Sara Danius slutade som ständig sekreterare 2018. Här åtföljd av Sara Stridsberg.
Sara Danius slutade som ständig sekreterare 2018. Här åtföljd av Sara Stridsberg. Foto: Tomas Oneborg

Farväl till en kvinna som ägde snille – och smak

Hon var en bildad människa, i ordets verkliga bemärkelse – en person som ägde snille, men också smak. Författaren Tove Folkesson tar farväl av Sara Danius, som under fredagen begravs i Storkyrkan i Stockholm.

Publicerad

Ett brev med guldkant, ja på riktigt. Det damp ned i brevlådan och var undertecknat av en kvinna, hon hette Sara och skulle ge mig pengar, jättemycket pengar. Så mycket att jag fick mod att ge mig ut på den tunna isen att skriva romaner, på heltid. Ge mig fan på att den tredje boken skulle bli så bra den bara kunde.

Jag hade sett Sara Danius en gång, vid ett seminarium där Jesper Svenbro presenterade ett nytt fragment av Sapfo. Det visade att kvinnor i antikens Grekland haft en mycket mer betydande roll än man dittills trott. Danius satt med en färgglad sidensjal knuten om huvudet, först senare förstod jag vem hon var.

Ett par år senare skulle hon få tiotusentals av oss att knyta sidenblusar i halsen.

Förlusten av henne ekar genom Kultursverige.

Debatten om Svenska Akademiens kris har handlat om Nobelpriset och institutionens anseende, analyserna har präglats av medelklassens tro på rättvisa, moral. Men Svenska Akademien är en institution från 1700-talet och då fanns inte medelklassen. Akademiens makt är inte byggd på något så flyktigt som folks förtroende. Den är byggd på samma vis som kapitalismens okuvliga makt i världen: reda pengar. Den femsiffriga slant jag fick var en droppe i ett regn; miljoner delas ut till landets författare, kritiker, översättare och forskare årligen. På så vis är de arton ledamöternas makt över kulturlivet långt mer reell än den symboliska makt som kultursidorna debatterat.

De bestämmer vem som har råd att ta en inspirationsresa till Lesbos, vem som har, med Virginia Woolfs ord ur ”Ett eget rum”, möjlighet att ”drömma över böcker och stå och hänga i gathörnen och låta tankens metrev sjunka djupt ner i strömmen”. Jag säger inte att det nödvändigtvis blir bättre litteratur av att författaren säger upp sig från sitt dagjobb, men Virginia Woolf säger det. Och det spelar roll vem som har råd att drömma. Akademien är en av de institutioner som vi som skriver obetydligt säljande litterära böcker är beroende av.

Annons
Sara Danius, fotograferad den 1 december 2017, fem månader innan hon avgick som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hon gick bort den 12 oktober 2019, 57 år gammal. Under fredagen begravs hon i Storkyrkan i Stockholm.
Sara Danius, fotograferad den 1 december 2017, fem månader innan hon avgick som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hon gick bort den 12 oktober 2019, 57 år gammal. Under fredagen begravs hon i Storkyrkan i Stockholm. Foto: Lars Pehrson

Andra gången jag såg Sara Danius var på en teater där jag skulle motta en fint pris för den där tredje boken, som jag gett mig fan på. Efter åtta års skrivande, fyrtiotalet versioner och ett vansinnigt petigt slutredigeringsarbete hade den blivit så pass bra att den skulle få den här tidningens litteraturpris. På scenen spatserade Sara Danius med dröjande steg, fram och åter över scenen. Höll ett på tok för långt tal till ett par grundskoletjejer som vunnit en novelltävling. Med den där säregna minen, nästan som i en karikatyr av en överklasskvinna och samtidigt så otroligt sympatisk och rolig att hela salongen skrattade så fort hon drog på munnen. En bildad människa, i ordets verkliga bemärkelse, med den verkligt bildade människans förmåga att röra sig i tankens alla skikt utan att förlora sin hållning och integritet. Snille, och smak.

Annons

Jag är så glad att jag var på Stortorget den där eftermiddagen, bland hundratals kvinnor, en ansenlig mängd män och även ett par hundar som samlats med knytblusar, eller nåja, för vissa av oss symboliskt knutna sjalar om halsen. Vi var medelklassen som vädjade till moralen, rättvisan. Men Akademien gör som den vill.

Den dagen Sara Danius lämnade sin stol lade författaren Maria Küchen ut en fråga på sociala medier, ifall någon ville vara med och skramla till en blombukett. Inlägget spred sig och jag vet inte hur mycket rosor och chokladkartonger som fyllde upp Sara Danius våning ett par timmar senare. En högt uppsatt akademikerkvinna som nästan kramas ihjäl av folket, har det någonsin hänt förut?

När jag växte upp på 90-talet fanns inga kvinnliga ikoner, vill jag påstå.

När jag växte upp på 90-talet fanns inga kvinnliga ikoner, vill jag påstå.

Spice Girls hade visserligen introducerat girl power, men jag såg dem mest som ett sätt att vara lättklädd i olika stilar, sportigt lättklädd, rödhårig och lättklädd. (Jag tillhör den generation feminister som fick syn på ”Fittstim” i en hylla på skolbiblioteket och storögt smusslade ned den i väskan, framsidan visade en vanlig tjej i trosor. Äckligt. På den tiden.) Men kvinnor har sedan långliga tider utbildats i konsten att beundra, ingen har exempelvis sett Beatles gestaltas utan att horden av gråtande och skrikande flickor ingår. Men under 10-talet har flickflocken börjat vända sig mot en ny sorts idoler.

Annons

Den så kallade Feministiska våren 2014 kännetecknades av att Gudrun Schyman drog land och rike runt för att möta applåderande, unga kvinnor som klädde sig i cerise, köade i timmar för att få lyssna, och kalla den före detta tanten för drottning. Sedan dess har ikonerna avlöst varandra, kvinnliga fixstjärnor som drar skaror av hängivna kvinnor. Bland andra Schyman, Patti Smith, Beyoncé, Mia Skäringer — och Sara Danius — har det gemensamt att de länge verkat inom sina respektive fält men de senaste åren upphöjts till gudinnor och drottningar — av kvinnor, beundrande kvinnor.

”Den bild där Sara Danius sitter som en stolt rosa explosion bland tillknäppta frackar kommer att gå till historien”, skriver Tove Folkesson om detta foto från förra årets Nobelprisutdelning.
”Den bild där Sara Danius sitter som en stolt rosa explosion bland tillknäppta frackar kommer att gå till historien”, skriver Tove Folkesson om detta foto från förra årets Nobelprisutdelning. Foto: Pontus Lundahl/TT

När jag fick den där guldkantade bekräftelsen hade det betydelse att den var undertecknad med namnet Sara. Och när Sara Stridsberg sedan tog plats i Börshuset kändes det nästan som att Svenska Akademien en dag skulle kunna bli ett vi, vår akademi. Att de guldkantade brevpappren, kvällarna på Freden och tärningarna som kastas åter igen skulle kunna stå för upplysningens frihetliga, progressiva ideal. Kanske var Sarorna själva anledningen till att jag vågade söka det där stipendiet med den mycket pretentiösa ambitionen att skriva ”nio VÄRK i en voluminös symfoni över det tysta arbete mödrar i sina hjärtan, sin själ, fört genom sviterna av det fruktansvärda och förunderliga arbetet att bära fram barn.” Så uttryckte jag mig i alla fall, och någon månad senare fick jag ett annat av Akademiens otaliga priser, mitt under brinnande kris. Beslutet måste ha tagits samtidigt som jag stod på Stortorget i knytblus.

Annons

Medan kvinnorna och de till synes progressiva ledamöterna lämnade sina stolar en efter en. Bilden av Östergren som släntrar ned för gränden i motljus fick symbolisera hjälten, med medelklassens logik. Ur ett annat, hårdare ljus, skulle den kunna vara bilden av en svikare. Som sagt, pengarna har inte flyttat på sig.

Fast tiderna är nya nu.

En tant har slutligen blivit en drottning!

Jag vet inte om det är reellt, eller symboliskt. Under årets bokmässa deltar jag i ”The Historical Dinner Party”. De största internationella namnen, som Kincaid, Han Kang och Hustvedt, samt kvinnliga författare från Sverige är inbjudna att enligt Judy Chicagos konstverk sitta till bords i en triangel och äta middag. Var och en av oss, vi är 39 stycken, ska berätta om en kvinna ur historien som vi vill att de andra ska känna till. Jag inleder mina ord om Moa Martinson, med att ursäkta mig: Jag har en bebis på hotellet och måste kanske gå tidigt, för att amma. Och inser att i en grupp med både män och kvinnor hade detta fått mig att känna mig svag, men här får det mig att känna mig stark. Det fälls många tårar den kvällen, flera mor- och farmödrar kommer på tal, bland annat Alexandra Pascalidous, Helen Pankhursts och Saga Beckers. Mot slutet av kvällen utbrister Auður Ava Ólafsdóttir att hon ser fram emot att bli en mormor och alla skrattar.

Annons

Som att glastaket äntligen är sprängt.

En tant har slutligen blivit en drottning!

I taxin hem känner jag mig upprymd över att jag lever i en tid där kvinnor beundrar kvinnor, lyssnar på kvinnor, skrattar åt kvinnor, jublar och gråter för kvinnor. Det händer någonting när man berättar, och någon lyssnar. Jag har sagt om Moa Martinson att hon visar i sina böcker att motståndet mot patriarkalt förtryck är solidariteten mellan kvinnor. Att ställa sig bakom, inte misstänkliggöra. Det är metoo, det är knytblusmanifestationen, det är backazara, backanilla, och alla andra vrål.

Den bild där Sara Danius sitter som en stolt rosa explosion bland tillknäppta frackar kommer att gå till historien. Jag vet inte om det finns något sådant som mod, jag brukar tänka att det alltid handlar om resurser. Vad man har för känsla av stöd. Om allt nu går åt helvete så har vi åtminstone lärt oss att backa varandra. Äta middag i en triangel, skriva om historien. Vrida sanningen rätt.

Jag vet bara att kultur kräver bildning (och vice versa!), verklig bildning.

Annons

Varför är kulturen så vänstervriden? var det någon manlig debattör som frågade för ett antal år sedan. Athena Farrokhzad svarade med att retoriskt undra hur det kan vara så sällsynt med nynazistisk nycirkus? Och jag vet inte om kultur måste vara politisk, jag vet bara att kultur kräver bildning (och vice versa!), verklig bildning, och den verkligt bildade människans förmåga att resa mellan högt och lågt gör att hon inte kan undgå att se de brott, mot kvinnor, fattiga, minoriteter, som ett ojämlikt samhälle tillåter.

I efterordet till samlingen ”Husmoderns död och andra texter” tackar Sara Danius ”sist men inte minst:” Jean-Claude Arnault. Det komplicerar bilden på ett sätt som vår samtid inte riktigt orkar med, men visar också att hon var beredd att riva upp föreställningar, gå bortom personliga hänsyn i sitt försök att göra upp med uråldriga strukturer.

I förordet till samma bok avslöjar Sara Danius vad som varit den röda tråden genom hennes många essäer och artiklar: historisk förändring.

Tove Folkesson

Tove Folkesson är författare och har skrivit trilogin om ”Kalmars jägarinnor”. Denna höst är hon aktuell med romanen ”Hennes ord”. 2017 belönades hon med SvD:s litteraturpris.

Sara Danius, fotograferad den 1 december 2017, fem månader innan hon avgick som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hon gick bort den 12 oktober 2019, 57 år gammal. Under fredagen begravs hon i Storkyrkan i Stockholm.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 3

”Den bild där Sara Danius sitter som en stolt rosa explosion bland tillknäppta frackar kommer att gå till historien”, skriver Tove Folkesson om detta foto från förra årets Nobelprisutdelning.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 2 av 3
Bild 3 av 3