Annons

”Färre flyktingar räcker inte som ny S-politik”

Finansminister Magdalena Andersson och statsminister Stefan Löfven.
Finansminister Magdalena Andersson och statsminister Stefan Löfven. Foto: Thomas Johansson/TT

Socialdemokratin måste formulera en ny ekonomisk välfärdspolitik. En hårdare linje i migrationspolitiken kommer inte att fungera som lösning för en allvarligt underfinansierad välfärd. Det skriver Kalle Sundin, utredare vid tankesmedjan Katalys.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

DEBATT | SOCIALDEMOKRATERNAS FRAMTID

Det finns ett önsketänkande i vissa socialdemokratiska led om att en hård migrationspolitik ska leda tillbaka gamla kärnväljare som flytt till Sverigedemokraterna. Därför höjs nu röster om att partiet måste strama åt ytterligare ”i löntagarnas intressen”. Vare sig det är syftet eller inte så bygger det upp en ohållbar förväntan om att migrationsfrågan ska fungera som lösning för en allvarligt underfinansierad svensk välfärd.

Vi är på väg in i 2020 – inte 2015. Höstbudgeten visar att kostnaderna för migration och integration har halverats sedan 2017 och kommer fortsätta sjunka de kommande åren. Det finns redan en stor acceptans inom partiet och ute i kommunerna för att vidhålla lägre mottagandenivåer i väntan på att EU:s process för ett gemensamt system ska ge resultat. Samtidigt levererar socialdemokratin en av de mest högervridna budgetar man kan tänka sig som kommer att öka klyftorna ytterligare och lämna stora hål i välfärden. Den som vill försvara ”löntagarnas intressen” kan inte rycka på axlarna åt det för att sedan kasta sig huvudstupa fram i migrationspolitiken.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

I fem års tid har vi nu bevittnat en fumlig jakt på den ”hårda” socialdemokrati som ska stoppa väljarflykten från arbetarklass och landsbygd. Den tanken ska i sig inte underkännas – det är många som med rätta är besvikna över dagens ojämlika samhällsutveckling. Att inte möta dem där de står är ett misstag, högerpopulisterna kan inte få ensamrätt att mobilisera de arga. Men det som hela tiden har saknats är den materiella rehabiliteringen – det vill säga en ny ekonomisk välfärdspolitik.

Så här hade också en hård socialdemokrati kunnat låta i frågor som just nu ser ut att bli definierande för den här mandatperioden:

  • Välfärden.
    Vi är på väg in i en lågkonjunktur samtidigt som vi befinner oss i en allvarlig kris när det kommer till välfärdens finansiering. Dagens rubriker berättar om äldreboenden som sänker värmen i de gamlas rum för att spara pengar. Om lärare på mindre orter som gråter när kollegorna försvinner. Sverige förtjänar en fungerande välfärd – att frigöra miljarder till det är en helt avgörande politisk uppgift de kommande åren.
    Men Magdalena Andersson signalerar nu att regeringen tänker spara sig in i krisen och pressa ner statsskulden under skuldankaret. Samtidigt undanhåller skattesmitare staten större summor än vad migrationen kostar, det kan såklart inte ett arbetarparti acceptera. Välfärdsbolagen ska veta att socialdemokratin inte ger upp innan vinstjakten på våra gemensamma skattemedel tar stopp. Vid varje utdelningstillfälle borde koncernerna få höra från S-företrädare, såväl nationellt som lokalt, vad förlusten av de pengarna innebär i praktiken. Det var länge sedan en så tydlig konflikt mellan en välfärdssatsande vänstersida och en skattesänkande höger tornade upp sig, det är den som partiets politikutvecklare måste mobilisera inför nu.
  • Segregationen.
    Inget parti har bättre förutsättningar att driva den nödvändiga kombo av hårda straff för gängkriminella och stora anti-segregationsprogram som Socialdemokraterna. Skärpta straff är ett måste – när gängens övre skikt sitter inne finns det möjlighet för samhället att nå ut till de barn som befinner sig i riskzonen att rekryteras. Den som går tungt beväpnad har såklart ingenting på gatorna att göra. Samtidigt måste det göras årliga sociala miljardsatsningar för att rusta skolor, polis, socialtjänst och bostäder i utsatta stadsdelar. Personalstyrkan på skolorna och i socialtjänsten måste öka. Lönerna i områdena bör höjas för att locka de bästa lärarna, socialsekreterarna och poliserna. Bygg ut avhopparverksamheten. Rusta bostadsområden, sätt upp fler kameror och utöka belysningen i otrygga miljöer.
    S måste bevisa att partiet är redo att leverera det helhetsgreppande trygghetsprogram som krävs. Om det i slutändan är den parlamentariska situationen som sätter stopp bör det göras tydligt att det var andra partier som inte var beredda att lägga de nödvändiga resurserna.
  • Klimatet.
    Inom det socialkonservativa blocket av svensk politik – M, KD och SD – finns krafter som förnekar klimatförändringarna och det finns en generell motvilja till att göra gröna politiska förändringar. För offensiva hårda socialdemokratiska klimatpolitiker bör de vara en uppenbar motpol. I de liberala leden, och till viss del i de miljöpartistiska, förminskas ofta den klimatpolitiska motorn till individers konsumtionsval och höjda avgifter för att styra dessa. Det håller inte för ett arbetarparti. Om klimatfrågan förminskas till plånboksfrågor blir den gröna rörelsen ett storstadsfenomen enbart för medelklassen.
    Socialdemokratin måste matcha miljöskatter med gröna investeringar som också gör det möjligt för alla – oavsett bostadsort eller klassbakgrund – att ställa om. Finanspolitiken måste nyttjas expansivt för att göra klimatomställningen till något vi investerar i gemensamt, inte var för sig.

Det är genom att forma den här mandatperiodens strider som partiet kan skapa framåtrörelse, inte genom att valsa efter gårdagens debatt. En socialdemokrati som agerar med en ”hårdhet” som också är finansierad – det vill säga med en konkret materiell politik att luta sig mot – kan nog många ställa sig bakom.

Kalle Sundin
utredare vid tankesmedjan Katalys

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons