Annons
Recension

Alice i UnderlandetFärgstark Alice roar mer än oroar

Nadja Sellrup är underbar som blodtörstig Hjärter Dam i ”Alice i Underlandet”, skriver Gunilla Jensen.
Nadja Sellrup är underbar som blodtörstig Hjärter Dam i ”Alice i Underlandet”, skriver Gunilla Jensen. Foto: Carl Thorborg

Kungliga Baletten gör en slösande rik ”Alice i Underlandet”, som dock inte tar tillvara de mörka stråken i Carrolls saga. I princip är detta en familjebalett som roar mer än oroar, skriver Gunilla Jensen.

Under strecket
Publicerad

”Alice i Underlandet” med Preston McBain (Påskharen), Jens Rosén (Hasselmusen), Mayumi Yamaguchi (Alice) och Ross Martinson (Galne Hattmakaren).

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1

Alice i Underlandet

Genre
Dans
Medverkande
Mayumi Yamaguchi, Dawid Kupinski, Nadja Sellrup, Dmitry Zagrebin m fl. Kungliga Baletten, Hovkapellet
Var
Kungliga Operan
Koreografi
Christopher Wheeldon

Musik: Joby Talbot. Dirigent: David Briskin.Scenografi, kostym: Bob Crowley. Scenario: Nicholas Wright. Ljus: Natasha Katz

I Sverige råder supervår för Alice i Underlandet. Som bilderbok, revy och fantasy på flera teaterscener, och som mastodontuppsättning i brittisk tappning på Kungliga Operan. Slösande rik – en explosion i färger och former och en triumf för digitaltekniken som verktyg för en äventyrlig resa i tid och rum. Koreografen Christopher Wheeldon spelar med 1800-talsbalettens klassiska rörelser på ett både lekfullt och sofistikerat sätt. Urpremiär 2011, i samproduktion mellan England och Kanada. I Stockholm i samverkan med Den Kongelige Ballet i Köpenhamn. En ekonomisk lösning som gör det möjligt för operahusen att ta en gigantisk balettproduktion ombord.

Wheeldons treaktare börjar på 1860-talet i en borgerligt ombonad trädgård där berättaren Lewis Carroll ivrigt fotograferar den unga Alice och hennes systrar. Plötsligt förvandlas han till en vit kanin. Kameralådan blir kaninhålet och kameralinsen åskådarnas perspektiv när Alice dras ner i Underlandet. Kaninen blir Alices vägvisare in i en okänd värld. En snygg brygga mellan dikt och verklighet som dock inte tar tillvara de mörka stråken i Carrolls saga. I princip är detta en familjebalett som roar mer än oroar.

Annons
Annons

”Alice i Underlandet” med Preston McBain (Påskharen), Jens Rosén (Hasselmusen), Mayumi Yamaguchi (Alice) och Ross Martinson (Galne Hattmakaren).

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1

Färden går i rask tablåtakt. Scenariot är en snårig historia som inte alltid låter sig gestaltas i dans och man bör kunna sagan väl för att hänga med. Wheeldon skapar flera fina pas de deuxer mellan Mayumi Yamagushis linjesköna hjältinna Alice i ballerinadräkt och Dmitry Zagrebin i dubbelrollen som Jack/ Hjärter Knekt. Paret har en fräschör som når ut i hela salongen. Bäst fungerar koreografin i den koncentrerade andra akten, med allt från tåspets till steppdans. Däremellan uppstår flera longörer med koreografin upprepningar.

”Alice i Underlandet” med Preston McBain (Påskharen), Jens Rosén (Hasselmusen), Mayumi Yamaguchi (Alice) och Ross Martinson (Galne Hattmakaren).
”Alice i Underlandet” med Preston McBain (Påskharen), Jens Rosén (Hasselmusen), Mayumi Yamaguchi (Alice) och Ross Martinson (Galne Hattmakaren). Foto: Carl Thorborg

I den slösande rika uppsättningen är scenografen Bob Crowley en nyckelspelare liksom Natasha Katz för ljuset och ansvariga för projektioner, dockor och illusioner. Den megastora ensemblen är samstämd och får verkligen ligga i. Wheeldon blinkar åt kollegan Frederick Ashton, åt ”Svansjön” och ”Nötknäpparen”; även Alice är bitvis ett drömspel. Helt oemotståndlig är Nadja Sellrups blodtörstiga Hjärter Dam när hon dansar loss, befriad från sin enorma pansardress. Suverän i parodi på Ros-adagiot i ”Törnrosa” och i konsten att resa sig från spagatläge. Dawid Kupinski roar och griper i dubbelrollen som Carroll/Kaninen. Pascal Jansson frodiga grevinna är på rymmen från ”La fille mal gardée” och Joakim Stephensons spattige kung matchar sin argsinta gemål perfekt.

Men det är Joby Talbots specialkomponerade musik som är den allra största behållningen. Den svävar obesvärat mellan skräckfilm, romantisk vals och disharmoniska tongångar. Den förmedlar också lite av den svärta som annars saknas. Kanadensiske dirigenten David Briskin och Hovkapellet uträttar storverk i orkesterdiket.

Till slut landar vi åter i den trygga trädgården, men nu i nutid. Carroll tar ett foto med mobilen….

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons