Annons

Carina Burman:Feministisk pionjär med framtiden för sig

Trots att hon var en av rösträttsrörelsens långvarigaste och mest trägna kämpar är det idag få som känner till författaren, dramatikern och debattören Hilda Sachs. En ny biografi skildrar resan från småborgerlighet till bohemeri och feminism, och visar att hon vore värd att bli en ny historisk förebild.

Under strecket
Publicerad

Hilda Sachs (1857–1935).

Bild 1 av 1

Hilda Sachs (1857–1935).

Bild 1 av 1
Hilda Sachs (1857–1935).
Hilda Sachs (1857–1935).

I år firar kvinnlig rösträtt 100 år i Sverige. Ändå talas det ganska lite om enskilda rösträttskvinnor. De kanske förefaller lite grå, lite vanliga, lite småtrista jämfört med de mera omtalade engelska suffragetterna. Vem känner inte till Emmeline Pankhurst och hennes dotter Christabel? Glaskrossning, explosioner, polisvåld, fängelse och tvångsmatning var vardagsmat för sådana kvinnor. Suffragetten Emily Davison gick så långt att hon försökte fästa suffragetternas färger – lila, grönt och vitt – på kungens häst vid Epsonderbyt, men blev omkullriden och dog på kuppen. Suffragetterna var spektakulära. Också när de ägnade sig åt fredliga marscher skedde det i vita kläder, med flygande fanor och grön-vit-lila band. 

Annons
Annons

Det gick stillsammare till i Sverige – på typiskt svenskt vis, skulle man kunna tycka. Kanske är det orsaken till att rösträttsrörelsens ledande kvinnor fått så litet utrymme när 100-årsminnet varit på tapeten. Man kanske har sett rörelsen fiktionaliserad i SVT-serien ”Fröken Frimans krig”, men få utöver de kvinnohistoriskt specialintresserade torde känna till namn som Signe Bergman, Ellen Hagen, Gulli Petrini och Anna Kleman. Ännu mer okänd är Hilda Sachs (1857–1935), en av rörelsens långvarigaste och mest trägna kämpar. Nu uppmärksammar Ellinor Melander henne med en levnadsteckning, ”Frisinnad och omutligt modig. En biografi om Hilda Sachs” (Gidlunds).

Under Hilda Sachs livstid förändrades kvinnans ställning radikalt. Hon föddes året efter att Fredrika Bremer givit ut sitt feministmanifest ”Hertha”, den skrift där kvinnorörelsen för första gången visade klorna på allvar, och dog sedan kvinnor fått rösträtt, rätt till högre studier och högre statliga ämbeten, men också ökad frihet att göra vad de behagade och välja både livsväg och make. Det är svårt att tänka sig två tiders mode som var mer väsensskilda än 1850-talets och 1930-talets – det är vägen från det tygrika, heltäckande med små hättor fram till korta kjolar, lätta material, tunna strumpor och shinglade lockar. Helt säkert var detta sådant Hilda Sachs reflekterade över. Bland mycket annat var hon också modeskribent.

Hon föddes som Hilda Engström i en småborgerlig familj i Norrköping och utbildades i språk och handarbete vid en flickskola. Flickan hade läshuvud. Kvinnor hade just fått tillträde till universiteten, men flickläroverken var få och enda möjligheten till studentexamen var att studera på egen hand och gå upp som privatist. Det var för dyrt för borgardottern. Liksom många framstående kvinnor i sin generation studerade i stället Hilda på Högre lärarinneseminariet i Stockholm, vilket fungerade som ett kvinnligt universitetsalternativ. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Redan under seminarietiden engagerade hon sig i den så kallade Federationen, som strävade efter att upphäva reglementeringen av prostitution, där kvinnorna tvingades till förnedrande läkarundersökningarna medan kunderna betraktades som oskyldiga offer för fruntimrens liderlighet. Prostitutionsfrågan var väsentlig i det sena 1800-talets kvinnosak. Inom Federationen gjorde Hilda sina första lärospån som debattör och talare. 

I det civila arbetade hon som lärare, men gifte sig så småningom med en kulturellt intresserad blomsterhandlare, Carl Fredrik Sachs. Tillsammans fick de två barn. Maken dog ganska snart, och efter ett kort gästspel i blomsterbranschen övergick änkan till att försörja sig som skribent.  

Det tycks som om hela Hilda Sachs liv bestod av samhällsengagemang och skriftställeri – ofta i skön förening. Redan under äktenskapet hade hon skaffat ett arbetsrum utanför hemmet för att kunna koncentrera sig på skrivandet – alltså ”ett eget rum” medan Virginia Woolf ännu var i koltåldern. Efter makens död flyttade hon till Paris och bidrog därifrån med modereportage och rapporter från kvinnokongresser till Dagens Nyheter. Orsakerna till utlandsvistelsen var dock nog inte enbart journalistiska. Hilda Sachs hade ett långvarigt förhållande med den kontroversielle socialisten Hinke Bergegren, som vistades i staden med sin fru. Paret möttes medan Sachs var gift, och maken och Bergegren var också vänner. Hilda och Hinke tycks ha haft en ömsesidigt stöttande relation – vilket ju kunde behövas, inte minst med tanke på hans upprepade fängelsevistelser. 

Annons
Annons

Under sin långa journalistkarriär hann Hilda Sachs medverka i de flesta Stockholmsbaserade tidningar och var under en period Svenska Dagbladets korrespondent i Rom. Vid sekelskiftet publicerade hon romanerna ”Evig sommar” (1900) och ”Marta” (1901) och skrev även dramatik. Liksom många kvinnliga skribenter försörjde hon sig delvis som översättare. Framför allt tolkade hon franska romaner (inte minst av George Sand), men även en skrift av anarkisten Pjotr Kropotkin. Det sociala engagemanget skiner igenom också i hennes skönlitterära skrifter. 

Hilda Sachs var en utpräglad föreningsmänniska och ytterst social. Teaterkritikern Anna Branting hörde till hennes närmaste vänner, och efter föreställningarna brukade de båda sitta på krogen och diskutera till långt in på natten. Ibland deltog också Annas mera kände make, Hjalmar. Själv karakteriserar sig Hilda i ungdomen som livlig, pratsam och ivrig att diskutera. När hon blev äldre fanns det sådana som beskrev henne som arg, och ibland hade hon kanske orsak till det. Hela hennes väsen var öppet och utan ”beräknande list”, skrev en journalistkollega. Hilda Sachs var dessutom en utemänniska och en entusiastisk simmare. När Norrköpings simsällskap 1920 firade 50 år utnämndes hon till jubileumssimmagister.

Biografin över Hilda Sachs är en katalogaria över det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets föreningar, framför allt då de politiskt radikala med feministiska aspekter. Sachs kallade sig feminist i en tid då detta ännu inte var ett vedertaget begrepp. Engagemanget började som sagt med prostitutionsfrågan, och sedan blev det rösträtten och olika slags kvinnlig frihet – hon skrev om kvinnors rätt att gå oantastade på gatorna och om kvinnors rätt till lika lön. Det hände att även modereportagen fick en feministisk vinkling, som när hon 1920 berättade snörlivets historia i damtidningen Idun. Hon var dessutom initiativtagare till den Fredrika Bremer-staty som omsider hamnade i Humlegården, även om slutresultatet inte riktigt stämde med hennes ideal.

Annons
Annons

Som rösträttskämpe deltog Hilda Sachs i många debatter, men framför allt var det som skribent hon drog sitt strå till stacken. Hon medverkade i en rad radikala tidningar – vissa av dem helkvinnliga – däribland Rösträtt för Kvinnor, som utgavs av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Föreningen hade medlemmar av olika politiska övertygelser, från Hilda på vänsterkanten till den mångåriga ordföranden Lydia Wahlström, som utöver sitt kvinnoengagemang var konservativ. Den kvinnliga rösträttsrörelsen hade sin egen international, och eftersom de ledande medlemmarna kom från övre medelklass hade de både språkliga och ekonomiska möjligheter att skapa nätverk med likasinnade i andra länder. Gestalter som Carrie Chapman Catt – rösträttsalliansens ordförande – fick nästan idolstatus i kvinnosakskretsar, och liksom de inhemska rösträttsledarna spreds deras porträtt på vykort med inspirerande deviser. 

Den svenska rörelsens största triumf var förstås när kvinnlig rösträtt 1919 klubbades igenom i riksdagen, men den näst största var nog när den 1911 fick stå värd för den internationella rösträttsalliansens sjätte kongress. Nummer efter nummer av Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Dagny fylldes med rapporter, Elfrida Andrée tonsatte festkantaten och den amerikanska prästen Anna Shaw talade i Gustav Vasa kyrka. I Svenska Dagbladet presenterade Hilda Sachs de mest celebra utländska gästerna 

Det är lätt att det politiska får större plats än det privata, men Hilda Sachs liv bestod förstås av mycket mer än arbete. Hon hade make och senare älskare, och hon var mor till två barn, som båda utbildade sig till skådespelare. Särskilt fascinerar den vackra dottern Margareta, som en tid hade en leopardorm som husdjur och använde den som armband (innan den försvann vid sommarstugan). Under kravallerna sommaren 1917 skällde hon de angripande poliserna för ”förbannade busar” och fick dem att vända om sedan hon påpekat att de angrep sina ”egna bröder och systrar”. Originalitet och styrka gick uppenbarligen i släkten. 

Annons
Annons

Melanders biografi visar hur Hilda Sachs konsekvent kämpade för sina ideal – alltid brinnande, aldrig ljum. Något helgon var hon dock inte. Hon tycks av och till ha fattat agg mot yngre kvinnor inom rösträttsrörelsen, och vid något tillfälle avfärdade hon en medredaktör med ”hon är åtminstone vacker”. Det är dock sällan biografen lyckas komma henne in på livet. Delvis beror detta på materialbrist (framför allt vad gäller privatkorrespondens), men kanske också på en ovilja att dra slutsatser. Vid ett tillfälle uppger sig Melander ha ”citerat allt som står om Hilda”. Den gången handlar det om ett mötesprotokoll, men materialet hade genomgående mått bra av att sovras. Människorna myllrar, man kastas mellan nya tidningsprojekt och nya kvinnokongresser. Folk placeras gärna in i historiska sammanhang, barn och mormödrar anges, vilket ibland är roligt men ofta stannar upp berättelsen. Det är som om inte författaren velat diskriminera den ringaste bifigur. Alla ska med! 

Ingen tvekan råder alltså om att Hilda Sachs på många sätt är värd att beundra, men hennes personlighet blir aldrig nog tydlig för att röra läsaren till sympati. Denna kvinna, som gick från småborgerlighet till bohemeri och feminism, skulle kunna vara en ny hjältinna – som författare, dramatiker, debattör. En hyllningsartikel sammanfattar hennes liv rätt väl: Hon stod i första ledet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons