Annons

Ferrantes väninnor gör en livsresa på scenen

Ruth Vega Fernandez och Maja Rung som väninnorna Lenù och Lila. I början av  berättelsen är de småflickor som leker med sina enkla dockor.
Ruth Vega Fernandez och Maja Rung som väninnorna Lenù och Lila. I början av berättelsen är de småflickor som leker med sina enkla dockor. Foto: Lars Pehrson

Fyra romaner, två hela liv, från småflicksstreck via kvinnokamp till åldrandets tyngd. Regissören Maria Sid väjer inte för en nästan omöjlig uppgift: att göra scenkonst av Elena Ferrantes lika djuplodande som älskade svit om Lila och Lenù och deras livslånga vänskap.

Under strecket
Publicerad

Maria Sid regisserar uppsättningen. ”På teatern kan du ställa dig i ett tomt rum och säga: vilket vackert kök, och då är där ett kök. För mig är det fullständigt hisnande.”

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 4

Maria Sid och huvudrollsinnehavarna diskuterar Ferrantes teman och pjäsen. ”Vänskapen är så mångfacetterat skildrad. Jag tyckte inte att jag hade läst om kvinnlig vänskap på det sättet innan”, säger Maja Rung.

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 4

Pjäsmanuset fylls av noteringar under repetitionerna.

Foto: Lars PehrsonBild 3 av 4

Ole Forsberg spelar järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som Lila och Lenù är rädda för. ”Det märks hur farlig en plats är på hur spända kropparna är, oavsett om det är ett arbetarkvarter i Finland eller ett fattigt område i Neapel”, säger Ruth Vega Fernandez.

Foto: Lars Pehrson Bild 4 av 4

– Jag har under alla mina år som regissör haft en dröm om att någon gång regissera en kvinnas hela liv, skildra hur hon går genom livet, byter män, blir äldre, går från barn till vuxen, berättar hon.

Just det som pseudonymen Elena Ferrante levererar i sina böcker om två flickor från ett fattigt kvarter i Neapel, två begåvade bästa vänner där den ena får chansen att utbilda sig och ta sig ut i världen medan den andra blir kvar.

Fyra decennier av kärlek, svek, ambitioner och förluster. Flickvänskap som blir fiendskap som blir livslång lojalitet trots alla män, all politik, barn, skilsmässor och klassresor som kommer mellan Lila och Lenù (Elena).

– Det här kvinnliga perspektivet är så kittlande.

För det är ovanligt att vänskap mellan kvinnor skildras med sådan naken blick, sådan ärlig kompromisslöshet som Elena Ferrante gör. Inget gull eller en konstig idé om att flickor inte bär på våld och vrede och otyglad sexualitet.

– Jag tycker så mycket om att Ferrante inte ljuger om vad en sådan här vänskap är. Det handlar alltid om maktförhållanden, men det pratar man inte gärna om, säger Maja Rung.

Annons
Annons

Maria Sid regisserar uppsättningen. ”På teatern kan du ställa dig i ett tomt rum och säga: vilket vackert kök, och då är där ett kök. För mig är det fullständigt hisnande.”

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Hon spelar Lenù och hade redan förälskat sig i böckerna innan hon fick frågan om att spela en av huvudrollerna i dramatiseringen.

– Jag sträckläste dem och älskar dem, framför allt för att Lenù och Lila skrivs fram som så hela och komplexa människor.

Maria Sid regisserar uppsättningen. ”På teatern kan du ställa dig i ett tomt rum och säga: vilket vackert kök, och då är där ett kök. För mig är det fullständigt hisnande.”
Maria Sid regisserar uppsättningen. ”På teatern kan du ställa dig i ett tomt rum och säga: vilket vackert kök, och då är där ett kök. För mig är det fullständigt hisnande.” Foto: Lars Pehrson

Det är drygt en månad till premiär när jag och fotografen Lars Pehrson får kika in på repetitionerna av vad som ska bli en helaftonsföreställning baserad på alla de fyra böckerna i Neapelsviten. Hela ensemblen är på plats på scen, deras kroppar skapar rummet, sätter stämningen.

– Jag har valt bort så mycket rekvisita som möjligt, vad jag har kvar är människorna, själarna, blickarna, säger Maria Sid.

Det finns något krampaktigt över Lenù, hon är en statusjägare.

En rörelse går genom folkmassan på torget i kvarteret i Neapel som Lenù just ska lämna, med väskan packad med böcker, på väg till studier i storstaden. En rörelse av uppgivenhet. Av det för tidiga åldrandet hos de som stannar kvar på platsen där inget nytt kan hända. Hon som går bär redan klassresenärens utanförskapsmärke på jackslaget.

– Om man strävat efter något, alltid drömt om något och sedan får det är man alltid medveten om att det när som helst kan försvinna. Det finns något krampaktigt över Lenù, hon är en statusjägare, säger Maja Rung om sin rollfigur som med ett fast grepp om resväskans handtag banar väg genom barndomsvännerna.

Annons
Annons

Maria Sid och huvudrollsinnehavarna diskuterar Ferrantes teman och pjäsen. ”Vänskapen är så mångfacetterat skildrad. Jag tyckte inte att jag hade läst om kvinnlig vänskap på det sättet innan”, säger Maja Rung.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 2

Pjäsmanuset fylls av noteringar under repetitionerna.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 2
Maria Sid och huvudrollsinnehavarna diskuterar  Ferrantes teman och pjäsen. ”Vänskapen är så mångfacetterat skildrad. Jag tyckte inte att jag hade läst om kvinnlig vänskap på det sättet innan”, säger Maja Rung.
Maria Sid och huvudrollsinnehavarna diskuterar Ferrantes teman och pjäsen. ”Vänskapen är så mångfacetterat skildrad. Jag tyckte inte att jag hade läst om kvinnlig vänskap på det sättet innan”, säger Maja Rung. Foto: Lars Pehrson

Maria Sid och ensemblen med koreografen Catharina Allvin som medskapare har tagit fasta på det unika som går att uttrycka på en scen och ingen annanstans. Elena Ferrantes romaner tar sin början i efterkrigstidens Neapel, ett samhälle präglat av fascismen och av den napolitanska maffian, camorrans växande inflytande och fortsätter med de radikala vänsterrörelserna under 1960- och 70-talen som i Italien gick så långt som till terrorism.

Hela dramatiseringen är en kedja av minnen och jag har försökt binda ihop den här kedjan så att de blir ett liv.

Men istället för romanernas konkretion och detaljrikedom, deras fasta förankring på en viss plats i en viss historisk tid, utgår Maria Sid från det som pågår i och mellan människorna.

– Jag vill ge alla smaker och dofter och känslor. Hela dramatiseringen är en kedja av minnen och jag har försökt binda ihop den här kedjan så att de blir ett liv. Jag försöker hitta ett eget språk, en egen form som binder samman alla fragmenten till en helhet. Det kräver ett enormt samarbete och den här ensemblen är helt handplockad, varje person har sin plats för att vi tillsammans ska kunna skapa de här bilderna, de här kedjorna, säger hon.

Pjäsmanuset fylls av noteringar under repetitionerna.
Pjäsmanuset fylls av noteringar under repetitionerna. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons

Ole Forsberg spelar järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som Lila och Lenù är rädda för. ”Det märks hur farlig en plats är på hur spända kropparna är, oavsett om det är ett arbetarkvarter i Finland eller ett fattigt område i Neapel”, säger Ruth Vega Fernandez.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Den dramatisering av romankvartetten som April De Angelis gjort tar fasta på det som i böckerna bara är i bakgrunden, att det hela tiden är den åldrande Lenùs minnen, hon som ser tillbaka på sitt liv och sin livslånga vänskap med Lila. Greppet bryter upp berättelsen, som i viss mån följer kronologin från barndom till ålderdom men också är späckad med tidshopp och återblickar, fragment av ett helt liv så som det växer fram i någons minne.

– Vissa scener är som ordlösa etyder som visar hur tiden går ... det är skitkul att vi jobbar så fysiskt, säger Maja Rung.

Ruth Vega Fernandez, som spelar Lila, fyller i:

– Och expressionistiskt, det är väldigt fragmentariskt berättat. Det är fint att det verkligen blir en teaterlösning, nu när alla läst böckerna och kanske även sett tv-serien. Det blir som en saga som vi berättar tillsammans.

Ruth Vega Fernandez hade inte läst romanerna innan hon blev tillfrågad om rollen. Men flera av hennes vänner hade sagt till henne att hon var så lik just Lila.

Kan du förstå vad de menade?

– Ja, och det tar jag både som en komplimang och inte, säger hon och skrattar.

– Jag har lätt att identifiera mig med henne. Där finns något hårt och svart och djuriskt. Hon har problem med impulskontroll och för mig är hon ett barn hela tiden. Ett överintelligent barn men ändå ett barn. Hon kan styra och ställa men hon kan inte ta sig ur sin situation. Hon bär på så mycket smärta så hon kan inte tänka långsiktigt. Hon är mitt inne i skiten, medan Lenù har en distans till den och det är därför hon kan skriva om det.

Ole Forsberg spelar järnvägsarbetaren och poeten  Donato Sarratore som Lila och Lenù är rädda för. ”Det märks hur farlig en plats är på hur spända kropparna är, oavsett om det är ett arbetarkvarter i Finland eller ett fattigt område i Neapel”, säger Ruth Vega Fernandez.
Ole Forsberg spelar järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som Lila och Lenù är rädda för. ”Det märks hur farlig en plats är på hur spända kropparna är, oavsett om det är ett arbetarkvarter i Finland eller ett fattigt område i Neapel”, säger Ruth Vega Fernandez. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons

Neapelkvartetten handlar i hög grad om den som går och den som stannar, om glappet som uppstår mellan den som kan göra en klassresa och den som inte kan. Men det är också en berättelse om hur flickors vänskap ändrar karaktär när sexualiteten och männen kommer in i deras liv. Om brottet som puberteten innebär för den som växer upp till kvinna i ett patriarkalt samhälle.

Det liknar väldigt mycket klassiska skildringar av manlig vänskap. Allt är farligt och allt handlar om hur modig du är.

– Innan de kommer in i puberteten så handlar aldrig tävlingen dem emellan om blicken som kommer utifrån. De är inne i en gemensam fascination för all den farlighet som finns i deras kvarter. De försöker lära sig hantera den och utmanar varandra att våga ta risker. Det liknar väldigt mycket klassiska skildringar av manlig vänskap. Allt är farligt och allt handlar om hur modig du är, hur långt du vågar gå, säger Ruth Vega Fernandez.

Sedan kommer den andra tävlingen, den om vem som fått bröst, vem någon kille tittar på, vem som blir gift först – det är Lila och hon håller sin nyblivna status som kvinna som en sköld mot Lenùs utbildning, hennes nya språk, hennes nya umgängeskrets.

Men, trots att åren och kampen sätter sina spår i Lila och Lenù och många gånger sargar deras vänskap så finns något kvar som är detsamma, hela livet igenom.

– Jag vill också gestalta att det inte spelar någon roll hur gammal du är, du är alltid du. Det är något man inte förstår när man är yngre. För publiken kommer det att bli helt underbart att se de här två småflickorna när de sedan gifter sig och skiljer sig, gråter och skrattar och åldras och ändå är samma personer, säger Maria Sid och fortsätter:

– Graden av cynism ökar, men vi är vi när vi vandrar genom livet. Och i sin vänskap är de kvar i samma gemensamma bubbla. Även om det har gått femton år eller tjugo år så har de har samma blick på varandra.

Min fantastiska väninna

Årsta Folkets hus (produktion av Kulturhuset Stadsteatern)

Premiär 1 mars

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons