Annons

HagganFeministisk hagga reducerad till älskarinna

Aase Berg
Aase Berg Foto: Staffan Löwstedt

Vart tog hon vägen, haggan som väntar på att få mosa patriarkatet med sin hotfulla aggressivitet? I boken ”Haggan” finns hon i alla fall inte. Therese Eriksson är paff över att en vital tänkare som Aase Berg låter sin figur bli språkrör för det heterosexuella triangeldramats orättvisor.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2

Aase Berg.

Foto: Sara Mac Key Bild 2 av 2

Haggan

Författare
Aase Berg
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

286 s.

Alla som har läst Aase Berg de senaste åren vet att haggan blivit en återkommande tankefigur; en som ligger och ruvar i startgroparna, i väntan på att få sprängas ut i världen. Att få mosa patriarkatet med sin hotfulla aggressivitet. Ingen pardon.

I diktsamlingen ”Hackers” (2015) preciserar Berg dubbelheten i begreppet: "Att hagga: hädanefter både verb och vapen – en blobb som långsamt breder ut sig över världen". Och i essän ”Mor morrar”, publicerad i ”Fjorton röster om Elsa Grave” (2018), skriver Berg om hur Graves väg ut ur ojämställdheten handlar om att ”bitcha sig och hagga (ja, vi gör substantivet hagga till verb, nidbilden av kvinnlig aggressivitet till en aktiv handling)”.

Jag har längtat efter att hon skulle träda fram i helfigur. Hon är här nu. Aase Bergs nya bok heter – kort och gott – ”Haggan”.

Men, vänta vad är det här? ”Ni vet över huvud taget inte vad det är ni läser. Den här boken följer inga tidigare mallar”, skriver Aase Berg med det diktjag som är en nonchig blandning mellan författaren, Haggan och den fiktiva Thelma. Den övermodiga tonen kan jag bortse från. Berg har en faiblesse för att använda den som retoriskt stilgrepp – senast i ”Glädjehuset Sverige” (2017) där hon och Niklas Wahllöf mantralikt upprepade sitt ”vi ser saker som ni inte ser” – men jag har desto svårare att begripa vem Haggan blivit i denna framställning. Jag känner inte igen henne.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Jag hade hoppats att historien om Haggan skulle ha en annan utgångspunkt än den försmådda älskarinnans

”Haggan”, som tituleras ”stridsskrift”, opererar på flera plan. Här finns berättelsen om Thelma och Victor, en passionerad kärlekshistoria som får sitt slut när Victor bestämmer sig för att stanna i sitt äktenskap. Det är där, i det sveket, som historien tar sin början; det är då Haggan föds, liksom ut ur Thelmas huvud som en aggro-Athena. Detta ska Victor inte komma undan med. Historien ska skrivas, och det är Thelma, Haggan och författaren – som uppvisar mycket stora likheter med Aase Berg – som unisont ska föra pennan.

Vi har hört den förut. Det är berättelsen om triangeldramat, om älskarinnan och hustrun, kampen om mannen och hela härligheten. Det är fabeln om hur den andra kvinnan drar det kortaste strået. Och jag ska ärligt tillstå: jag hade hoppats att historien om Haggan skulle ha en annan utgångspunkt än den försmådda älskarinnans. Vad är Haggan – och med henne Berg – egentligen ute i för ärende här? Att rikta hela den kraft som bor i kvinnors vrede mot män som inte lämnar sina äktenskap? Det verkar för futtigt, alltså. Hur många gånger Aase Berg än skriver att det inte är ett individuellt problem, utan ett strukturellt. Texten når inte fram i sin strävan bortom det enskilda exemplet.

Annons
Annons

Aase Berg.

Foto: Sara Mac Key Bild 1 av 1
Aase Berg.
Aase Berg. Foto: Sara Mac Key

”Haggan” dignar av referenser till annan litteratur i genren. Berg citerar ur Therese Bohmans ”Den andra kvinnan” och gör indirekta blinkningar till den självskrivna jämförelsen med Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson. Men framför allt skriver hon in sig i en tradition som domineras av Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” och Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Aase Bergs sätt att öppet diskutera dessa författare och bokens relation till dem, ger ”Haggan” ett tydligt metaperspektiv. Det är analytiskt och intellektualiserat – och en del av grejen med Haggan är att hon är just kylig och beräknande – och väldigt ofta roligt, eftersom Berg är rakbladsvass i sina formuleringar. Få är lika brutalt skarpögda som Aase Berg är i sina frenetiska genomlysningar av köns- och klassamhällets mekanismer. Texten fullkomligt sprakar på sina ställen.

En förmodat explosiv, feministisk kraft nu reducerad till ett kärlekssvekets språkrör. Jaha.

Ändå är jag förvånad. Paff över hur en vital tänkare som Berg låter en förenklad idé om att passion (älskarinnan) går före lojalitet (äktenskapet) tjänstgöra som utgångspunkt för boken, som om det vore någon naturlag för progressiva.

Men mest av allt är jag snopen, snuvad på konfekten rentav, över att Haggan – som i Bergs tidigare texter varit en så intressant, användbar figur – här är så inriktad på en mycket specifik delstruktur; det heterosexuella triangeldramats orättvisor. En förmodat explosiv, feministisk kraft nu reducerad till ett kärlekssvekets språkrör. Jaha. Haggan är visst här, men hon ser desarmerad ut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons