Annons

Sanna Rayman:Färre halleluja-politiker, tack!

Annie Lööf (C) under sitt jultal på måndagen.
Annie Lööf (C) under sitt jultal på måndagen. Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Det finns en betydande klyfta inom den svenska borgerligheten, skriver ledarsidans gästbloggare Janerik Larsson på SvD.se (27/4). Som exempel på klyftans art anges Annie Lööfs debattartikel i Expressen nyligen, där hon sätter ner foten mot röster som vill stänga gränserna under rubriken ”Det räcker nu” (26/4) samt, i andra ringhörnan, Expressens Anna Dahlberg, som nyligen skrev under rubriken ”Asylvisum är en dröm utan verklighetsförankring” (25/4).

Klyftan, så som Larsson beskriver den, är det alltför tomma utrymmet mellan Annie Lööfs känslor och Anna Dahlbergs krav på realism. Larsson tror att den kan överbryggas, och visst, det tror jag med. Men det kräver att känslorna inte ständigt utnämns till huvudrollsinnehavare.

**Så länge känslorna **får titelrollerna kommer vi inte att få annat än debattartiklar där politiker som till exempel Annie Lööf läxar upp samtiden i största allmänhet, förklarar för den att det räcker, att hon ner foten, sätter stopp för, står upp för, sätter en gräns för och så vidare. Debattartikeln i sig är politiskt sett oklar. Vi rör oss från båtar på Medelhavet till näthatade barn, tiggare och skottdramer i Göteborg. Allt detta ”räcker nu”, menar Lööf. Allt detta har passerat Annie Lööfs gräns. Javisst. Det är lätt att hålla med, som så ofta när man gör det lätt för sig.

Annons
Annons

Men Annie Lööf är ju politiker och folkvald och ska inte göra det så här lätt för sig. Vi har inte valt in henne i en församling tänkt att vara ett moraliskt prästerskap utan i ett parlament med syfte att styra landet. Eller, med Anna Dahlbergs ord:

”Jag tror att medborgarna vill ha ett seriöst samtal kring detta akuta moraliska dilemma i stället för dagens nonsenssvar från politiskt håll. Jag tror också att de efterlyser ett ledarskap.”

**Exakt. Medan många väljare **efterfrågar ledarskap och seriösa samtal så tror sig politikerna hela tiden höra att väljarna önskar sig predikningar. Rent komiskt blir det när Muf:s Rasmus Törnblom går ut och kritiserar partiledaren Anna Kinberg Batra för att inte ha varit tillräckligt känslosam i en intervju i SVT. Det största problemet i intervjun där Kinberg Batra får frågor om migrationsutmaningarna och sin syn på Fredrik Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal är enligt Törnblom inte att hon är för svag rent sakpolitiskt (retirerar till det gamla vanliga fler länder borde…), utan att hon inte tar chansen att ”skapa ett eget halleluja-moment”.

Denna klyfta existerar inte bara inom borgerligheten. Den syns inte lika tydligt inom vänstern, där är man fortfarande glad över maktövertagandet. Men samma önskemål om sakpolitik i stället för känslor finns även på denna flank, var så säkra. Och de kommer att synas och höras allt mer ju längre in i mandatperioden vi kommer.

**En annan märklighet **värd att notera i sammanhanget är hur politiken i allt större utsträckning har givit sig själva det uppdrag som journalisterna och kommentatorerna brukade ha. Ett mer normalt upplägg vore att politiker värnade systemens hållbarhet, höll i plånboken och tålmodigt förklarade att allt åt alla inte är en möjlig väg, medan skribenter vädjade om avsteg från fyrkantiga regler i människovärdets namn och skällde politiker för att vara empatilösa byråkrater.

Så ser det inte ut i svensk politisk debatt. Här ser vi allt fler kommentatorer och skribenter lyfta konkreta frågor, kräva sakliga svar eller rentav vädja om måttfullhet och eftertanke från politikerna – varpå de senare läxar upp sina kritiker för bristande empati eller otillräcklig ideologisk hängivenhet.

Med politiker som vill skapa halleluja-ögonblick är det kanske inte så konstigt att vi opinionsbildare ger upp all tävlan i den idealistiska grenen. Det går liksom inte att överträffa politikerna på området.

Med denna ledare sätter Sanna Rayman punkt som medarbetare på ledarredaktionen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons