Annons

John Sjögren:Feltänk om klimatet – skam föder rädsla

Medlemmar i gruppen Extinction Rebellion hungerstrejkar för klimatet utanför riksdagshuset i Stockholm under måndagen. Sofia Borén i förgrunden.
Medlemmar i gruppen Extinction Rebellion hungerstrejkar för klimatet utanför riksdagshuset i Stockholm under måndagen. Sofia Borén i förgrunden. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Känslor som ångest och skam förlamar debatten – klimatrörelsen borde göra helt om och lägga fokus på något annat.

Under strecket
Publicerad

Vi kommer nog aldrig glömma det där talet. En påtagligt upprörd Greta Thunberg, gripen av stundens allvar, spänner sin tårdränkta blick i de samlade världsledarnas ögon och säger: ”How dare you?” Runtom i världen iscensätter klimataktivistgruppen Extinction Rebellion (som går att läsa om i Sofia Nybloms reportage här i SvD) olika mer eller mindre undergångsanstrukna demonstrationer för att få politikerna att vakna.

Två exempel som visar hur klimatrörelsens främsta kommunikativa taktiker kommit att bygga på skam och rädsla. Frågan är dock om det är en särskilt lyckad strategi, om det är flygskam och ångest inför annalkande undergång som kommer att rädda oss. Visst är det lätt att förstå frustrationen över trögheten och den till synes starka oviljan till konkret förändring.

Hur kan vi veta så mycket och göra så lite?

Det handlar om modernitetens och den moderna människans självförståelse.

Svaret på den frågan är givetvis komplex och inte alldeles enkel att svara på. På det realpolitiska planet har det så klart med att olika intressen, eller olika målbilder som Stina Oscarson poängterade i en krönika, måste vägas mot varandra. Men framförallt ligger kanske svaret på en djupare, mer grundläggande nivå, som varken skammens eller rädslans strategier kommer åt. Det handlar om modernitetens och den moderna människans självförståelse.

Annons
Annons

Att förändring i klimatfrågan tycks gå så till synes hopplöst trögt kan ha att göra med att den ekologiska krisen kräver att vi ifrågasätter två väldigt grundläggande föreställningar eller berättelser i moderniteten.

Den ena är den moderna synen på frihet, som i stor utsträckning har satt likhetstecken mellan frihet och gränslöshet. Det finns i dag en utbredd skepsis mot allt som sätter gränser för det fria, autonoma jaget. Ett jag som ska skapa sig självt i ett slags gränslös frihet. Den frihetssynen stämmer emellertid inte med hur verkligheten är funtad. Om inte annat visar oss klimatkrisen just detta: Världen i sig är begränsad! Vi kan inte bete oss som att det inte finns några gränser för vår frihet. Handlar vi så förstör vi de ramar som är själva förutsättningen för vår sanna frihet. Snarare måste vi lära oss att leva inom de gränser som skapelsen sätter upp.

Det som verkligen sätter människan i rörelse är rädslans motsats, det vill säga kärleken.

Det andra som gör det så svårt att åstadkomma förändring är att klimatkrisen tvingar oss att omvärdera modernitetens själva urmyt, den om det ständiga framsteget. Då kanske inte främst de vetenskapliga och tekniska framsteg som faktiskt kan hjälpa oss att lösa många av utmaningarna klimatkrisen ställer oss inför, utan snarare föreställningen om att vi som redan lever i överflöd ständigt måste få det bättre – den i längden ohållbara drömmen om den ständiga tillväxten.

Här är det, på denna närmast metanivå, som den stora utmaningen ligger. System och konkret politik kan vara svåra och tröga nog att förändra. Men hur förändrar man en hel kulturs eller civilisations grundberättelse? Tala om utmaning!

Annons
Annons

Mot den utmaningen är varken klimatskam eller undergångsångest särskilt effektivt. Skam och ångest föder rädsla, som är en känsla som aldrig leder till kreativ handling. Tvärtom, den förlamar. Det som verkligen sätter människan i rörelse är rädslans motsats, det vill säga kärleken. Därför är det där klimatrörelsen borde lägga sitt fokus; få människor att öppna ögonen för skapelsens outsägliga men sköra skönhet, få människan att minnas sin naturliga förbindelse med och kärlek till jorden. För här gäller den klassiska devisen, ”endast det som älskas kan räddas”.

Här kan en av litteraturens verkligt visa, starets Zosima i Fjodor Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”, visa vägen. Han säger: ”Älska Guds skapelse på jorden, både i det hela och i varje litet sandkorn. Varje litet löv, varje Guds ljusstråle skall ni älska. Älska djuren, älska växterna, älska varje ting. Om du älskar varje ting kommer du att bli varse Guds hemlighet i tingen. Har du en gång blivit varse den, kommer du att ständigt och outtröttligt söka lära känna den, mer och mer för varje dag. Och du kommer till sist att älska hela världen med en total och världsomfattande kärlek.”

I den kärleken finns fröet till verklig förändring.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons