarson menar att offentlig finansiering av kultur som är avgörande för kvalitet och frihet. ”Att slicka makten för att nå fördelar kan man göra i såväl ett kommersiellt som i ett offentligt finansierat system”, skriver hon.

Foto: IBL, Pontus Lundahl/TTBild 1 av 1
Stina Oscarson menar att offentlig finansiering av kultur som är avgörande för kvalitet och frihet. ”Att slicka makten för att nå fördelar kan man göra i såväl ett kommersiellt som i ett offentligt finansierat system”, skriver hon.
Stina Oscarson menar att offentlig finansiering av kultur som är avgörande för kvalitet och frihet. ”Att slicka makten för att nå fördelar kan man göra i såväl ett kommersiellt som i ett offentligt finansierat system”, skriver hon. Foto: IBL, Pontus Lundahl/TT

Vid kollationeringen för min senaste pjäs blir jag ombedd att avsätta en timme för att tillsammans med ensemblen gå igenom svensk scenkonsts och Teaterförbundets mångfalds- och jämställdhetscheck. Motvilligt accepterar jag, då detta tydligen är ett obligatoriskt moment i länsteaterns arbete.

Det handlar om två broschyrer med frågor som om jag uppfattar att jämställdhets- och genusfrågor är integrerade i teaterns verksamhet och hur man hanterar känsliga situationer som till exempel ombyten och klädprovningar. Men jag ska också med valen ja eller nej kryssa i om min rollbesättning är analyserad ur ett genusperspektiv och om jag är medveten om vilket perspektiv min pjäs har. Ett manligt eller kvinnligt – och vad det betyder för berättelsen.

Annons
Annons

Jag har oerhört svårt att förhålla mig till hela situationen och medan vi snitslar oss fram mellan kryssen pendlar jag mellan att brista ut i gapskratt och bli riktigt arg.

Jag får en barnslig lust att svara fel svar på varenda fråga och hädanefter enbart göra pjäser som reproducerar stereotyper.

”Vi har diskuterat huruvida uppsättningen bidrar till att konservera eller utmana rådande normer och föreställningar om människor, eller bara visa hur det är. Vi undviker därmed omedvetet att reproducera stereotyper.” Ja eller nej?

Jag får en barnslig lust att svara fel svar på varenda fråga och hädanefter enbart göra pjäser som reproducerar stereotyper. Säger kort till teaterchefen efteråt att jag förstår syftet, men jag tror att detta är fel väg att gå.

Det råder inget tvivel om att identitetspolitiken nu börjat sippra in i såväl bidragsgivning som det praktiska arbetet på våra institutioner. Denna icke-tillit till konsten, till oss som konstnärer, som professionella yrkesutövare, är dock inte kulturen ensam om att uppleva. Den är en del av en större samhällsutveckling som framför allt drabbat det civila samhället och offentlig sektor, där kapitalismens krav på mätbara resultat förenat sig med en politisk önskan om att kunna skapa ett jämlikt och hållbart samhälle utan att förändra något i grunden.

Jag ser med sorg på denna utveckling. Men är den ett hot mot konstens frihet?

Jag har arbetat professionellt med teater i över två decennier. På stora institutioner, i små fria grupper, inom public service och även inom den rent kommersiella upplevelseindustrin. Och jag skulle säga att det finns två stora feltänk när det gäller svensk kulturpolitik.

Annons
Annons

Ska friheten för konsten ökas borde det satsas på billiga lokaler, skriver Stina Oscarson.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 1

Att slicka makten för att nå fördelar kan man göra i såväl ett kommersiellt som i ett offentligt finansierat system.

Det första är tanken att en offentlig finansiering är avgörande för kvalitet och frihet. Ja, rent av för att konst och kultur alls ska skapas. Det skulle jag själv ha påstått om jag fått frågan för så där en tio år sedan. Men jag är glad att jag ännu är så pass fri i tanken att jag här kan erkänna att jag ändrat uppfattning.

Vad friheten beträffar skulle jag nu säga att den handlar ytterst lite om finansieringsform, utan främst om den enskilda konstnärens integritet. Att slicka makten för att nå fördelar kan man göra i såväl ett kommersiellt som i ett offentligt finansierat system, och priset man betalar för att inte gå någons ärenden, inte ens sitt eget varumärkes, är lika högt. Men den möjliga vinsten är också hög, både för konsten som sådan och i form av självrespekt.

(Och har man väl gjort valet att vara fri, kommer man troligtvis inte, till mångas förfäran, att låta det man gör påverkas nämnvärt av vare sig riktlinjer för bidrag eller krysscheckar om mångfald och jämställdhet.)

Ska friheten för konsten ökas borde det satsas på billiga lokaler, skriver Stina Oscarson.
Ska friheten för konsten ökas borde det satsas på billiga lokaler, skriver Stina Oscarson. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Jag tror att vi måste erkänna att konst och kultur kommer att skapas i alla tider under alla omständigheter. Det behöver man bara se sig om runt i världen för att förstå. Det är alltså inte därför vi har en kulturpolitik. Det valet handlar primärt om en idé om jämlikhet och rättvisa.

Annons
Annons

2018 är det valår i Sverige och kulturlivet mobiliserar för att göra kulturen till en valfråga.

Vi behöver åtminstone höja blicken från irriterade, men i längden troligtvis rätt ofarliga blanketter om mångfald och jämställdhet.

När jag frågar vad det betyder säger i princip alla att det handlar om att ”få upp kulturen på dagordningen”, vilket i sin tur betyder att man önskar mer pengar till kulturen. Och helst till den egna verksamheten.

Och här kommer vi till det andra stora feltänket: att den lilla del av politiken som vi i dag kallar kulturpolitik skulle vara den som mest påverkar förutsättningarna för konst, kultur och kulturskapare. Så är det sällan. Det är oftast förutsättningar och/eller reformer på helt andra politikområden. När jag nyligen frågade konstnären Makode Linde varför han valt att verka i Tyskland, sa han att friheten var så mycket större där. ”Hur då, rent konkret, menar du?” frågade jag. ”Du kan hitta en lokal”, sa han, ”du kan överleva på att jobba två dar i veckan. Sånt ger en massa människor chansen att pröva sina drömmar.”

Ska vi tala om en kulturpolitisk reform för att öka friheten för konsten ska vi kanske snarare tala om basinkomst, kortare arbetstid eller en massiv satsning på att få fram billiga lokaler, som i Neapel där borgmästaren gjort det lagligt att ockupera övergivna hus om man skapar en verksamhet som är öppen för alla. Och vill vi på allvar komma tillrätta med den ojämlika tillgången till eller representationen inom kultursektorn, som hela det identitetspolitiska projektet är ett uttryck för, vore det bättre att satsa på en jämlik skola, en ekonomisk politik som minskar klyftorna och en integrationspolitik med grund i de mänskliga rättigheterna. Vi behöver i alla fall höja blicken från irriterande, men troligtvis i längden rätt ofarliga, blanketter för mångfald och jämställdhet.

Stina Oscarson

Dramatiker, regissör och författare

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons