Annons

FörlovningenFars på Dramaten – en söt men ofarlig karamell

Tova Magnusson, Rasmus Luthander och Electra Hallman i ”Förlovningen” på Dramaten.
Tova Magnusson, Rasmus Luthander och Electra Hallman i ”Förlovningen” på Dramaten. Foto: Sören Vilks

Feydeau på Dramaten. En sällsynthet nuförtiden – men farsen som teatersort har mycket att bjuda på. ”Förlovningen” är stilkomedi på hög nivå men riktigt fram till den absoluta svindeln hittar ensemblen inte trots ett ofta skickligt spel och bra rollbesättning.

Under strecket
Publicerad

Maia Hansson Bergqvist och Danilo Bejarano.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1

Förlovningen

Genre
Teater
Regi
Ellen Lamm
Medverkande
Rasmus Luthander, Maia Hansson Bergqvist, Janna Granström, Ohmid Khansari, Tova Magnusson, Electra Hallman, Gunnel Fred, Magnus Erner, Danilo Bejarano, Eric Stern
Var
Dramaten, Lilla scenen
Text
Georges Feydeau

Övers: Katrin Ahlgren Scenografi: Rikke Juellund Ljus: Torben Lendorph Musik: Matti Bye

Paris, sent 1800-tal. En ung man ska förlova sig. Han har ett flott namn men inga pengar, nu ska han gifta sig rikt. Kvällen före den stora eklateringen vill han dock säga adjö till älskarinnan, kabarésångerskan. Svag som han är stannar han över natten, och får aldrig ur sig det han kom för att säga. Så börjar en karusell av obehagliga möten, lögner och förväxlingar snurra. Ett kaos uppstår, nattliga identiteter och sexualitet får konsekvenser under dagtid. En tillvaro av mödosamt uppbyggda fasader rämnar.

Kort sagt: farsen försöker skildra den punkt där vi förtvivlat undrar om det är vi själva eller världen som är galen.

Fars är en teatersort som verkar på minst två plan. Den skildrar rädslan för den stora skandalen, den som kommer att förstöra alla positioner och alla karriärmöjligheter. Farsen handlar gärna om människor som flyttar mellan klasser eller hierarkier. Den stora poängen med genren är dock att den kan fånga känslan av svindel. En person är plötslig fångad av en struktur, ett maskineri som tvingar rollen att ljuga, byta hattar och åsikter eller springa mellan olika garderober. Kort sagt: farsen försöker skildra den punkt där vi förtvivlat undrar om det är vi själva eller världen som är galen. Fars är som bäst ett terapeutiskt bad för högt spända nerver.

Annons
Annons

Maia Hansson Bergqvist och Danilo Bejarano.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1

Dramaten håller en liten teaterhistorisk lektion genom att spela en tämligen okänd pjäs av farsmästaren Georges Feydeau: ”Förlovningen”. Han fungerar som länk mellan Molières komedier och pjäser av, säg, Alan Ayckbourn. Under sent 1980-tal spelades Feydeau som dussinvara på svenska privatteatrar, med en buskisartad spelstil och stora gester inför en skrattlysten publik.

Maia Hansson Bergqvist och Danilo Bejarano.
Maia Hansson Bergqvist och Danilo Bejarano. Foto: Sören Vilks

Nu är det 2019. Regissören Ellen Lamm låter ensemblen spela direkt mot publiken, med distansering utan psykologisk realism. Rikke Juellund har skapat en lösgodis-yster scenografi med utsökta kostymer och förvandlar pjäsen till renodlad stilkomedi. Först efter paus bjuder man in kaos, med hjälp av en garderob och en mängd nödlögner. Då lyfter spelet och stycket fyller sin funktion som säkerhetsventil för alla med för högt ställda mål och som skildring av kollisionen mellan drift och yta.

Här kan man hitta många finurliga detaljer och krumbukter. Gunnel Fred som betjänt, en smart dragking. Tova Magnusson hittar exakt rätt ton och hållning för sin grevinna. Maia Hansson Bergqvist låter inte kabarésångerskan, älskarinnan, lida särskilt mycket av att fungera som vara och kokott. Här tar kvinnorna för sig sexuellt – också fästmön, spelad av Electra Hallman.

”Förlovningen” är ändå inte någon självklart lyckad tolkning. Pjäsen är inte någon av Feydeaus bästa. Skådespelarinsatserna är förstås bra, Rasmus Luthander fungerar alldeles perfekt som vårt alter ego på scenen. Kvinnorollerna är ändå väl våpiga, och Danilo Bejarano, med sitt delvis latinska ursprung, imiterar naturligtvis den spanska brytningen hos en Castrolik general med storstilad energi – men farlig blir han aldrig.

Här blir det immanenta våldet som kaoset innebär aldrig gestaltat på allvar. Iscensättningen är en kasperteater av stereotyper. Rolig – ofta. Välspelat – ja. En liten teaterhistorisk karamell – visst. Absolut meningsfullt – njä.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons