Annons

DödstvätterskanFarlig premiss att Koranen gör män till vilddjur

Sara Omar.
Sara Omar. Foto: Jerker Ivarsson

Sara Omars mycket omdebatterade ”Dödstvätterskan”, en roman om kvinnoförtryck under islam, har kommit i svensk översättning. Men trots uppenbara kvaliteter tyngs romanen av att den omedvetet köper fundamentalistens bokstavliga tolkning: att det som står står.

Under strecket
Publicerad

”Dödstvätterskan” är ett tacksamt byte för den som är på jakt efter nidbilder.

Foto: Polaris FörlagBild 1 av 1

Dödstvätterskan

Författare
Sara Omar
Genre
Prosa
Förlag
Förlaget Polaris

Översättning Leo Gefvert 295 s.

I samband med utgivningen av ”Dödstvätterskan” i Danmark i fjol var den dansk-kurdiska Sara Omar rätt tydlig med vad hon ville med sin bok. Den skulle exponera det massiva förtryck som kvinnor lider under inom islam, härunder social kontroll, hedersvåld, våldtäkt och könsstympning. Den skulle dessutom gärna bidra till reformationen av islam. Omar erbjöd en problematiskt entydig förbindelse mellan islam och misogyni, en förbindelse som om möjligt är ännu klarare i romanen, där Koranen beskrivs som en källa som männen kan ösa ur för att motivera sitt kvinnohat.

Merparten av romanen utspelar sig i staden Zamwa i Kurdistan på 80-talet och börjar på allvar med en gripande födelsescen. En liten flicka med en fullständigt vit hårlock kommer till världen. Hon får namnet Frmesk (som betyder ”tår”) och hon blir snabbt föremål för faderns förakt. Han hade önskat sig en pojke, och en dotter uppfattar han snarast som en förbannelse. Det vita håret kan ju dessutom vara satans verk. Frmesk blir emellertid den lilla juvel som modern, men framför allt mormodern, försöker skydda från en omgivning där hotet om manligt våld är ständigt närvarande.

Annons
Annons

”Dödstvätterskan” är ett tacksamt byte för den som är på jakt efter nidbilder.

Foto: Polaris FörlagBild 1 av 1
”Dödstvätterskan” är ett tacksamt byte för den som är på jakt efter nidbilder.
”Dödstvätterskan” är ett tacksamt byte för den som är på jakt efter nidbilder. Foto: Polaris Förlag

Mormodern, bokens centralgestalt, är ”dödstvätterska”, en som tvättar döda kvinnors kroppar efter att de straffats för en hedersrelaterad förbrytelse (eller blott en lös anklagelse). Det är genom henne vi får starka, chockerande skildringar av våldtäkter och mord, beskrivningar som inte väjer ens för de grymmaste detaljerna. Hon känner till alla hemligheter i det slutna tabusamhället och fungerar som en samlingspunkt för den muslimska kvinnans totala lidande.

Romanen är ett slags koncentrat av erfarenheter och därför högintensiv. Här finns ingen plats för pauser och läsningen hade nog varit alltför tuff om det inte hade varit för Omars intagande stil, som byggs upp av vassa dialoger och ett djärvt bildspråk som annars saknas i skandinavisk litteratur.

Det var inte svårt att förutse vad som skulle hända med Omars kritiska roman i en dansk offentlighet, vars ömmaste punkt är muslimerna. Samtidigt som muslimska fundamentalister blev rasande och tvingade fram ett polisskydd för Omar fröjdades de främlingsfientliga krafterna över att ha fått ett så entydigt bevis på islams ondska.

Precis samma sak hade skett för Yahya Hassan några år tidigare när han kom ut med en diktsamling som spydde galla över ett invandrarghetto i Århus där han vuxit upp. I ett Facebook-inlägg tidigare i år beklagade Omar att hennes skildring blivit del av en främlingsfientlig diskurs och gjorde det samtidigt tydligt att hon inte tänkte sig bli ”manipulerad in i den rasistiska kampen mot den muslimska minoriteten”.

Annons
Annons

Ändå slår det mig flera gånger under läsningen att romanen är ett tacksamt byte för den som är på jakt efter nidbilder. ”Dödstvätterskan” fick överlag riktigt fina recensioner i Danmark, både för sitt språk och sin funktion som tystade kvinnors vittnesbörd. Men trots de uppenbara kvaliteterna tyngs romanen ned av sina entydiga och många gånger förenklade beskrivningar. Den underliggande premissen om att det är Koranen som gör något med mannen och inte tvärtom är rentav farlig, eftersom den omedvetet köper fundamentalistens bokstavliga tolkning: att det som står står.

Bilden av alla muslimska män i boken som vilddjur, vars våld och övergrepp inte känner några gränser, är dessutom unket deterministisk. Den enda mannen som framstår positivt är dödstvätterskans man, som emellertid är högst idealiserad, en fläckfri representant för den goda maken och det kritiska tänkandet. Men han är inte muslim utan zoroastrier.

Det är också lätt att förutsäga att dödstvätterskan, som annars har en stark tilltro till Gud, efterhand kommer att börja tvivla. Det ligger nämligen implicit i boken att islam och en rättrådig människa är en omöjlig ekvation.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons