Annons

Får man säga att man inte älskar sina föräldrar?

Madeleine Gauffin Rahme, leg psykolog, leg psykoterapeut.
Madeleine Gauffin Rahme, leg psykolog, leg psykoterapeut. Foto: Gorm Kallestad/TT

En ständig känsla av att vara i vägen under uppväxten. Ett vuxenliv i kamp för att få till gemenskap. Nu ger hon upp: ”Får man säga och känna som jag? Att jag inte älskar vare sig föräldrar eller syskon.”

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

FRÅGA: Jag har helt nyligen kommit till insikt om att jag inte älskar varken mina föräldrar eller mina syskon. Jag har haft en uppväxt som varit komplicerad.

När jag berättade detta för en väninna tyckte hon att "så kan man väl inte känna och säga". Men för mig är det sant.

Jag är ett av fyra syskon. Näst yngst. Våra föräldrar var hippies och levde i en låtsasvärld med extremt mycket flummande kring det mesta. Inget var egentligen viktigt. De brydde sig aldrig på riktigt om oss. Hade en massa barnvakter jämt sedan vi var mycket små.

Jag hade alltid en känsla av att vara i vägen och till besvär med de helt normala behov barn har som att vilja bli nattad, omstoppad, att någon läser en saga, hjälper till med mellanmål och läxor. Ja, allt det där som vi märkte att andra barn fick. Vi fick klara oss alldeles för mycket själva.

Det uppstod inte heller någon verklig gemenskap mellan oss syskon. Vi var mer som ensamma små öar där var och en fick klara sig själv. Samtidigt krävde, de nästan outtalat, att vi skulle högprestera som de gjorde i sin värld. De var själva högpresterande och extremt framgångsrika inom sina yrken. Beundrade.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Jag tror inte att de skulle haft barn alls, men det var status i deras alternativa värld att ha många barn – även om man inte brydde sig om dem.

Jag har svårt med separationer, är rädd för att bli avvisad och utanför och oroar mig för att vara fel och för mycket. Min självkänsla är inget vidare för att uttrycka det hela milt. Mina syskon är likadana även om de försöker verka stöddiga och kaxiga.

Jag har länge försökt få till en bra kontakt med mina syskon och föräldrar men det har aldrig känts naturligt och jag har aldrig fått något tillbaka. Det är som att jag försökt få till en annan barndom än den jag faktiskt hade.

Jag känner vare sig värme eller kärlek för mina föräldrar och mina syskon.

Nu klarar jag äntligen av att se precis hur eländigt och ensamt det var och hur svårt det var för mig. Jag känner vare sig värme eller kärlek för mina föräldrar och mina syskon. Det kan jag känna för mina närmaste vänner och för mina barn.

Mina föräldrar är helt ointresserade av mina barn och önskar aldrig träffa dem, trots att vi bor i samma stad. De är alltid upptagna av att visa upp sig själva och få bekräftelse utifrån.

Jag har länge försökt få till bra jular, påskar och så vidare men det blir inte bra trots mina enorma ansträngningar. Kusinerna har det bra ihop men det stannar där. Jag har också alltid betraktats som den lite udda och annorlunda i familjen.

Får man säga och känna som jag? Att jag inte älskar vare sig föräldrar eller syskon. Jag skulle bli jätteglad om du ville svara.

Annons
Annons

SVAR: Visst får man både känna och säga som du. Är det inte ändå en befrielse att äntligen få erkänna hur du faktiskt känner inför din familj?

Du har nog i alla år försökt och försökt att få till den där familjen – drömfamiljen där du skulle fått dina behov tillgodosedda – men nu har du äntligen vågat känna efter vad som inom dig är sant.

De där familjesammankomsterna du ordnat men inte känt dig nöjd med... de var försök från din sida att få det du längtat efter sedan du var liten. Jag tror att du verkligen ansträngt dig och slagit knut på dig i dina försök att få det bra. Du har gjort allt du kunnat. Och ändå gick det inte att förändra de djupare förutsättningarna för hur ni i er familj är mot varandra. 

Det sätt du beskriver dina föräldrar på får mig att tänka på väldigt självupptagna personer som mest av allt är intresserade av det intryck de gör på andra och på att utveckla sig själva.

De låter inte som personer som haft så mycket tid och intresse över till fyra barn. Ni fick sköta er själva mycket, det fanns inget större intresse för att stötta eller bistå i allt det som barn behöver hjälp med och ni fick inte uppleva att det fanns villkorslös kärlek.

När barn blir så lämnade själva med behov som aldrig uppmärksammas och tillmötesgås, får de känslan av att de inte är viktiga. Barnen lär sig att vad de känner och behöver är av underordnad betydelse – och så lär sig barnen att inte heller själva ta sina behov på allvar och tillgodose dem.

Barnen lär sig att förhålla sig till sig själva som föräldrarna förhåller sig till dem. Barnen får svårt både att känna och ta sina behov på allvar.

Annons
Annons

Vi har alla grundläggande behov som sömn, vila, mat och trygghet som vi behöver se till. Kan vi inte det blir resultatet att vi lever på ett för oss själva dåligt vis. Känner man inte behovet av exempelvis sömn och mat får kroppen inte det den behöver.

Man kan också ha svårt att sätta gränser för hur andra får vara och bete sig mot en. Man kan ha svårt att hävda sig själv eftersom man har vuxit upp med känslan att ingen ändå bryr sig om en. Man kan ha svårt att säga vad man tycker och hur man vill ha det – här finns rädslan man hade som barn, att vara för mycket och till besvär.

Ni fick också lära er att man är värd något bara om man är högpresterande. Det bådar tungt för framtiden. Man blir både stressad och mycket trött av att ständigt försöka ligga på topp i allt man gör.

Så visst är det ok att känna att du inte älskar din familj. Det har varit för många svårigheter sedan du var liten och dina föräldrar har inte kunnat vara goda föräldrar för er. Dina syskon känner du inte heller kärlek till. Det är att acceptera även det. Du känner som du gör och det är svårt att ändra på det.

Så klandra dig inte för hur du känner utan förstå det lilla barnet i dig som hade det väldigt svårt och ensamt. Nu tar hon sig äntligen rätten att själv bestämma hur hon vill ha det. Du är inte längre beroende av vare sig föräldrar eller syskon utan en vuxen kvinna med egna barn.

Så stå stark och tydlig och gläds åt att du slutat göra dig illusioner.

Du har nära vänner och din egen lilla familj med två små barn. Dessa känner du kärlek, värme och närhet till. Njut av hur det är och hur härligt det känns att älska och vilja vara tillsammans. Du har hittat de människor som du vill ha i ditt liv.

Vilken lycka!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons