Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Fascinationen för fångburar gör mig lätt illamående

Åklagare Peter Classon möter pressen vid rättens syn på den dömda läkarens gård.
Åklagare Peter Classon möter pressen vid rättens syn på den dömda läkarens gård. Foto: Emil Langvad/TT
Under strecket
Publicerad

Minns ni Personliga Persson? Han vid frukostbordet med morgonbladet, i en sång av Cornelis Vreeswijk. I texten läser Persson om det senaste lustmordet, där mördaren hade använts vissa attiraljer. Och till Personliga Perssons stora glädje nämndes alla pikanta detaljer i tidningen.

Den här sången börjar spela i mitt huvud när jag följer bevakningen av rättegången mot den läkare som byggde sig en bunker på lantstället. Ett totalt ljudisolerat skyddsrum dit han transporterade en ung kvinna som han hade drogat och misstänks ha våldtagit. Han lär ha längtat efter en flickvän och då ingen kvinna verkade vilja bli hans frivilligt tog han saken i egna händer och trodde sig kunna tvinga fram en livspartner ur en bortrövad, skräckslagen kvinna.

Och ja, det är en häpnadsväckande historia. Det är mycket som förvånar och förskräcker med fallet. Det är gummimasker, det är sömnmedel injicerat i chokladdoppade jordgubbar och det är en mans fantasier om hur man kan skaffa sig tillgång till en kvinnas hjärta eller kanske snarare kropp. Det finns gott om pikanta detaljer, som säkert skulle ha gjort suputen och kvinnoplågaren Personliga Persson mycket nöjd att få läsa om i tidningen.

Annons
Annons

Inspirationen verkar komma från Josef Fritzl, Wolfgang Prikopil eller Marc Detroux. Det finns gott om ökända och omskrivna män som har hållit kvinnor och barn inlåsta i hemliga rum i sina hus.

Aftonbladet deklarerar stolt att de har kommit över bilder som visar exakt hur det ser ut inne i den bunker som läkaren hade låtit bygga för den kidnappade kvinnan, platsen där hon hölls inspärrad. Jag antar att det är för pikant för att kunna låta bli att publicera.

Ändå kan jag inte låta bli att känna ett lätt illamående. Varför? Vem vill se detta? Och vad gör alla dessa skriverier om fångburar, om fastkedjade kvinnor, om kvinnor som rastas på hundgårdar med koppel, som hålls inspärrade utan att någon vet var de är – vad gör all denna kunskap med oss?

All denna inspiration. All denna fascination.

Den här mannen, precis som alla andra som begår brott, är ensam ansvarig för sina handlingar. Det är han som beslutar sig för att förverkliga sina drömmar om förtryck och total kontroll, som kidnappar, som söver, som för bort, som förgriper sig.

Men ändå. All denna inspiration. All denna fascination. Alla dessa fånghålor och burar där någon stackars kvinna har hållits inspärrad, rum som fotograferas i alla tänkbara vinklar, som dokumenteras och blir till en helt egen industri i världspressen.

Det är fasansfullt, men det kittlar uppenbarligen också. Alla ska fås att fantisera om den där kvinnan som hålls inlåst och som där och då inte vet om hon någonsin kommer levande ut därifrån.

När det kommer till självmord har media alltid pratat om återhållsamhet. Man ska inte återge detaljer om tillvägagångssätt eller metoder, av rädsla för smittoeffekten. Är det någon som på allvar tror att det bara är självmord som kan inspirera den som mår tillräckligt dåligt?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons