Annons

AgatheFeelgood om sådant som borde göra ont

Anne Cathrine Bomann är född 1983 och bosatt i Köpenhamn. Hon är utbildad psykolog och ”Agathe” är hennes debutroman.
Anne Cathrine Bomann är född 1983 och bosatt i Köpenhamn. Hon är utbildad psykolog och ”Agathe” är hennes debutroman. Foto: Henrik J. Andersen, Sekwa förlag

En berättelse om en äldre man och psykiater som begär en ung kvinnlig patient med självmordstankar. Skriven som underhållande må bra-litteratur. Rebecka Bülow har läst en debutroman som hon tycker är alltför mysig för att skava på det sätt den borde göra.

Under strecket
Publicerad

Agathe

Författare
Anne Cathrine Bomann
Genre
Prosa
Förlag
Sekwa förlag

översättning: Anna-Stina Johnson, 161 s.

800 patientsamtal, 22 veckor eller fem månader. Så långt har berättaren i danska Anne Cathrine Bomanns debutroman ”Agathe” kvar till pensionen. Han är en 71-årig psykiater som är trött på att bedriva terapi. Dagarna präglas av tristess och en tillbakahållen rädsla. Tills Agathe dyker upp, en ung tyska som vill bli hans patient.

Psykiatern, vars namn aldrig skrivs ut, attraheras av Agathe. Han beskriver ofta hennes doft, registrerar hennes ärrade handleder och tänker att hon är ”genomskinlig och skör som glas”. I hans blick blir hon en vanlig stereotyp: den vackra, sjuka kvinnan, mystisk och sorglig men aldrig utmanande.

Romanen är kort och texten är enkel att följa. Visst slarv förekommer, som när två kapitel i rad avslutas med att doktorn upplever något som ”befriande”. Jag ser dock förbi småmissarna eftersom ”Agathe” väcker många frågor. Psykiatern uppger att han inte har pratat med ett barn sedan han själv var ett. Hur är det möjligt? Han har åtta patientsamtal på en eftermiddag. Hur hinner han det? Om det inte stämmer, varför ljuger han för läsaren?

Annons
Annons

Tonen förstärker känslan av att en sak påstås men något annat faktiskt händer. För samtidigt som psykiatern beskriver sin stela, livlösa tillvaro så gör han poetiska och levande betraktelser. En servett på bordet kan se ut som ”en ensam näckros på den blanka mahognyskivan”. Till en början hoppas jag att det motsägelsefulla kommer att veckla ut sig i något intressant. Men det gör de inte. Istället visar det sig att hela romanen är präglad av samma mönster. Den påstår sig vara något som den inte är.

Den återgivna journalen och patientsamtalen får boken att verka handla om psykisk ohälsa. Men liksom den franska miljön är sjukdomen bara rekvisita.

Boken ger sken av att utspela sig i ort utanför Paris under sent 1940-tal, men det gör den inte. Ingenting fäster berättelsen där. Det märks inte över huvud taget att det nyss varit världskrig. Miljön är bara en kuliss, en utsmyckning, precis som den poetiska meningen om servetten. Den psykiska sjukdomen beskrivs på ett underligt samtida sätt. I Agathes journal står det att hon bältats efter suicidförsök, är manodepressiv och anorektisk. Risken för psykos bedöms och anteckningen avslutas med en vårdplan. Bortsett från vissa ordval hade journalen kunnat vara skriven i Sverige idag.

Den återgivna journalen och patientsamtalen får boken att verka handla om psykisk ohälsa. Men liksom den franska miljön är sjukdomen bara rekvisita. Psykisk ohälsa är ju smärtsamt, fult och kaotiskt. Men Bomann undersöker eller gestaltar aldrig Agathes lidande. Det finns bara där som mycket enkla historier som hon på sitt behagliga vis återger för doktorn.

Annons
Annons

”Agathe” är alltså varken en bok om 1940-talets Frankrike eller om psykisk ohälsa. Vad handlar den då om? Jo, det främsta temat är leda. Psykiatern har tråkigt, han räknar ned till pensionen och orkar inte med patienterna. Sedan kommer någon som han blir attraherad av. Det andra temat är begär, begäret som bot mot ledan.

Åtrån till Agathe befriar något i psykiatern. Genom hennes närvaro lever han upp och gör små men viktiga förändringar i sitt liv. ”Agathe” hade kunnat vara en roman om den vita manliga frigörelsen, den som måste förlösas av andra, mystifierade kroppar, eftersom det vita manliga subjektet i sig är alltför logiskt och platt. Skriven på ett annat sätt skulle mannens konsumerande blick kunna utgöra grunden för en bra men obekväm roman.

Men Bomanns debut är inte skriven för att skava, utan för att vara mysig. Ett kapitel består av ett recept på äppelkaka. Mysigt är självklart inte fel i sig. Dekoren som förvirrar mig skulle kunna accepteras som en del av genren, den är inte menad att vara annat än skön yta.

”Agathe” är feelgood. Men vem mår bra av boken? Vilka föreställningar reproducerar den och vem mår bra av dessa föreställningar? Troligen inte den som bältats eller har armarna fulla av ärr.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons