Annons

Min fantastiska väninnaFerrantes väninnor på scen – i sanning fantastiska

Maja Rung och Ruth Vega Fernandez i ”Min fantastiska vännina”.
Maja Rung och Ruth Vega Fernandez i ”Min fantastiska vännina”. Foto: Sören Vilks

Maja Rung och Ruth Vega Fernandez är fantastiska i sin nyanserade gestaltning. Iscensättningen av Ferrantes romansvit om väninnorna har i förväg lockat stor publik till teatern, och både läsare och andra kan glädjas åt att möta dem på scenen, skriver Sara Granath.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Vild fest i Neapelkvarteret.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Min fantastiska väninna

Genre
Teater
Regi
Maria Sid
Medverkande
Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leiva Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa
Var
Kulturhuset Stadsteatern på Årsta teater
Text
Elena Ferrante
Koreografi
Catharina Allvin

Dramatisering: April de Angelis. Översättning: Johanna Hedenberg. Scenografi: Zofi Lagerman Nilsson. Kostym: Liv Pettersson. Ljus: Sofie Gynning. Ljud: Magnus Ericsson. Mask: Anna Jensen Arktoft, Rebecca Afzelius

Alla föreställningar av ”Min fantastiska väninna” är slutsålda i vår (2020 finns platser.) Pjäsvalet är lyckat för en teater som vill få ut besökare från innerstaden och samtidigt glädja Årstaborna från en scen som fortfarande bär namnet Vår teater.

Kulturhuset Stadsteatern ägnar sig alltså sin specialitet, det episka. Sist var det Eyvind Johnsons ”Krilon” och nu ett säkrare kort; Elena Ferrantes fyra romaner om väninnorna Lila och Elena är en världsframgång och i publiken finns säkert många som har läst åtminstone någon.

Själv kunde jag inte sluta läsa. Allt börjar ju med en fråga: Var är Lila och varför har hon försvunnit? Dessutom fäste jag mig vid det första mötet mellan de små flickorna, som så starkt påminde om min barndoms intensivaste vänskap, med Ulla B.

Gåtorna och ovissheten fanns med från början och är en del av fascinationen.

Maria Sids uppsättning väcker upp minnen från livet och läsningen, men jag tror att den hänger ihop även för den som kommer oförberedd till en föreställning. Gåtorna och ovissheten fanns med från början och är en del av fascinationen.

Annons
Annons

Vild fest i Neapelkvarteret.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Maja Rung gör Elena och Ruth Vega Fernandez gör Lila, och de bär intresset och spänningen genom fyra timmar. De går från småflickor till sextioplussare utan större yttre förändringar, men ändå tillräckliga för att bli trovärdiga. De är i sanning fantastiska.

Elena, författaren, är den som har mest kontakt med publiken. Föreställningen är ett spel med minnet, från hennes synvinkel. Allt vad som pågår inom Lila vet hon inte, kan ingen veta. Och ändå tycks Lila säga och göra precis vad hon vill.

Här finns också en hel värld, mest ett kvarter i Neapel, med början i det sena femtiotalet. Det är stundtals ett myller till musik, och dans, men det slår aldrig över till italiensk etno-kitsch. Jättehiten ”Come prima” påminner om hur stort Italien en gång var i schlagervärlden, hur saker verkligen förändras.

Vild fest i Neapelkvarteret.
Vild fest i Neapelkvarteret. Foto: Sören Vilks

Scenrummet befinner sig för det mesta i halvdunkel. Det är trappor och väggar som rör sig och väldigt kalt och enkelt står för de olika miljöerna. Det är människorna som träder fram, tydliga, ur mörkret: Sylvia Rauan som Elenas av nödtvång stentuffa mamma, Sandra Medina som Lilas dito, Henrik Norlén som Lilas make med flera viktiga män i historien, Ole Forsberg som Don Achille och Donato Sarratore, Peter Gardiner och Per Sandberg som maffiabröderna Solara, fascismens representanter, Pablo Leiva Wenger som Lilas bror och även transan Alfonso, Matilda Ragnerstam som naiv flickvän i flera versioner, Astrid Assefa som stenhård matriark och uppmuntrande lärarinna med flera. Alla utom huvudflickorna gör flera roller, helt olika inbördes.

Men ack, visst är han lika opålitlig och svartsjuk på de begåvade väninnorna som alla andra tycks vara.

En viktig person är Nino Sarratore, den till synes juste och stödjande mannen i ett stenhårt patriarkat, där kvinnor och det kvinnliga måste undertryckas, till varje pris. Fredrik Lycke förmedlar hans nonchalanta dragningskraft. Men ack, visst är han lika opålitlig och svartsjuk på de begåvade väninnorna som alla andra tycks vara.

För visst är de fantastiska, vilket visar sig i deras helt olika karriärbanor, där de attraherar och stöter bort varandra genom åren. Vänskapen är i sanning komplicerad, liksom sexualiteten, förhållandena till männen. Särskilt Lila drar männen till sig utan att alls försöka, och det slutar aldrig väl. ”Min fantastiska väninna” är i grunden en sorglig historia, både personligt och politiskt. Men det är ändå ofta roligt under denna innehållsrika teaterkväll.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons